Rothenberg (M): Gör det möjligt att vara fritidspolitiker på riksnivå

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

Sedan enkammarriksdagen infördes 1971 består Sveriges riksdag av 349 folkvalda ledamöter. Det innebär att Sverige har ett av världens största parlament i proportion till befolkningen. En anledning till det stora antalet ledamöter är geografiska aspekter, som ger den befolkningsmässigt glesare delen av landet ökad representativitet.

Minska antalet ledamöter

Färre antal riksdagsledamöter har sina för- och nackdelar. Med dagens utvecklade kommunikationsteknik är den geografiska tillhörigheten dock mindre avgörande då möjligheterna till dialog mellan väljare och förtroendevalda kan ske på annat sätt än att ledamöterna bor på ett visst ställe.

En minskning av antalet ledamöter till det mer lämpliga 199, skulle innebära att en ökad andel av riksdagens resurser kan kopplas mer direkt till de enskilda ledamöterna. Sammantaget skulle den totala kostnaden minska för skattebetalarna.

Att fritidspolitiska uppdrag på kommunal och regionalnivå blivit alltmer tids- och arbetskrävande är således i sig ett hot mot den representativa demokratin varför det är angeläget att se över förutsättningarna för denna sorts engagemang.

Hans Rothenberg (M)
Riksdagsledamot

Samtidigt som antalet riksdagsledamöter reformeras skulle en annan demokratireform vara väl på sin plats, nämligen att ge medborgare möjlighet att som fritidspolitiker kunna verka även på riksnivå. I dag är den sortens engagemang endast möjligt på kommunal och regional nivå.

Antalet förtroendevalda minskar

Människors ideella engagemang är politikens grund i Sverige. Enligt en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån (SCB) visar det sig dock att bland de i dag drygt 35 000 förtroendevalda i kommuner och regioner, blir allt fler äldre och att antalet förtroendevalda fortsätter att minska.

Det är främst kvinnor, unga och utrikes födda som är underrepresenterade bland politikerna jämfört med befolkningen i stort. Mönstret blir än tydligare när det handlar om tyngre förtroendeuppdrag.

Se över förutsättningarna

Att fritidspolitiska uppdrag på kommunal och regionalnivå blivit alltmer tids- och arbetskrävande är således i sig ett hot mot den representativa demokratin varför det är angeläget att se över förutsättningarna för denna sorts engagemang. För även om man har rätt till ledighet för politiska förtroendeuppdrag finns det en gräns för hur mycket tid man i praktiken kan ta från sitt ordinarie arbete till priset av en avstannande karriärutveckling.

Att stå på två ben

I dag är möjligheten till praktiskt politiskt deltagande på riksnivå i princip obefintlig då riksdagsuppdraget är mer än ett heltidsuppdrag. Detta trots att Sveriges riksdag till antalet ledamöter är ett av världens största parlament sett till befolkningsunderlaget.

För runt hundra år sedan brukade riksdagsledamöterna tjänstgöra några månader om året. Tiden däremellan ägnade man sig åt sina ordinarie civila arbeten. På många sätt kan det förefalla sympatiskt att ha ett ben i den politiska verkligheten och ett annat i den civila. Men allt eftersom politiken vuxit i omfång är den ordningen inte längre möjlig.

Kanalisera engagemanget

Men – det finns rikspolitiska uppdrag som är av mindre tidskrävande karaktär såsom offentliga utredningar och medverkan i insynsråd. I dag är de uppdragen vanligtvis kopplade till ett befintligt eller tidigare ledamotskap.

I ytterst få fall rekryteras personer till rikspolitiska uppdrag på ett sätt som gör att människor kan engagera sig på den nivån, motsvarande vad som annars är möjligt med kommunala eller regionala åtaganden. Därtill skulle man kunna fånga upp många människor vars intresse är mer riktat mot rikspolitiska frågor.

Att få möjlighet som fritidsengagerad på riksnivå skulle kunna vitalisera det politiska livet på många sätt. Inte minst ur ett demokratiskt som representativt perspektiv vore det av godo om medborgares fritidspolitiska engagemang även kunde kanaliseras till rikspolitiken.

En ny modern struktur

För att detta ska bli möjligt behöver kartan ritas om rejält med en generalreform där arbetsuppgifterna för ett färre antal riksdagsledamöter i grunden förändras. Samtidigt kan en sådan reform identifiera områden vilka kan ges nya arbetsformer, där människor hämtade ur bredare lager kan ges möjlighet att bidra till politiken nationellt. I förlängningen kan en nyordning med fördel förändras till förmån för ett ökat folkligt politiskt engagemang.

Det finns således många goda skäl att se över förutsättningarna för de rikspolitiska uppdragen. Frågan är – var finns den dagens Axel Oxenstierna som kan ge den svenska rikspolitiken en ny modern struktur?