Professor: Återvinn när alla andra alternativ är uttömda

Visst, återvinning är betydligt bättre än att lägga saker på hög eller kasta dem i naturen – men någon större klimatinsats är det inte. Många återvinningsprocesser är både energi- och materialintensiva, men framförallt uppstår det stora klimatavtrycket när kasserade prylar ersätts med nya.

Även om det känns duktigt att kånka iväg tunga kassar med tomglas till återvinningsstationen är det en betydligt större insats att sälja din gamla tröja på Blocket eller att reparera en trilskande dammsugare i stället för att ersätta den med en ny.

På elektronikområdet är klimatvinsterna med återanvändning ännu större. En ny bärbar dator ger upphov till avfall på cirka 1200 kilo i produktionsledet, genom att förlänga livet på en befintlig dator undviker man detta avtryck.

Ligga och samla damm

I många sammanhang har återvinning blivit själva symbolen för klimatmedvetenhet och miljöhänsyn. Desto mindre talas det om återvinningens mindre glamorösa och lite småpräktiga storasyster – återanvändningen.

Mattias Lindahl
Professor i produktrelaterat miljöarbete, Linköpings universitet

I många sammanhang har återvinning blivit själva symbolen för klimatmedvetenhet och miljöhänsyn. Desto mindre talas det om återvinningens mindre glamorösa och lite småpräktiga storasyster – återanvändningen.

Man kan ha viss förståelse för att en politiker hellre vill synas på mingelbilder vid invigningen av en ny högteknologisk återvinningsanläggning än att uppmana medborgarna till mer genomtänkt och återhållsam konsumtion och ge pekpinnar om nyttan med att reparera och köpa second hand.

Detta till trots så är den så kallade avfallshierarkin tydlig – det bästa vi kan göra för klimatet är att förhindra uppkomsten av avfall överhuvudtaget. Rent konkret kan det handla om att reparera något som gått sönder eller sälja något som vi inte längre behöver.

Ett annat exempel är att hyra eller låna saker som vi sällan använder – i stället för att, som i dag, köpa prylar som sedan får ligga och samla damm. Detta var också normen när vi levde i ett mer resursknappt samhälle.

Missförstå mig rätt

Om vi vill ta klimatutmaningen på allvar räcker det inte med att återvinna våra prylar. Missförstå mig rätt, återvinning är både viktigt och klimatsmart – men först när alla andra alternativ är uttömda.

Ställa högre krav

Statistiken talar sitt tydliga språk. Svenska folket spenderar allt mindre pengar på reparationer - faktum är att genomsnittssvensken under 2018 inte spenderade en enda krona på reparationer – detta samtidigt som de konsumtionsbaserade utsläppen stadigt ökar. Slit-och-slängsamhället har aldrig varit mer utpräglat än vad det är i dag.

Ansvaret för att det har blivit så vilar dock inte i första hand på konsumenterna. Sanningen är att de flesta produkter – alltifrån hemelektronik till möbler och kläder – inte har utformats för att hålla särskilt länge, än mindre för att kunna repareras eller uppgraderas.

För att få till en förändring behöver arbetet börja redan på ritbordet i form av materialval och konstruktioner som möjliggör reparationer och uppgraderingar. Det behövs också till en attitydförändring om att nytillverkat inte alltid är bättre än begagnat.

Framförallt måste vi kunder ställa högre krav på hållbara produkter, som om de trots allt går sönder ska vara enkla att laga och reparera. Skärpta kvalitetskrav må leda till högre inköpspriser, men över tid är det garanterat en bra affär – för såväl plånbok som planet.

Ett cirkulärt samhälle

Parallellt med högre krav på hållbarhet skulle ökad standardisering av komponenter kunna ge avsevärda klimatvinster. Med detta inte sagt att vi är för standardisering som håller tillbaka ny teknik och innovationer. Dock, trots att det är tekniskt möjligt att höja prestandan för många elektroniska produkter är det sällan denna möjlighet utnyttjas.

Genom att redan från början utforma produkter på ett sätt så att de är enkla att reparera och återanvända har vi kommit en bra bit på vägen mot ett cirkulärt samhälle.

Politiker måste gripa in

Skärpta krav på kvalitet, produktdesign och reparerbarhet skulle kunna ge avsevärda klimatvinster. En relativ enkel åtgärd för att främja en sådan utveckling vore att märka nya produkter med dess förväntade livslängd och redovisa kostnaden för vanligt förekommande reparationer.

Om producenter och leverantörer inte frivilligt vill bidra till ökad cirkularitet för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen behöver politiker och myndigheter gripa in och ställa krav.

Frågan är vem som agerar först, en sak är i alla fall säker – det börjar bli riktigt ont om tid.