Regionerna måste släppa prestigen

Vårdens styrning i Sverige är omdiskuterad, nu ännu mer på grund av coronapandemin. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett mångårigt utredningsarbete om governance och huvudmannaskap utan att de mest akuta problemen åtgärdas.

Det finns inget missförhållande i vården som påtalas oftare än att vi saknar ett nationellt digitalt journalsystem. Omfattande administration, minskad patienttid och till och med sämre vård följer när patientens journal helt eller delvis inte finns tillgänglig.

Att vi inte får ordning på detta beror på de 21 regionernas dogmatiska inställning när det gäller det kommunala självstyret.

”Krypa till korset”

För ett antal år sedan tog de tre största regionerna tag i frågan i avsikt att skapa ett journalsystem som övriga kunde hänga på. Oenighet om diverse ledde till att de tre gick vidare var för sig. Nya problem tillstötte med förseningar som följd. I Stockholm har arbetet havererat, i Skåne är det pausat och i Göteborg går det trögt.

Avsaknaden av bindande riktlinjer gör att var och en av våra regioner skriver sitt eget facit.

Sammantaget beräknas utvecklingsarbetet dränera vårdbudgetarna med runt 10 miljarder. Under tiden kvarstår problemen för såväl personal som patienter. Om någonsin måste regionerna i detta fall krypa till korset och överlåta till staten att ta fram en gemensam digital infrastruktur för alla vårdgivare, samt att få till stånd en nationell och rättssäker hantering av vårddata. Lyckas vi inte med det så lär vi inte heller komma i närheten av Sveriges mål att 2025 vara världsledande på att nyttiggöra digitaliseringen. I varje fall inte på vårdområdet.

Skapas parallella strukturer

Om man skulle våga lätta lite på prestigen så finns fler exempel på verksamheter som skulle må väl av att hanteras nationellt till gagn både för patienterna och ekonomin. Vårdgivarnas uppdrag är enligt Hälso- och sjukvårdslagen att leverera en god och likvärdig vård i hela landet. Med god vård menas att den ska vara kunskapsbaserad, tillgänglig och organiserad efter patienternas behov. Att man inte lyckas med detta är välkänt, särskilt när det gäller organisation och patientcentrering.

Avsaknaden av bindande riktlinjer gör att var och en av våra regioner skriver sitt eget facit. De över 4 000 politikerna och betydligt fler tjänstemän har fullt upp att skapa parallella strukturer och regelverk fördelade över 21 självständiga förvaltningar. Att envist hålla fast vid det regionala självstyret leder förr eller senare till att riksdagens majoritet måste se över möjligheten att återkalla hela eller delar av delegeringen.

En mjukare och snabbare väg vore en förutsättningslös kartläggning med syfte att identifiera och avveckla sådana regionala verksamheter som orsakar den omfattande variation i vårdutbudet som inte har att göra med medborgarnas behov av vård.