Relativisera inte synen på människoliv

Vi måste lära oss av covid-19 så att Sverige blir bättre rustat för att möta nästa pandemi. Drygt 17 000 svenskar har dött i covid-19. Jämfört med våra grannar Danmark, Norge eller Finland är siffran skyhög, men jämför man med andra europeiska länder är den inte lika extrem.

Svårt att bedöma strategin

Det sägs ändå ofta, i sociala medier, tidningar och tv, att mätt i överdödlighet är Sverige bland de bästa länderna i Europa. Ett exempel är en artikel i DN från den 8 januari i år där det också står: ”Enligt experterna är överdödligheten ett av de bästa måtten för att ta reda på hur … en pandemi drabbat ett land”. Men ändå, de hittills gjorda studierna av överdödlighet hjälper oss inte att bedöma den svenska pandemistrategin. Varför det?

Överdödligheten är antal avlidna under exempelvis ett år, minus ett med statistiska metoder förutspått antal döda under året. Och här kommer problemet. De som dog av covid-19, de dog verkligen. Så, om den beräknade överdödligheten är lägre än antalet covid-döda måste färre än vad som förutspåtts ha dött av annat än covid-19. Hur kan det här ske?

• Även utan en pandemi varierar dödligheten på ett sätt som är svårt att förutsäga. Till exempel dog 3 400 färre 2019 än 2018. Skulle minskningen ha fortsatt 2020 och 2021 om pandemin inte drabbat oss? Vad man väljer att tro kan göra stor skillnad för den statistiskt beräknade överdödligheten.
• Den svenska befolkningen lever allt längre. Detta gör att genomsnitt från tidigare år tenderar att överskatta den framtida dödligheten.
• Vi har nog alla blivit försiktigare och har därför en mindre spridning av andra smittsamma sjukdomar.

Vetenskapligt stöd saknas

Epidemiologin använder data till att förstå samband mellan smittspridning, vaccineringsgrad, beteende och dödlighet. För kortvariga händelser som utspelar sig under en månad eller två kan den ofta visa klara ändringar i dödlighet för olika åldersgrupper, tidsperioder, eller platser.

Det är svårare att analysera ett helt kalenderår, men inte omöjligt. Man kan undersöka hur många som dött i andra infektionssjukdomar och justera den uppskattade överdödligheten för detta. Sedan kan man försöka skilja ut vad som beror på ändrat beteende och belastning i sjukvården från vad som beror på covid-19 i sig. Det är också viktigt att förstå hur många av förändringarna som har orsakats av statens agerande och hur mycket som är spontant ändrat beteende. Studierna som refererats i medierna har inte gjort något av detta.

Vad man väljer att tro kan göra stor skillnad för den statistiskt beräknade överdödligheten.

Anta att en sjukdom grasserar ett år så att fler dör än vanligt. Man kunde då tänka sig att många av de ”extradöda” annars skulle ha dött av ”normal ålderssvaghet” nästa år, när epidemin är över. Resultatet skulle bli en ”förskjutningseffekt” med en väsentlig underdödlighet året efter. Det verkar inte ha vetenskapligt stöd. lnte desto mindre har den uppmärksammats i debatten.

”Hen skulle i alla fall ha dött”

Förra året omkom 192 personer på de svenska vägarna. Detta är den siffra som typiskt används när man bedömer årets trafiksäkerhetsarbete. Vid en flygolycka fastställer man antalet offer genom att räkna dem, och inte genom ett statistiskt resonemang. På samma sätt lär vi oss mer av det enkla ”antal rapporterade dödsfall i covid-19” (det vill säga antalet avlidna i covid-19 sammanfattat av Socialstyrelsen), än av de osäkra beräkningarna av överdödlighet.

Till sist, om man använder förskjutningseffekter, eller lägre överdödlighet på grund av att färre dör i andra sjukdomar, till att göra mindre för att minska smittspridningen har man också valt att inte rädda livet på de människor som därmed kommer att dö i covid-19. I det här finns element av ”hen skulle i alla fall ha dött snart”, som relativiserar synen på mänskligt liv.