Madestam: Kvinnliga politiska ledare bedöms efter en annan måttstock

I dagarna har via anonyma källor framkommit att Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi utövar ”toxisk toppstyrning” med stort ”kontrollbehov”. Hennes sätt att leda partiet beskrivs som ett arbetsmiljöproblem av medarbetare. Problemen med Stenevis ledarskap anses så stora att partiets valberedning underrättats i ett mejl undertecknat av en facklig representant på Stenevis kansli. Att underrätta valberedningen på det här viset får betraktas som en förhållandevis kraftfull handling.

Olika måttstockar

Å ena sidan kan tilltaget att lyfta upp Stenevis brister tolkas som ett strategiskt drag i partiets maktstrider om ledarskapet inför partikongressen i november. Det handlar helt enkelt om att svartmåla en sittande ledare i förhoppning om att personen inte ska kunna bli omvald. Den typen av grepp är inget konstigt i politiska partier, tvärtom. Å andra sidan kan kritiken mot Stenevi betraktas som ännu en intäkt för hur kvinnliga politiska ledare bedöms efter en annan måttstock än deras manliga kollegor.

De senaste decennierna har vi vant oss vid att såväl män som kvinnor innehar toppositioner i partipolitiken. Flera kvinnor har varit och är partiledare eller språkrör, Sverige har nu till och med haft en kvinna som statsminister.

Samtidigt som partipolitiken blivit mer jämställd hörs sällan intern kritik om hur manliga partiledare har kontrollbehov eller toppstyr sina partier. Det här är däremot något kvinnliga partiledare upprepade gånger kritiserats för. Gudrun Schyman fick kritik för att toppstyra, likaså Maud Olofsson, samma sak gällde för Annie Lööf, Nyamko Sabuni och Nooshi Dadgostar. Exakt hur toppstyrningen tett sig är oklart men kritiken har florerat i media och kommit inifrån det egna partiet.

Kvinnor förväntas vara mjuka

Teoretiskt finns ett begrepp för att förstå de anklagelser som Stenevi och hennes kvinnliga kollegor stött på: rollinkongruens. Rollen som kvinna och rollen som ledare är inkongruenta. Att vara kvinna och ledare är en slags anomali eftersom det vi lägger in i förväntningarna på ett ledarskap till betydande delar går på tvärs med förväntningar på vad det innebär att vara kvinna.

När en kvinnlig politisk ledare inte ber om ursäkt för sig själv och sin vilja att styra skapar det helt enkelt förvirring, till och med känslor av provokation.

En ledare är bland annat bestämd och kan fatta beslut, en kvinna däremot förväntas bland annat vara lyhörd och försiktig. En kvinna som är tydlig eller kanske till och med pekar med hela handen kommer uppfattas som avvikande och troligen möta kritik. En kvinna förväntas istället utöva ett ”kvinnligt” ledarskap präglat av mjukhet och inkludering.

I boken Maktens kvinnor (2022, Bonnier förlag) uttrycker just Märta Stenevi hur hon har en ledarstil som är ”traditionellt manlig”, hon beskriver den som ”rak och tydlig”. Hennes sätt att leda på kan göra omgivningen ”orolig”, säger Stenevi. Hon kan till exempel tolkas som ”arg” fast att hon inte är det. Stenevi är således själv väl medveten om att hennes ledarskap bryter mot förväntningar på hur en kvinna bör leda.

Normbrytande att vara kvinnlig ledare

Oavsett exakt hur det ligger till i fallet med Stenevi är det svårt att bortse från hur anklagelserna är uttryck för svårigheten att få ihop kvinna och ledarskap. När en kvinnlig politisk ledare inte ber om ursäkt för sig själv och sin vilja att styra skapar det helt enkelt förvirring, till och med känslor av provokation.

Sannolikt har det funnits och finns många exempel på manliga politiska ledare som styr och domderar i sina partier, pekar med hela handen och vill ha kontroll. Sällan hörs om hur män med sådan stil klassificerats som arbetsmiljöproblem. Vi må vara ett av världens mest jämställda länder men att vara kvinna och politiska ledare är fortfarande att bryta mot normen.