Forskare: Svensk kollektivtrafik är inte tillgänglig för personer med funktionsnedsättning

Isak som är rullstolsburen blir lämnad på perrongen medan tåget åker iväg utan honom då han inte fick hjälp med den ramp som skulle möjliggöra att han kom ombord. I ett inslag i TV4 berättar Isaks mamma om en olycklig son som missade utflykten till badhuset med vännerna.

Tillgängligheten nedprioriteras

I dag har hälften av tågvärdarna tagits bort på pendeltågen i Stockholm och planerna är att tågen ska köras helt utan tågvärdar framöver. Som forskare inom kollektivtrafik och funktionshinder har vi sett en utveckling där forskare, politiker och andra beslutsfattare talar alltmer om vikten av att kollektivtrafiken är tillgänglig för alla. Genom att införa fler obemannade stationer utan tågvärdar går man nu i stället i motsatt riktning. Tillgänglighetsarbete nedprioriteras och i stället ställs hårdare krav på att tidtabeller ska hållas utan hänsyn till personer som behöver mer tid att gå på och av.

Bristande kunskap både om de behov människor med funktionsnedsättningar har och om rådande lagstiftning utgör ett stort problem för tillgänglighet i kollektivtrafiken. Ett annat växande problem är tuffa arbetsvillkor som sätter stor press på många som arbetar inom kollektivtrafiken.

År 2021 föreslog den dåvarande politiska majoriteten i Region Stockholm att tågvärdarna skulle ersättas med kameraövervakning. Detta resulterade i invändningar både från fackliga organisationer och från representanter för funktionshinderrörelsen. Trots detta genomförs nu denna förändring. Beslutet går stick i stäv med de policymål som formulerats det senaste decenniet om att den allmänna kollektivtrafiken ska göras mer tillgänglig för alla.

Tekniksatsningar räcker inte

Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) säger att tågvärdarna ska ersättas med ”mer synlig personal i pendeltågstrafiken i form av kundservice- och trygghetsvärdar”. Detta har uppenbarligen inte skett eftersom personer som behöver hjälp med att komma ombord på tågen har lämnats kvar på perrongen.

Det finns generellt en stor tilltro till tekniska lösningar, i detta fall på de ramper och påstigningsfunktioner som ska öka tillgängligheten. SL siktar nu på att spara cirka 150 miljoner kronor per år på personal, samtidigt som den nya tekniken uppskattas kosta cirka 300 miljoner kronor.

Men när tekniken kräver ett handhavande blir bristen på stöd från servicepersonal ett hinder. Kollektivtrafikverksamheterna stoltserar med att vara 100 procent tillgängliga när det gäller exempelvis lågt insteg eller ramp. Ändå finns det många exempel där resenärer, likt Isak, har lämnats på perrong eller busshållplats eftersom tillgängligheten har brustit.

Människor lämnas utanför

Samhället har en uttrycklig strävan efter att utvecklas i en riktning där kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för alla. ”Ingen ska lämnas utanför” slås det fast i de globala hållbarhetsmålen Agenda 2030, och det yrkas på en utbyggnad av kollektivtrafiken med särskild hänsyn till barn och personer med funktionsnedsättning.

Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därtill har vi diskrimineringslagen, de transportpolitiska målen med ett funktionsmål som stipulerar att ”Transportsystemet utformas så att det är användbart för personer med funktionsnedsättning”, samt Lag (2010:1065) om kollektivtrafik som konstaterar att regionala kollektivtrafikmyndigheter ska ”verka för att den regionala kollektivtrafiken är tillgänglig för alla resenärsgrupper” (13 §).

Bristande kunskap både om de behov människor med funktionsnedsättningar har och om rådande lagstiftning utgör ett stort problem för tillgänglighet i kollektivtrafiken. 

Men det räcker inte att sätta lagar och mål om att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för alla. Det är dags att också följa dessa och fatta beslut som faktiskt går i linje med en sådan strävan. För att detta ska kunna uppfyllas behöver vi ställa krav på följande:

1. Utbildning behöver riktas till olika aktörer för att öka följsamheten till lagar och regler avseende en tillgänglig kollektivtrafik för alla.
2. Personalen i kollektivtrafiken måste få tillräckligt med tid och utrymme för att kunna göra sitt arbete.
3. Utformningen och designen av kollektivtrafiksystemet ska göras på ett sådant sätt att alla kan använda sig av det, på lika villkor.
4. I de fall då särskilda lösningar tas bort måste tillgängligheten säkerställas på ett sådant sätt att enskilda personers tillgänglighet inte inskränks.