Jodå, det går att vara avundsjuk på svenskarna

Det finns många skillnader mellan Norge och Sverige. Om vi undviker de mer negativt laddade skillnaderna, så kan man till exempel påpeka att Sverige har ett snabbtåg som tar dig från Göteborg till Stockholm på tre timmar och från Stockholm till Oslo på fem och en halv. På delar av sträckan (i Sverige) håller tåget en fart på över 200 kilometer i timmen.

Något annat som Sverige har, som Norge saknar, är ett EU-medlemskap.

Den här veckan har jag haft nöjet att ha närkontakt med både delarna. Jag har susat med snabbtåget längs spåret på väg till Stockholm. Där kunde jag bland annat lyssna på en presentation av professor John Hasslers snabbutredning av en svensk klimatstrategi i ljuset av EU:s klimatpaket Fit for 55.

Hassler är professor i nationalekonomi på Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Han har forskat på klimatekonomi i över 15 år.

Samtalet med statsministern

Efter vad som sannolikt var ett intressant samtal med Ulf Kristersson (M) före sommaren om klimatpolitik, samhällsförändringar och förhållandet till EU, fick Hassler ett uppdrag. Ganska nytillsatta statsministrar tycker nog det är lite tjusigt att kunna dela ut uppdrag, så han bad den kunnige samtalspartnern att skriva en rapport utifrån de perspektiv han hade presenterat.

Sagt och gjort, på onsdag i förra veckan presenterades rapporten (som kan läsas här). Den fylliga inledningen ger en god översikt och listar de 46 förslagen till konkret politik.

Förslagen är inte nödvändigtvis revolutionerande och varje enskilt förslag måste oavsett ta sig igenom den vanliga politiska kvarn som ska att omforma den fasta helheten till en mer flytande massa.

Men det intressanta kvarstår och är särskilt lockande betraktat med norska ögon: Svenskarna har fått en enhetlig analys av utsläppsminskningar och samhällsomställning, gjord med utgångspunkt i världens mest ambitiösa regelverk för ändamålet – EU:s.

EU:s regler är Norges regler – nästan

Statsminister Jonas Gahr Støre skulle i princip kunna göra samma sak. EU:s regler för klimat och omställning är i praktiken också Norges regler för klimat och omställning i och med EES-avtalet. De delarna som kanske och kanske inte är en del av EES-avtalet, gör regeringen Støre antingen stora ansträngningar för att dra nytta av, eller bråkar internt om hur de ska lösas.

Så kommer det troligen att fortsätta att vara i Norge, där regeringskoalitioner under överskådlig framtid kommer att vara beroende av att göra kompromisser med partier med ett mer eller mindre uttalat EU-motstånd.

Problemet är inte att den norska regeringen eller dess myndigheter inte är väl bekanta med EU:s klimatpolitik. Under ledning av EU-vänliga Espen Barth Eide är budgetdokumenten från klimat- och miljödepartementet väl marinerade i hänvisningar till EU-regelverk. Öppna ett dokument i en pdf, tryck Ctrl + F och sök på "EU" – referenserna kommer som ett pärlband. Närmandet till EU lär fortsätta med den nya ministern Andreas Bjelland Eriksen, som tidigare bland annat varit ledare för Europeisk Ungdom.

Norge ser klimatpolitiken som ett smörgåsbord

Problemet är att denna uppenbara och fundamentala anknytning till Europa, våra vänner och viktigaste handelspartner, måste hanteras på ett så onödigt krångligt sätt. Det är ett problem för Norge, eftersom samhällsutvecklingen i vårt land på det här området är lika beroende av EU som i EU-länderna själva. Men medan EU-länderna kan sätta sig ner och få politiken serverad som en översiktlig femrättersmeny, så springer Norge runt och kikar på rätterna som vore de ett smörgåsbord – som serveras i många olika rum.

Förvirring och oförutsägbarhet är dåliga följeslagare för en långsiktig samhällsplanering. Och det är särskilt allvarligt på det här området. Klimat- och omställningspolitiken är kanske den mest grundläggande förutsättningen för samhällsförändringarna under de kommande decennierna.

Professor Hassler var inbjuden för att prata om sin snabbutredning på Svensk Vindenergis konferens i förra veckan, under titeln ”Näringspolitik är den nya klimatpolitiken”. Han hade ingen presentation, det var en intervju – och jag tror inte han hade bestämt titeln själv. Titeln var nämligen inte heltäckande. I utredningen skriver han att den strukturella omställningen av det svenska samhället är beroende av en rejält bred politisk ansats. Den måste inkludera industripolitik, regionalpolitik, fördelningspolitik och utbildningspolitik, enligt Hassler som skriver: ”I en principiell mening blir alla dessa politikområden en del av klimatpolitiken.”

Intresserade nationalekonomer?

Det samma gäller för Norge, och precis som i Sverige är också vårt förhållande till EU:s omställningspolitik det viktigaste rättesnöret vi har att förhålla oss till. Det förtjänar en heltäckande analys.

Norges statsminister Jonas Gahr Støre borde sätta upp detta på sin önskelista i jul. Eller finns det kanske några intressanta nationalekonomer som kan bjuda in sig till den norske statsministern för ett spännande samtal? 

Artikeln är översatt och tidigare publicerad på Altinget.no.