Westerholm (L): Hög tid att utreda läkarassisterat döende

I höstas gick debatten om dödshjälp på högvarv när det blev känt att en man hjälpt sin svårt sjuka hustru att avsluta sitt liv genom att ge henne morfin, hon kunde inte ge injektionen själv. Mannen dömdes till 1,5 års fängelse. Debatten blossade upp i sommar igen när läkaren Staffan Bergström hjälpte en svårt ALS-sjuk man som fått ja till att avsluta sitt liv vid Dignitas i Schweiz, men som på grund av covid-19 inte kunde resa dit. Läkaren Elisabet Abelin-Norell har också fått ja till att avsluta sitt liv där, men reserestriktionerna har lagt hinder i vägen.

Ett hårt motstånd

Frågan om dödshjälp är inte ny. Den aktualiserades i Sverige 1963 av läkaren Clarence Blomquist som gjorde en sammanställning och granskade argumentet för och emot. Därefter har den svenska debatten om dödshjälp gått i vågor men motståndet har varit hårt. Utredningen Döden angår oss alla – värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6) fick order om att inte ta upp frågan om dödshjälp, fokus skulle vara på den palliativa vården.

En viktig åtskillnad

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har haft frågan uppe i skrifter 1992, 2008 och 2017. År 2008 föreslog Smer utredning om dödshjälp och införande av livsslutstestamente till dåvarande regering men det lades direkt till handlingarna utan åtgärd. Smer återkom 2017 med ett kunskapsunderlag över erfarenheterna av dödshjälp i de länder där sådant är infört. Syftet var att utifrån ett kunskapsunderlag skapa debatt om dödshjälp i samhället.

I Smers senaste rapport skiljer man tydligt på eutanasi, som innebär att en läkare på basen av strikta riktlinjer injicerar ett läkemedel som patienten avlider av, och på läkarassisterat döende där en läkare, också på basen av strikta riktlinjer, förskriver ett läkemedel som patienten tar själv. Det är viktigt att göra den åtskillnaden.

Som del av palliativ vård

Den som förnekas att bestämma över sitt eget liv, sitt livsslut, är inte fri.

Barbro Westerholm (L)
Riksdagsledamot

Jag menar att läkarassisterat döende är förenligt med Hippokrates läkaretiska ed – att inte skada, att bota, lindra, trösta, att inte förkorta liv. I hälso- och sjukvården får en läkare avbryta eller avstå från att inleda livsuppehållande behandling om det är motiverat. Som läkare får man som en del av den palliativa vården ge terminal sedering, det vill säga låta patienten sova sig in i döden om patienten lider svårt av smärta, andnöd och ångest.

Däremot får man inte skriva ut ett läkemedel som patienten får ta själv och avsluta sitt liv med.

Det är det som vi som är för en utredning av dödshjälp har fokus på och som kallas läkarassisterat döende. Den finske läkaren Juha Hänninen, som är specialist i palliativ vård och som föreläste för oss i riksdagen i februari, anser att läkarassisterat döende bör vara en integrerad del av den palliativa vården.

Stolt över Liberalerna

Jag anser att frågan om läkarassisterat döende är en frihetsfråga och en medborgarfråga, inte enbart en läkarfråga. Den som förnekas att bestämma över sitt eget liv, sitt livsslut, är inte fri. Eftersom det finns olika meningar i frågan bör den utredas, olika modeller behöver jämföras och argumenten vägas mot varandra. Många politiker vill undvika frågan. Jag är stolt över att mitt parti, Liberalerna, vid sitt landsmöte i höstas beslöt att stödja utredning av denna svåra fråga. Självvalt livsslut handlar om att tillgodose en lidande persons yttersta vilja.

Jag vill avsluta med vad journalisten Cordelia Edvardsson (1929–2012), som satt i koncentrationsläger under kriget, skrev i SvD 2008: "Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande, vilka förvägrades makten över sina liv, vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död".