Nylander (L): Vi måste orka prioritera kulturen

Under sommaren kommer landet förhoppningsvis åter att försiktigt öppnas upp för levande kultur. Successivt, om allt går som vi hoppas, kommer det att bli fler och fler som kan uppleva saker tillsammans, för att så småningom nå målet att allt är som vanligt igen.

Nästan som vanligt ska man nog säga, för en hel del har hänt under denna pandemi som kommer att sätta spår under lång tid, kanske för alltid.

Utmaningar och solidaritet

Det finns en uppenbar risk att värdefull infrastruktur, oftast bestående av kunniga människor lämnat kulturlivet och tagit med sig unik kunskap. Det finns också mycket som tyder på att den sociala snedrekryteringen ökat. Föräldrars vanor spelar stor roll för vilka barn som tar del av och själva utför kultur. Förhoppningsvis kan mycket repareras, men det kommer kräva både engagemang och resurser.

Om kulturen inte prioriteras kommer våra framtida liv att bli mer lik den tysta och färglösa situationen när pandemin stängde kulturlivet än vad jag anar att det allra flesta av oss egentligen vill.

På det positiva kontot finns att vi tagit flera steg i den digitala utvecklingen och att vi fått se nya samarbeten och ett stort mått av solidaritet inom sektorn. Det har behövts för akut hjälp, för överlevnad och för att hålla ihop men kan utvecklats till något kreativt och långsiktigt.

Men trots att jag är ohjälplig optimist ser jag riskerna för att de skador pandemin orsakat svenskt kulturliv kommer att vara långsiktiga och svåra. Efter återöppnandet behövs en återstart och en återuppbyggnad som är långsiktig och ambitiös. Rätt utförd kan vi få en riktigt intressant nystart som kreativt land, men om vi politiker inte orkar ta ansvar nu blir konsekvenserna långsiktiga och svåra.

Kulturlivets framtid

Redan före pandemin var svenskt kulturliv på sina håll underfinansierat. En orsak till det är såklart att vi är ett litet språkområde och att landet är stort och på många håll glesbefolkat. Det försvårar marknadsförutsättningarna. Men det finns också andra förklaringar. En är att kultur, bildning och personlig fördjupning, inte alltid stått så högt i kurs.

Min förhoppning är att en av de slutsatser vi som land drar efter pandemin är att livet och landet blir rätt fattigt när konserter ställs in, författare inte kan träffa sin publik, biosalonger och konserthus och museum släcker lamporna och stänger entrédörrar. Kanske kan man hoppas på ett ökat intresse för att växa som människa och berika sitt liv bortom rena materiella strävanden.

Mycket tyder på att det finns ett uppdämt behov som kommer att innebära ett stort tryck på de biljetter som släpps den närmaste tiden. Konserter och festivaler kommer bli slutsålda. Teatrar, biosalonger, museum och konsthallar kommer fyllas. Men vad händer sedan? Vad händer när nyhetens behag gått över i vardagens kranka blekhet?

Min förhoppning är att vi som människor kommer att fortsätta prioritera kultur, bildning och fördjupning mer än vad vi gjorde före pandemin. Men jag vet inte. Och jag tror att ett eventuellt ökat folkligt intresse kommer att behöva mötas med fortsatt höga politiska ambitioner.

Det offentliga kulturstödet

Staten, regionerna och kommunerna kommer att ha många angelägna behov de närmaste åren. Skolan, vården och omsorgen kommer behöva mer resurser. Det behövs fortsatt goda villkor för företagande. I dessa tuffa tider måste vi också orka prioritera kulturen.

Vi behöver fortsatt höga ambitioner för det offentliga kulturstödet. Villkoren för konstnärer måste förbättras, produktionsincitament för film måste komma på plats, en uppdaterad strategi för den kulturella och kreativa sektorn bör göras, upphovsrättsdirektivet måste komma på plats och en strategi för digitalt kulturliv tas fram, för att bara nämna några av de angelägna kultursatsningar som behövs. En förhoppning jag har är att ett större strategiskt grepp också ska tas kring förutsättningarna för barn och ungas kultur.

Det finns mycket som måste göras när Sverige återstartar. Det kommer bli en dragkamp om resurser. Men om kulturen inte prioriteras kommer våra framtida liv att bli mer lik den tysta och färglösa situationen när pandemin stängde kulturlivet än vad jag anar att det allra flesta av oss egentligen vill.