Så kan samhället göra resan från bilismen

Att planera kollektivtrafik i så kallade ”starka stråk” – det vill säga att koncentrera infrastruktur och resurser till ett färre antal men mer attraktiva linjer i en stad eller en region – är praxis i samtida kollektivtrafikplanering.

Det finns goda skäl för det: Många regioner har uppnått stora resandeökningar genom sådana strategier, drivna av en förnyad urban utveckling de senaste decennierna, ökade krav på en omställning mot ett hållbart transportsystem. Samtidigt ökar och intensifieras konflikter om transportpolitiken, ofta driven av ökade spänningar mellan stad och landsbygd. De starka kollektivtrafikstråken spelar en paradoxal roll i att både binda samman och slita isär regioner. De binder samman genom att koppla landsdelar närmare varandra, och sliter isär genom att bidra till en koncentration av resurser och serviceutbud till ett fåtal platser.

Utvecklingen av kollektivtrafik

Dagens kollektivtrafikplanering är ingen naturlag, utan resultatet av över hundra år av transportpolitik. Kollektivtrafiken var länge den dominerande tekniska transportinfrastrukturen, både inom och utanför städer. Järnvägen förändrade från mitten av 1800-talet hela Sveriges geografi och spårvagnarna stöpte om städerna runt förra sekelskiftet. Den tidiga kollektivtrafiken vilade helt på biljettinkomster.

Efter första världskrigets slut började bussar konkurrera med tåg och spårvagnar, sedan kom bilarna och konkurrerade ut kollektivtrafiken. Speciellt efter andra världskriget planerades människors rörlighet med bilen som utgångspunkt – andra trafikslag fick rätta sig efter dem och kollektivtrafiken drabbades hårt.

Under den gamla välfärdsstatens sista år på 1970-talet organiserades kollektivtrafiken om och fick, om än långsamt, tydligare styrning på regional nivå och ökade subventioner. Bilismens kostnader i form av trängsel, olyckor och föroreningar började också lyftas fram, med rätten till billiga och tillgängliga resor som ledstjärna.

Glappet mellan de som har tillgång till hållbara transportmedel och som inte har det har vuxit och utgör en viktig politisk fråga.

Under 1980-talet började gamla idéer om den starka välfärdsstaten ifrågasättas och ersättas av nya ekonomiska idéer med mer fokus marknadsorienterad styrning av offentlig sektor. Inom kollektivtrafiken betydde detta ett fokus på mer kostnadseffektiv trafikförsörjning, vilket skulle uppnås genom av införandet av fri upphandling av trafikoperatörer och en omfördelning av trafik från mindre lönsamma linjer till sådana med högre efterfrågan.

Starka stråk dominerar planeringen

Kombinationen av ett tydligare marknadsorienterat tänkande, regionernas växande betydelse i näringslivspolitiken och hållbarhetsdiskursen var en potent mix och gav skjuts till kollektivtrafiken genom stora statliga satsningar på infrastruktur mellan de viktigaste städerna, parallellt med en fortsatt omfördelning från ”svaga” till ”starka” linjer. Det var ur detta som de starka stråken i den lokala och regionala kollektivtrafiken föddes, och dessa har sedan 1990-talet kommit att spridas och dominera kollektivtrafikplaneringen i såväl Sverige som andra industriländer.

Två viktiga aspekter

Satsningarna på starka stråk har varit framgångsrika i att expandera regioner och binda städer närmare varandra. Även om det utan tvekan har bidragit till ett ökat kollektivtrafikresande så finns det två aspekter med den rådande kollektivtrafikpolitiken som är viktiga att vara uppmärksam på: Den första är att kollektivtrafikens uppsving har sammanfallit med en intensifierad internationalisering av resandet och transportflöden.

I takt med att flygplatser har vuxit fram som centrala nav i den hypermobila världsekonomin har effektiva flöden till och från dessa blivit viktigare. Kollektivtrafiken har till stor del fyllt den rollen, och även om kollektivtrafikens starka stråk har bidragit till minskad miljöbelastning lokalt och regionalt betyder inte det nödvändigtvis att det har drivit en omställning av transportsystemet som helhet, kanske tvärtom.

Den andra aspekten som de starka stråken belyser är att takten på omställning mot hållbara transportsystem har varit väldigt ojämn. Glappet mellan de som har tillgång till hållbara transportmedel och som inte har det har vuxit och utgör en viktig politisk fråga. Drivmedelskostnaderna och landsbygden ser ut att bli viktiga valfrågor och en snabb omställning av transportsystemet är avhängigt att man skapar förutsättningar för alla. Detta innebär inte nödvändigtvis att man erbjuder likvärdig kollektivtrafik till alla (det skulle vara dyrt och ineffektivt) eller att man sänker bensinskatten (det skulle vara kontraproduktivt).

Krävs en offensiv politik

Att finna en väg framåt för transportpolitiken som möjliggör en omställning för alla är en utmanande men oundgänglig uppgift för politiken och det offentliga. Detta kan inte vila endast på kollektivtrafiken utan kräver en offensiv politik som bryter bilberoendet och ökar närheten till service i alla delar av landet. En brett tillgänglig kollektivtrafik kommer vara nödvändig om denna resa ska bli gemensam.