Nedskärningar i kommunerna drabbar både elever och lärare

Den här veckan träffas landets lokala utbildningspolitiker och tjänstepersoner på Skolriksdagen för att lyssna, diskutera och lära av varandra. Vi kan anta att många av diskussionerna kommer att kretsa kring besparingarna som många kommuner just nu tvingas göra. Inflation och höjda kostnader för bland annat hyror och skolmat gröper ut en budget som kanske redan var på gränsen. Manifestationerna mot nedskärningarna talar sitt tydliga språk – det här går inte.

Lärare varslas trots lärarbrist

Rektorer runt om i landet tvingas i detta nu varsla lärare – när det är lärarbrist. De måste slå ihop klasser och dra in på elevassistenter och annan stödpersonal – med vetskapen om att det kan få konsekvenser för barnens och elevernas utveckling. Att prioritera bland budgetposter är en del av rektorns vardag, men denna vardag är tyngre än vanligt i år.

Och en kris kommer sällan ensam, sägs det. Ett orosmoment är den trend mot så kallade storrektorer som går som en löpeld över landet. Skolor slås samman till större rektorsområden där enheterna leds av biträdande rektorer och rektorerna hamnar längre från verksamheterna. Trots upprepade frågor har vi aldrig lyckats få någon lokal utbildningspolitiker att på ett tydligt sätt motivera hur en sådan organisationsförändring leder till högre kunskapsresultat och bättre arbetsmiljö för eleverna. Är det de facto bara förklädda besparingar?

Ett annat problem är den stora skolledaromsättningen som riskerar att få konsekvenser för barnens och elevernas utveckling mot målen. Ett stabilt ledarskap är centralt för hög kvalitet i verksamheten och för att skolan och förskolan ska vara attraktiva arbetsplatser. Men i dag byter många skolledare uppdrag för att de upplever att de inte har förutsättningar att göra ett bra jobb.

Ge rektorer bättre förutsättningar

Det är kommuners och fristående skolors ansvar att säkerställa att rektorerna har bra förutsättningar att ta det ansvar för barnens och elevernas utbildning som skollagen lägger på dem. Att hålla budgeten i balans i detta läge bidrar till att många skolledare känner samvetsstress och i förlängningen går vidare till ett annat jobb. Förtroende tar tid att bygga upp men går mycket lätt att rasera.

Rektorer runt om i landet tvingas i detta nu varsla lärare – när det är lärarbrist.

I budgetförhandlingar kan det för en politiker vara lätt att skjuta tankar på resultaten av eventuella budgetnedskärningar på framtid och tänka den dagen, den sorgen. Men för skolchefen och för rektorn på den enskilda skolan är det de facto den dagen och den sorgen. När budgetramen redan innan knappt täckt behoven i verksamheten är givetvis utrymmet för förändring och utveckling minimalt. Men samtidigt ska skolledarna leda en kompensatorisk verksamhet som antas ska lösa systemutmaningar såsom ökad segregering och psykisk ohälsa.

Tre frågor som måste besvaras

Skolledare kan inte bära hela ansvaret på sina axlar. Sveriges skolledare önskar därför att tre frågor finns på bordet i alla politiska gruppdiskussioner under Skolriksdagen:

1. Kan vi i vår kommun i första hand göra eventuella besparingar inom den centrala förvaltningen? Detta för att freda elevernas kunskapsutveckling även under sämre ekonomiska tider.
2. Har vi i vår kommun genomfört utförliga riskbedömningar samt involverat rektorer innan beslut om omorganisationer har tagits? Lämpliga lösningar hittas bäst när man arbetar tillsammans.
3. Har vi i vår kommun gett skolledare rätt förutsättningar för att kunna ta det ansvar för barnens och elevernas utbildning som skollagen kräver? En stabil rektorsgrupp ska ses som en resurs som ska vårdas och värnas.

Vi uppmanar såväl lokala politiker som förvaltningstjänstemän att ta chansen att diskutera dessa avgörande frågor med kollegor från andra kommuner. Bara tillsammans kan vi komma framåt.