Schyman: Måste det verkligen bli sämre innan det blir bättre?

KRÖNIKA. Klimatkrisen kräver en ny syn på ekonomi och ekonomisk politik. Vi har inte tid att låta allt bli sämre innan det blir bättre, skriver frilansfeministen och Altingets krönikör Gudrun Schyman. 

Allting går i vågor. Så sägs det om mycket. Konjunkturer, börsen, organisationers, länders och världens utveckling. Och väldigt ofta följs det av kommentaren – det måste bli sämre innan det blir bättre.

Är inte det här egentligen ett kvalificerat svammel? Ett uttryck som används för att slippa göra något. För att lugnt kunna luta sig tillbaka och fortsätta som vanligt. Business as usual.

Hur lång är en konjunkturcykel?

Särskilt inom den ekonomiska sfären är det här vanligt. Jag minns hur jag som relativt ny riksdagsledamot deltog i en politisk debatt och då faktiskt frågade finansministern den enkla frågan – hur lång är en konjunkturcykel? Skälet var att begreppet användes, då som nu, väldigt flitigt. Pengarna skulle/ska användas för att möta en eventuell uppgång eller nedgång i humöret på det odefinierade väsen som kallas ”marknaden”.

Jag fick inget svar, förstås. Eller svaret jag fick var att det vet vi inte förrän efteråt. Med tillägget att det som regel måste bli sämre innan det blir bättre, innan det vänder.

Ekonomin måste underordnas politiken

Då som nu vill jag påstå att detta är kvalificerat humbug. Det går naturligtvis att använda historiska data för att beskriva historiska rörelser men framför allt borde väl pengarna användas till att nå de politiska målen. Eller? Pengar har inget eget väsen, pengar är inte en levande varelse med en egen psykologi.

Pengar är rätt och slätt ett verktyg för att nå mål. Det kan gälla en ny vårkappa likaväl som att stater kan välja att omfördela med målet ekonomisk rättvisa. Eller för att genom skatter och subventioner styra åt önskvärd utveckling. Ekonomin måste alltså underordnas politikens mål.

Snabb förändring

Det största problemet vi har i dag är klimatkrisen. Den är akut. Den är här. Den är NU. Vi måste tänka om, ställa om och fördela om. Makt och pengar. Lokalt, regionalt och globalt. Från militär till miljö, från stridsvagnar till skola, från kanoner till kultur, och så vidare.

Konsumtion och produktion måste förändras och det måste göras snabbt. Det handlar om att tillverka järn och stål utan kol, göra cementindustrin fossilfri, komma igång med insamling och lagring av koldioxid, driva på elektrifieringen av fordonsflottan, ställa om byggsektorn, klimatsäkra livsmedelssektorn, och så vidare, och så vidare. 

Den största omställningen 

Vi behöver lokala, regionala och globala handlingsplaner som garanterar en samhällsutveckling som är fossilfri. Konkreta färdplaner som tar alla de sociala och ekonomiska hänsyn som behövs för att alla ska kunna medverka i denna vår största omställning hittills. Det betyder jämställdhet och jämlikhet hand i hand och det betyder att militariseringen måste upphöra till förmån för miljöomställning på alla nivåer. Det betyder människans och jordens säkerhet före territoriell säkerhet och att ekonomin underordnas hållbarhetsmålen.

Vi måste också våga vända på begreppen närande och tärande och synliggöra det obetalda arbetet. Alltså en ekonomisk politik som vågar styra om från ett kapitalistiskt system som bygger på vinstnytta och konkurrens till ett system som bygger på samhällsnytta och samverkan. Den ”nya” ekonomiska politiken måste avkolonialisera handelspolitiken, ha tydliga mål för global rättvisa och samtidigt drastiskt minska militarismens inflytande över ekonomi.

Radikalt, systemkritiskt och visionärt

Det vi behöver är en både radikal, systemkritisk och visionär ekonomisk politik. Det kräver mod att sätta planetens gränser före ekonomiska resultat men det är nödvändigt. Det här betyder att låta andra värden än arbete och kapital rymmas inom begreppet ekonomi och att vi faktiskt värderar det ovärderliga – betingelserna för liv.

Klimatkrisen kräver alltså en ny syn på ekonomi och ekonomisk politik. Det här borde vara en bärande utgångspunkt i det kommande EU-valet. Inte om Sverige ska betala mer i medlemsavgift eller inte, utan om hur faktiskt pengarna kan och ska användas. Vi har nämligen inte tid att låta allt bli sämre innan det blir bättre.

Forrige artikel Hallengren (S) stakar ut vårdpolitiken Hallengren (S) stakar ut vårdpolitiken Næste artikel Ny generaldirektör för Försäkringskassan Ny generaldirektör för Försäkringskassan