Sluta vara dumsnåla, Sveriges regioner

Regionerna har usel ekonomi och måste spara. I region Stockholm gick den regiondrivna primärvården ut före jul med direktiv att ställa in all extern fortbildning. Det känns smått ironiskt att detta beslut kom bara en dryg månad efter att regeringen aviserat tillsättningen av en utredning som bland annat ska se över om Sverige behöver införa lagkrav på obligatorisk fortbildning för bland annat läkare, något som finns i stort sett i hela Europa.

Förstår regionerna vad de gör? 

Jag tror fler än ett ögonbryn skulle höjas om advokatbyråer genomdrev besparingar som gick ut på att deras anställda inte skulle få möjlighet att sätta sig in i ny lagstiftning, en skatteexpert inte fick lära sig nya skatteregler eller en forskare inte fick tillfälle att besöka en enda vetenskaplig kongress. Förstår regionerna själva vad det är för slags verksamhet de bedriver? Personalens kompetens är själva kärnan i verksamheten – utan den finns ingenting.

Det är märkligt att man ens ska behöva argumentera med förvaltnings- och chefsnivåer om att läkares fortbildning utgör en central del för att kunna upprätthålla en sjukvård i världsklass – men så är det. Fortbildningen har varit på tillbakagång under lång tid i svensk sjukvård. Sedan 2004 har fortbildningstiden för läkare halverats, och ligger nu på ynka 4,2 dagar per år, visar Läkarförbundets senaste enkät, som publicerades i slutet av april förra året. I vårt grannland Finland är den lagstadgade miniminivån för extern fortbildning 10 dagar.

Bara den snabba läkemedelsutvecklingen visar hur fel det kan bli. Läkemedelsbehandling är kanske den vanligaste åtgärden i svensk sjukvård. Nästan 100 nya läkemedel godkänns i Europa varje år. Det här är en fantastisk möjlighet för den som är sjuk, men innebär också en risk. För det är viktigt att den läkare som ordinerar läkemedlet förstår hur det fungerar.

Dumsnålt att spara på fortbildning 

Vad betyder minskad fortbildning för svensk sjukvård? På kort sikt kanske inte så mycket – halvgammal kunskap är ju också ganska bra. Det finns dock studier som visat att läkemedelsrelaterade problem står för en icke obetydlig andel av inläggningar på sjukhus när patienter får biverkningar eller dosen blivit för hög eller för låg. Detta orsakar onödigt lidande hos våra patienter och kostar förstås också pengar. Att ta bort fortbildning riskerar inte bara patientsäkerheten utan kan i slutändan dessutom mycket väl leda till ökade kostnader. Att spara på fortbildning är alltså dumsnålt.

 Utan uppdatering riskerar läkare fastna i gamla hjulspår, patienter få behandlingar som sedan länge gått i graven och samtidigt missa nya modernare behandlingar. 

Ju längre utvecklingen pågår, desto större bekymmer att vänta för patienterna. Utan uppdatering riskerar läkare fastna i gamla hjulspår, patienter få behandlingar som sedan länge gått i graven och samtidigt missa nya modernare behandlingar. Det kan också leda till det motsatta, att läkare förskriver nya dyrare läkemedel till fel patienter eller på fel indikationer. Läkemedel som förskrivs till fel person på fel indikation gör ingen nytta, bara skada.

Inget substitut 

Regionernas Läkemedelskommitter och kunskapsstyrningsorganisation är tyvärr inget substitut för fortbildning. Kunskapsstyrningen har förvandlats till en byråkratisk koloss som spottar ur sig en enorm mängd dokument som ingen utom författarna själva har tid att läsa. Spridandet av kunskapen ner i organisationen – fortbildningen – är bortprioriterad. Läkemedelskommittéernas enstaka timmar fortbildning räcker inte för att läkare ska hållas uppdaterade och ersätter inte på långa vägar den omfattande utbildningsverksamhet som läkemedelsindustrin tidigare stod för. I Region Stockholm anordnar Läkemedelskommitten varje år en utbildningsdag där flera hundra av regionens allmänläkare brukar delta. Det visar på ett stort intresse, men trots detta har man inte ens bemödat sig att ge samma utbildning på två olika dagar, så att ännu fler skulle kunna delta. Jag gissar att det inte finns tillräckligt med pengar.

Kompetens ska kunna bibehållas och det ska vara möjligt att följa med i utveckling och forskning, konstaterade sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) när utredningen om fortbildningskrav i sjukvården tillsattes i oktober. Hur jag önskar att regionerna också kunde inse detta! För regionerna förefaller fortbildning i stället ses som en kostnad som man helst undviker och hoppas att läkarkåren ska sköta på sin fritid. Här behövs en attitydförändring!