Politiskt mod krävs för att komma tillrätta med narkotikaproblematiken

Under närmare ett halvsekel har den svenska narkotikapolitiken styrts av tanken att alla måste tala emot narkotikan så att ungdomar inte prövar cannabis och sedan fastnar i ett biologiskt bestämt drogberoende, den så kallade inkörsportsteorin. På 1960-talet framfördes detta budskap till massmedia av såväl statsministern som rikspolischefen, vilket ledde till självcensur. Den restriktiva linjen blev den enda sanningen. Kritiker utsattes för hot, krav på avsked; och hån. De avfärdades med skällsord och kallades för knarkliberala.

Skadereduceringsåtgärder förkastades utan vidare. På 1970-talet hotades den enda vetenskapligt underbyggda vårdmodellen, substitutionsbehandling (laro), med nedstängning, medan drogfri behandling lovordades och finansierades, utan krav på utvärderingar.

Dock, på 1980-talet, delvis grundat i rädslan för hiv, tilläts sprutbyte på försök i Skåne. Men trots vetenskapligt stöd hotades programmet med stängning.

Om de samhälleliga förhållanden som starkt bidragit till dagens problem kvarstår skapas nya problematiska konsumenter medan vi arbetar med de gamla.

På 1990-talet skönjdes en viss förändring, till exempel i samband med FN:s UNGASS-konferens där medierna till slut öppnade sig något för alternativa tolkningar. Sedan dess har det pågått en trög förändringsprocess. Numera godtas både LARO och sprutbyte men efter flera decennier är dessa ännu inte fullt utbyggda.

Tröghet och förändringsvilja

Direktiven till den nyss avslutade statliga narkotikautredningen visar prov på både tröghet och förändringsvilja. Å ena sidan valde de senaste två regeringarna att inte låta utreda den restriktiva linjen. Å andra sidan var syftet ”att säkerställa att narkotikapolitiken är förenlig med kraven på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering samt att den utvecklas and anpassas till nutidens och framtidens utmaningar. Utredningens slutrapport baseras på ett gediget arbete. Förutom förslag på vårdinsatser, presenteras faktaunderlag som belyser många argument som narkotikapolitikens kritiker länge poängterat. Några exempel:

• Angående inkörsportsteorin skriver utredningen att det finns ”individer som kan använda narkotika utan att deras hälsa påverkas i någon större utsträckning eller att de utvecklar skadligt bruk eller beroende”. FN-organet, WHO, skriver ”ungefär en av tio som någon gång använt cannabis … utvecklar ett beroende.” 90 procent är rekreationskonsumenter, och dessa skiljer sig väsentligt från de tio procent som är problematiska konsumenter och som utgör det egentliga problemet.
• Vid senaste mätningen 2007 uppskattades antalet problematiska konsumenter i Sverige till 29 500. Enligt utredningen är siffran drygt det dubbla. Vi har vaggats in i tron att vår narkotikapolitik är överlägsen, vilket den inte är.
• Föreställningen att droger allena orsakar en rad problem ligger bakom narkotikapolitiken. Utredningen skriver att: ”det behöver inte vara narkotikaanvändningen i sig som är grundorsaken till problem och att  ”Social- och välfärdspolitik spelar stor roll för det hälsofrämjande arbetet.” I stället för rent biokemiska förklaringar ansluter sig utredningen till begreppet ”biopsykosocial” för att betona att narkotikaproblem orsakas av olika faktorer, till exempel. människors konkreta livsvillkor.

Vilka delar av utredningen regeringen kommer att vägledas av återstår att se. Klart finns viljan att förnya vården, men regeringens aktuella lagförslag utgör utvidgningar av gamla juridiska åtgärder snarare än nytänkande. Vi bör hålla i minnet att även om vi hade tillgång till vård- och straffåtgärder som fick varje problematisk konsument att sluta skulle dessa åtgärder allena inte lösa narkotikaproblemet. Om de samhälleliga förhållanden som starkt bidragit till dagens problem kvarstår skapas nya problematiska konsumenter medan vi arbetar med de gamla.

Förhoppningsvis kommer utredningen att bidra till en modifierad förståelse av narkotikaproblemet, och därigenom nya narkotikapolitiska åtgärder. För att dessa ska bli verklighet krävs till exempel en realistisk förståelse av de samhälleliga orsakerna bakom problematisk konsumtion, en grundlig utredning av den restriktiva linjens för- och nackdelar, samt politiskt mod.