Greenpeace: Vi JO-anmäler Regeringskansliet efter Kristerssons klimataktivistuttalande

Förra veckan ställde regeringen in sin medverkan vid ett arrangemang där cementindustrin, en av Sveriges mest utsläppstunga industrier, lämnade över en färdplan till klimatminister Romina Pourmokhtari. Anledningen var enligt statsminister Ulf Kristersson ”säkerhetsskäl kopplat till gruppen Extinction Rebellion”, en klimatrörelse känd för färgglada klimatdemonstrationer och fredlig civil olydnad. Det är en oerhört märklig säkerhetsbedömning.

Mer märkligt blev det när statsministern bredde ut texten på sociala medier och kallade klimatengagerade från flertalet grupper för sabotörer som ”bara låtsas bry sig om klimatet” och vill förstöra det demokratiska samtalet, något som senare fick medhåll från klimatminister Romina Pourmokhtari som menade att klimataktivisterna ”utgör en fara och de stör också det demokratiska samtalet”. Det har gått väldigt långt i samhällsutvecklingen när statsministern och miljöministern går till frontalangrepp på medborgare som är oroliga för klimatet.

Det verkar högst osannolikt att Säkerhetspolisen skulle ställa in en sin närvaro för att man eventuellt skulle ha en fredlig miljöaktivist på plats.

Regeringen vill inte möta kritik

Statsministern efterlyste ett ”sansat samtal” som han menar att dessa ”ilskna aktivister” saboterar. Samtalet, som Kristersson menar ska vara sansat, rörs förstås istället upp av att både han och miljöministern menar att människor som demonstrerar för miljön är ”farliga” eller ”utgör hot”.

Att vara politisk företrädare kommer med ett ansvar där man måste fundera kring hur man uttrycker sig och vad det kan leda till. Som ärkebiskop Martin Modéus noterade nyligen: ”Om samhällen börjar gå i totalitär riktning är det först genom vårt sätt att använda ord som det märks”. Det är ett farligt spel att istället för att bemöta kritik vispa upp hat mot meningsmotståndare. Det leder oss in på en mycket oroande väg av ytterligare polarisering och det är något som våra främsta politiska företrädare faktiskt har som uppgift att motverka. Det tycks som att regeringen främst agerar som de gör för att de inte vill möta kritik av den egna klimatpolitiken.

För trots att regeringen nu tar på sig offerkoftan och pratar om hur gärna de hade velat ha ett samtal om klimatet så är det tydligt att regeringen inte vill ha dialog med medborgarna och med civilsamhällesorganisationerna. Hade man velat det hade man inte kallat dem sabotörer, som statsministern gör eller ”illegala” som miljöminister Romina Pourmokhtari gör. Det är tyvärr så att det följer ett mönster som vi sett sedan denna regering tillträdde: Mötesförfrågningar avfärdas, klimatkonferenser hålls med nära noll deltagande från forsknings- eller civilsamhället och kritik negligeras med hänvisning till kritikernas ”karaktär”.

Vem tog beslutet?

Enligt klimatminister Pourmokhtari gjordes bedömningen att ställa in sin närvaro av ”någon annan” och hon sa också att hon inte kan kommentera hotbilden. Det upprepades av statsministerns pressekreterare som sa att beslut som detta fattas av de som ansvarar för ministrarnas säkerhet. Det har senare visat sig att den mest troliga förklaringen var att en person kopplat till forskarnätverket Scientist Rebellion anmält sig till arrangemanget.

Det verkar högst osannolikt att Säkerhetspolisen skulle ställa in en ministers närvaro för att man eventuellt skulle ha en fredlig miljöaktivist på plats.  

Situationen behöver få klarhet och därför JO-anmäler vi Regeringskansliet så att det kan utredas hur detta kunde hända. Om det var ett politiskt motiverat beslut för att undvika kritik är vi ute på mycket tunn is.

Tunn is förresten: Det finns ju risk för det i år, eftersom 2023 är det varmaste året hittills. Det hade vi gärna pratat med regeringen om.