Vi vet för lite om varför barn som omhändertas far illa

Barn som omhändertas för sin egen säkerhet ska inte behöva lida ytterligare skada. Ändå är det vad som sker i Sverige i dag: Den miljö där barn placeras kan ibland ge ytterligare svåra och skadliga erfarenheter. Det är den hemska verklighet som visas i Socialstyrelsens kartläggning av placerade barns situation. Den instabila situation som råder för vissa placerade barn och unga är något vi inte kan blunda för. Alla vi som på olika sätt arbetar med och för utsatta barn måste från olika håll ta ansvar för att vända detta. Omhändertagna barn ska inte traumatiseras ytterligare – de ska kunna känna trygghet, och den frihet som tryggheten ger.

Socialstyrelsens rapport är ett kunskapsunderlag i arbetet med att förbättra uppväxtvillkoren för placerade barn. Och den kunskap den ger oss säger bland annat säger att det som är tänkt att ge skydd i vissa fall orsakar mer skada. Många barn får flytta från placering till placering och byta såväl hem- och skolmiljö som kamrater upprepade gånger. Det skapar instabilitet och otrygghet på många plan.

Det är tydligt att ett arbete måste göras för att förbättra placerade barns situation.

Vi vet att barn behöver stadigvarande och nära relationer för att utvecklas väl och att skolgången påverkar hur det går för barnen längre fram i livet. Avsaknaden av dessa erkänt viktiga skyddsfaktorer kan få negativa och ibland förödande konsekvenser i barnens fortsatta liv, såväl fysiska som psykiska.

Det är tydligt att ett arbete måste göras för att förbättra placerade barns situation. Och det brådskar. Vi hävdar att vi i högre grad också behöver arbeta för att förbättra uppväxtvillkoren för barn generellt så att färre barn överhuvudtaget ska behöva placeras. Några snabba och enkla lösningar finns inte – men vi är övertygade om att vi kan göra bättre än i dag.

Vi vet för lite om vad som fungerar

Ett grundläggande problem för insatserna är att det inte varit ett tillräckligt stort fokus på kvalitet och resultat för den enskilda individen. Vi vet helt enkelt alldeles för lite om och hur behandlingar och metoder fungerar. Det kostar mycket att leverera de insatser som utförs idag, men utan rätta verktyg och mätmetoder kan vi inte säga vad som ger bäst effekt.

Att göra rätt ska inte kosta mer. Även om en enskild insats kanske blir dyrare här och nu, är en på papperet billigare men ineffektiv insats betydligt dyrare i längden. Att ta reda på vilka insatser som fungerar och sedan systematiskt använda dem kommer att ge stora vinster – ekonomiskt men framför allt i minskat lidande för barnen och deras anhöriga.

Prioritera en fungerande skolgång

Vi behöver kavla upp ärmarna och arbeta mer proaktivt för en förändring – både för att barn ska kunna bo kvar i hemmet med fungerande föräldrar och för att de ska kunna få en stabilitet och trygghet vid en eventuell placering. Några områden som vi ser som prioriterade för att vända detta och skapa hållbarhet är följande:

• Vi behöver arbeta hårdare för att bygga stabila relationer runt de barn som har det svårt.
• Vi behöver säkerställa att barn får stöd för en fungerande och kontinuerlig skolgång.
• Vi behöver i högre grad ge stöd och hjälp till föräldrar så att de kan bli och får vara de föräldrar de klarar av att vara, oavsett om barnen är kvar hemma eller placerade. Många föräldrar till placerade barn beskriver att de vill vara delaktiga men att de inte får någon hjälp, att de blir utestängda och lämnas ensamma. Hur kan vi då förvänta oss att de ska kunna vara de föräldrar barnen behöver?
• De interventioner och insatser som ges till barn och familjer behöver i högre grad baseras på forskning och beprövad erfarenhet. Vi behöver veta mer om nyttan av de insatser som ges för att bättre säkerställa att de inte skadar. Det är inte acceptabelt att de insatser vi ger i så hög grad inte har evidens. Vi behöver arbeta för mer hållbara resultat utifrån sådant som vi vet något om.
• För att veta vilka insatser som ger reell nytta måste vi ha bättre mätmetoder samt skifta från en processtyrd uppföljning av kvalitet till en utfallsbaserad uppföljning med fokus på resultat för den enskilde. Genom att mäta utfallet kan vi skapa förutsättningar för öppna jämförelser över hela landet och säkerställa att insatser tillsätts där de gör mest nytta.

Detta kommer att kräva omprioriteringar och ett skifte av fokus, något vi anser nödvändigt för enskilda barn, deras föräldrar och för samhället i stort. Görs det inte kommer det att bli kostsamt både på kort och på lång sikt.