Replik: Ert förbud mot skattefria stipendier är kontraproduktivt, Sulf

I debattartikeln Skattefria stipendier legitimerar svart arbetskraft på våra lärosäten går Sanna Wolk och Robert Andersson som företrädare för Sulf ut med ett skarpt krav till regeringen att stipendier för doktorander och forskare ska förbjudas och i stället ersättas med anställningar. Detta motiveras av det oacceptabla i att stipendiater riskerar att falla utanför det sociala trygghetssystemet. Stipendier är dåligt, anställning är bra.

Men verkligheten är faktiskt inte fullt så enkel. Kravet att förbjuda stipendier är en extrem åtgärd som tyder på bristande insyn i forskarvärlden, vilket är oroande då Sulf ska företräda forskarnas intressen.

Bilden som målas upp är att systemet med stipendier utnyttjas av lärosäten för att slippa anställa. Men detta är en svartmålande bild och inget jag känner igen från min erfarenhet som doktorand. Tvärtom är systemet med stipendier i rådande praxis inte alls något som ersätter anställning, eller undergräver anställningstryggheten. Och även om det skulle finnas fall där stipendier missbrukats på detta sätt blir förbud inte en vettig lösning.

Innebär en kollektiv bestraffning 

Det innebär snarare en kollektiv bestraffning av doktorander och forskare, vilket knappast tjänar intresset hos Sulf:s medlemmar.

I normal praxis blir stipendier en hjälp i samband med att den tidsbegränsade doktorandanställningen har löpt ut och den enskilda doktoranden befinner sig i en situation med ett fortsatt behov av finansiering för att bli klar (vilket inte är ovanligt). Vill Sulf då förbjuda doktorander möjligheten att genom stipendium kunna slutföra sitt arbete och avlägga doktorsexamen?

  Detta vore att strypa möjligheter för drivna doktorander att bli klara.

Detta vore att strypa möjligheter för drivna doktorander att bli klara. Det skulle också innebära stora förluster för samhället, som investerat skattemedel i fyraåriga doktorandanställningar, om avhandlingsprojekt tvingas avbrytas i slutskedet och aldrig se dagens ljus. Samma krav innebär också ett förintande slag mot disputerade som bedriver forskning medelst stipendier för att meritera sig och konkurrera om de få anställningar som finns.

Oklart vad det innebär i realiteten 

Att kräva att stipendier ska ersättas med anställning kan låta bra men det är högst oklart vad det innebär i realiteten. Vart skulle medel tas ifrån för att anställa? Om medel inte finns, ja då finns heller ingen möjlighet till anställning. Om kravet innebär att de finansiärer som idag delar ut stipendier i stället ska använda medlen till anställningar väcker detta många frågor om hur detta ska gå till.

Och man blir genast oroad att förbud av stipendier är något som politiker lättast kan ta till sig, medan övriga frågor blir alltför svåra för att hantera.

Att Sulf vill värna om forskarnas trygghet är givetvis bra, men att förbjuda stipendier är helt onödigt och fel väg att gå. Sulf borde hitta andra sätt att stötta de doktorander och forskare som med hjälp av stipendier i en otrygg situation kämpar med egna drivkrafter för att bidra till samhälle och kultur med sin forskning.

I stället utmålas stipendiater som svart arbetskraft vilket blir direkt oschyst och alienerande. Kravet från Sulf:s ledning att förbjuda stipendier och ersätta dessa med anställning framstår som alltför förenklat, alltför slagkraftigt och samtidigt alltför farligt i sin otydlighet. Detta bidrar knappast till stärkt trygghet för oss doktorander och forskare.