Vad hjälper det en regering om den vinner politiska poänger, men förlorar sin själ?

Jesu uppmaning att älska våra medmänniskor, oavsett var i världen de befinner sig, står fast. Vi kyrkor och folkrörelser som under lång tid arbetat för rättvisa, demokrati och solidaritet ser med oro hur regeringen försvårar för det svenska civilsamhället att verka, inte minst inom biståndet.

Folkrörelsebiståndet monteras ned

Ett levande civilsamhälle är lika viktigt för vår demokrati som yttrandefrihet, fri kultur och fria medier. Folkrörelserna har i hög grad bidragit till vårt välstånd och att vi är ett av de länder som rankats högst när det gäller yttrandefrihet, transparens och frihet från korruption. Folkrörelserna ger röst åt och förbättrar livsvillkoren för utsatta grupper i samhället och utkräver beslutsfattare på ansvar.

Nu ser vi en rad politiska förslag som innebär en nedmontering av de krafter som en gång byggde Sverige. Stöd till folkbildningen stryps, Allmänna arvsfonden föreslås läggas ner och nu utredningen om att förstatliga det svenska folkrörelsebiståndet. Det folkrörelsebistånd som har tagit generationer att bygga upp monteras i rask takt ner. Underlagen tas fram i rekordfart, ofta utan att lyssna in de som berörs. Det borgar inte för välgrundade och genomtänkta reformer.

Tror regeringen på allvar att demokratiarbete genomförs mest effektivt inom stängda gränser?

Biståndspolitikens nya mål är att främja svenska intressen. Det står i bjärt kontrast mot hur vi som kyrkor ser att vi behöver stå i solidaritet med fattiga och utsatta människor. Ökad handel finansierar inte demokratikämpar. Solidariteten och kärleken till våra medmänniskor kan inte vara villkorad och beroende av om rättighetsbärarna kan generera vinst för svenska företag. Det går emot det vi ser som kyrkans uppdrag: att värna fattiga och förtryckta och sätta andra före en själv.

Underskatta inte civilsamhällets kraft

Nu ska Sida säga upp alla avtal med sina strategiska partnerorganisationer, bland annat Diakonia, Act Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet. Samtidigt som konsekvenserna om myndigheten tar över folkrörelsernas roll utreds.

Regeringen vill uppenbarligen klippa banden mellan civilsamhället i världen och oss i Sverige. Därmed minskar möjligheten till internationellt samarbete och solidaritet över nationsgränser. Tror regeringen på allvar att demokratiarbete genomförs mest effektivt inom stängda gränser?

Civilsamhället besitter en enorm kraft och förmåga till mobilisering för förändring som ingen myndighet eller regering i världen kan ersätta. När vi som trosbaserade organisationer samarbetar med kyrkor och samarbetspartners i till exempel Demokratiska republiken Kongo handlar det om att gemensamt bidra till demokrati, få slut på krig och korruption. Det handlar om att trycka på Sveriges och EU:s positioner för att mänskliga rättigheter ska respekteras i gruvindustrin och om att beslutsfattare ska stödja en demokratisk utveckling. Vi utmanar makthavare tillsammans. Det är ett politiskt arbete som Sidatjänstemän inte kan göra.

Tvära kast i biståndspolitiken

Regeringens påstådda prioritering av civilsamhället syns inte i praktisk politik. Slopandet av enprocentsnivån, det indragna anslaget för information om biståndet, reformagendan, höjningen av egeninsatsen och avslutandet av samtliga avtal. Åtgärder som får oss att tro att regeringen ser oss som obekväma röster som helst ska hållas, om inte tysta, så iallafall så lågmälda som möjligt.

De tvära kasten slår undan benen på väl fungerande samarbeten i ett läge där utvecklingen på flera håll går bakåt. Nu ber vi regeringen att ge Sida direktiv att stödja civilsamhället. Inte tvärtom. Folkrörelserna är biståndets själ och för att parafrasera Jesus: Vad hjälper det en regering om den vinner politiska poänger, men förlorar sin själ?