"Hade vi lika gärna kunnat glömma bort älgen?"

Av: Lars Andersson
energibyråkrat med gediget intresse för biologisk mångfald

För att ta det från början – det finns inte bara en sorts ren. Man räknar idag globalt med sju olika underarter av ren varav tre i Eurasien och fyra i Nordamerika. Majoriteten av renarna som lever i norden tillhör samma underart det vill säga tundra-ren (R. t. tarandus), det gäller både renarna i renskötseln och de vilda renarna som finns i Norge.

Det finns dock en liten och globalt sett hotad population av skogsren (R.t.fennicus) i östra Finland och Ryssland som tidigare fanns vanligt förekommande även i Sverige ända ned till Skåne (utrotades cirka 1880) men den fanns även i andra delar av Nordeuropa.

Hade vi lika gärna kunnat glömma bort älgen?

En svårighet med att diskutera skogsren och biologisk mångfald är att de allra flesta i vårt land inte ens känner till denna art. Detta är märkligt i sig då det rör sig om en art av ett stort däggdjur som varit vanligt förekommande i hela vårt land och som är fridlyst sedan år 1913 – då den redan var utrotad sedan drygt 30 år.

Många djurarter utrotades eller blev kraftigt decimerade under samma tidsperiod. Jakten hade släppts fri vilket parallellt med en ökande och dessutom fattig befolkning som när den fick tillgång till modernare vapen drabbade djurlivet i skogarna hårt. Skogsrenen, bäver med flera utrotades medan andra arter som älg och rådjur fanns kvar endast i mycket små bestånd. För älg nämns siffror som lägst på enstaka hundratal. Man kan fråga sig om älgen blivit helt utrotad på 1800- talet, hade vi glömt den i dag?

Min poäng är att synen på biologisk mångfald var väldigt annorlunda vid denna tid jämfört med idag – som ett exempel betalades skottpengar ut även för utter något som i dag känns mer än främmande. I dag finns forskningsresultat som visar vilken stor och negativ betydelse det har när arter försvinner ur ekosystem. Biologisk mångfald skapar en större motståndskraft vid yttre påverkan vilket inte minst är viktigt med tanke på klimatförändringarna.

Möjligheten att skogsrenen tar sig till Sverige på egen hand får betraktas som obefintlig.

Frågan är inte vilka konsekvenser ett återinförande av skogsrenen får – utan vilka konsekvenser har det att denna art inte finns i våra skogar – den har existerat i vårt land i tusentals år och varit borta i cirka 140 år. Vi bör därför justera detta misstag och återinföra skogsrenen i vår natur för att inte en historiskt unik epok på 1800-talet för alltid ska definiera den svenska faunan.

Finland tar sitt ansvar på skogsrenen på allvar – men inte vi?

Situationen i vårt grannland Finland är diametralt annorlunda. Utgångspunkten från början är emellertid identisk och innebar att skogsrenen också blev utrotad i Finland men något senare (cirka 1915). Dock hittades på 1940-talet spår av skogsren som kommit över gränsen från dåvarande Sovjetunionen. Denna invandring blev starten på skogsrenens återkomst i landet. I Finland arbetar man aktivt utifrån en förvaltningsplan och med stöd från EU via programmet Life för att öka beståndet samt sprida den till flera delar av landet för att minska sårbarheten för utrotning.

Vad gör vi i Sverige för att rädda den? Som det ser ut i dag – ingenting. Den enda rimliga slutsatsen är att vi borde göra gemensam sak
med vårt grannland och ta ansvar för denna globalt hotade underart.

Juridisk kontra moralisk plikt

Eftersom det finns ett befintligt bestånd i Finland så är man juridiskt förpliktigad enligt Bernkonventionen att vidta åtgärder för att bevara denna art. I Sverige där antalet skogsrenar uppgår till noll har vi inte samma juridiska plikt men frågan är om vi inte är moraliskt förpliktigade att vidta åtgärder. Att vi utrotat denna art fullständigt är knappast något motiv till att inte göra något. Om det funnits något annat antal än noll så hade skogsrenen haft olika former av artskydd på sin sida.

Möjligheten att skogsrenen tar sig till Sverige på egen hand får betraktas som obefintlig. I Finland har man gränsat av skogsrenens utbredningsområde med ett cirka 10 mil långt staket för att förhindra att skogsrenen kommer in i renskötselområdena och den är därmed förhindrad att komma över till Sverige.

Eftersom vi bor på en halvö så innebär det i praktiken att utrotade arter som inte har samma extrema vandringsförmåga som varg eller kan flyga – av praktiska orsaker inte kan komma tillbaks på egen hand om de inte råkar finnas kvar i Norge.

Hur går vi vidare?

Det finns några positiva tecken trots allt. För ett par år sedan arrangerades en konferens om återintroduktion av skogsrenen av SLU och Umeå universitet där det väcktes positivt intresse för frågan från olika intressen. För närvarande skrivs en förvaltningsplan på Umeå universitet som planeras bli klar under året. I övrigt så är det ett påtagligt ointresse från såväl miljöorganisationer som myndigheter, vilket är minst sagt förbryllande.

I Finland var skogsrenen ett av de första projekten som den finska Världsnaturfonden WWF engagerade sig i och det är ett betydande statligt engagemang med stöd av bland annat EU-medel (Life). Vi har en gynnsam situation där Finland har ett pågående arbete som också faktiskt stöds från Sverige via Nordens ark som via avel förser det finska projektet med skogsrenar i viss utsträckning.

Inled samarbete med Finland

Vi har goda möjligheter att dra erfarenhet av hur arbetet fortskrider i Finland och borde därmed kunna genomföra en återintroduktion på
ett redan beprövat sätt i vårt land. För arten som sådan skulle en svensk insats utgöra en försäkring mot utrotning eftersom ytterligare en livskraftig population skulle minska sårbarheten i beståndet globalt. Vi borde initiera ett samarbete med Finland, såväl på myndighetsnivå som mellan berörda organisationer. En studieresa för berörda beslutsfattare för att sätta sig in hur arbetet bedrivs i Finland är ett rimligt första steg.