Analys av 
Jakob Nielsen

Valnatten riskerar att bli ett antiklimax

Det skulle bli det mest dramatiska danska valet någonsin. Två nya partier. Tre statsministerkandidater. Allt skulle kunna ske. Men så blev det inte, för det fanns egentligen aldrig någonting att välja mellan, skriver Jakob Nielsen, chefredaktör på Altinget Danmark.

Det har varit många debatter mellan Mette Frederiksen, Jakob Ellemann-Jensen och Søren Pape Poulsen i den danska valrörelsen, men frågan är om de är de riktiga statsministerkandidaterna?
Det har varit många debatter mellan Mette Frederiksen, Jakob Ellemann-Jensen och Søren Pape Poulsen i den danska valrörelsen, men frågan är om de är de riktiga statsministerkandidaterna? Foto: Martin Sylvest/TT
Jakob Nielsen

Valet 2022 skulle bli det mest dramatiska i mannaminne. Två nya partier. Tre statsministerkandidater. Allt skulle kunna ske.

I stället blev valrörelsen lite som en promenad genom Århus. Trevlig, fin och helt ofarlig. På samma gång förutsägbar och svår att greppa.

Varför blev det så här? Förklaringen är både enkel och besynnerlig.

Saknas tydliga alternativ

Att den danska valrörelsen har varit svår att förstå kan, ganska enkelt, förklaras av att det egentligen har saknats något att välja mellan. Det kan framstå som paradoxalt i en valrörelse med historiskt många partier på valsedeln.

Men trots de många partierna saknas en berättelse om vad det egentligen är väljarna nu ska rösta om.

Vilka visioner om välfärdsstaten väljer man mellan? Vilka är bilderna av Danmark som man ska spegla sig i, och knyta sina förhoppningar till?

Ett val mellan tydliga alternativ förutsätter först och främst att det finns tydliga kandidater i spetsen för de olika berättelserna.

Men valrörelsen 2022 har präglats av att ingen av de två borgerliga statsministerkandidaterna egentligen har en möjlighet att bli statsminister. Det finns kanske en teoretisk möjlighet för Jakob Ellemann-Jensen, men den är just teoretisk.

Frederiksen valde den säkra vägen

I början av valrörelsen var det kanske mindre tydligt men det stod snart helt klart att de stora debatterna där Søren Pape Poulsen och Jakob Ellemann-Jensen stod mot Mette Frederiksen saknade en äkta nerv.

Det var nämligen inte alls där som det riktiga slaget utkämpades.

Den tredje borgerliga statsministerkandidaten har emellertid undvikit att prata om sig själv som en kandidat och den tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen har inte sagt vad han faktiskt vill för att på så sätt undvika problem.

Och kvar står Mette Frederiksen. Som en boxare som inte vet hur hon ska slå för att motståndarna är osynliga. I det här läget har Mette Frederiksen valt att gå den säkra vägen och låtsas som att det helt enkelt inte finns någon motståndare och i stället byggt sin valkampanj på ledarskap, enighet och brett samarbete.

Val brukar handla om något

I Danmark har man vant sig vid att ett folketingsval också innebär ett relativt tydligt val mellan två block och antal partier runtom som på förhand meddelar vilket block de tillhör.

Schlüter mot Auken. Nyrup mot Ellemann. Fogh mot Nyrup. Thorning mot Løkke. Det har varje gång varit ett tydligt val med inbyggda skillnader.

Alltid inom ramen för en bred acceptans för välfärdsstaten och – åtminstone sedan 1998 – en bred konsensus kring Danmarks internationella allianser. Men ändå med utrymme för olikheter.

För eller emot minskade skatter, en stram invandringspolitik, bindande klimatmål?

Det är den typen av uppgörelser som har delat dansk politik på mitten och som ofta har löst sig efter valet genom breda överenskommelser. Men detta har varit möjligt just för att väljarna i förväg har utsett en vinnare och därmed signalerat till den förlorande sidan i vilka frågor de gör klokt i att ge med sig för att vara relevanta i nästa val.

Valet utan en större berättelse

Denna gång är det annorlunda.

När de flesta av rösterna har räknats efter midnatt på tisdagskvällen vet vi förmodligen fortfarande inte vem som blir Danmarks nästa statsminister.

Däremot vet vi med vilken styrka de olika partierna går in i förhandlingarna om den breda regering som påstås vara målet för valets två huvudpersoner: Mette Frederiksen och Lars Løkke Rasmussen.

På så sätt blir valnatten en fortsättning på valrörelsen där Frederiksen och Løkke växelvis har sträckt ut handen till varandra och bedrivit en skrämselkampanj mot varandra. Men vad ingen av dem har varit riktigt tydlig med är vad som egentligen ska vara målet för den breda regering som de önskar sig, utöver några tämligen brett definierade reformer.

Så står vi här med ett val utan valmöjligheter. Ett val där de två ledande kandidaterna vill åt ungefär samma håll och där valet kommer att handla om vem som bäst leder landet.

Berättelsen om valet 2022 blir att det var valet utan en större berättelse.

Artikeln är översatt från Altinget.dk. Här hittar du en längre version på danska.

Nämnda personer

Mette Frederiksen

Danmarks statsminister, ledamot i folketinget, partiordförande (S)
Master i Afrikastudier (Københavns Uni. 2009), ba.scient.adm. i samfundsfag (Aalborg Uni. 2007)

Lars Løkke Rasmussen

Danmarks utrikesminister, folketingsledamot, grundare och partiledare Moderaterne, f.d statsminister för Venstre
Cand. jur. (Københavns Uni., 1992)

    E-post Politik på allvar

    Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget