Forskare: Lyssna på nödropen från kustfiskare

Om några veckor samlas Europas fiskeministrar för att besluta om nästa års fiskekvoter i Östersjön. Sveriges talan vid förhandlingsbordet kommer sannolikt att föras av den avgående ministern Ibrahim Baylan (S), som sedan i juni ersätter tidigare landsbygdsminister Jennie Nilsson (S).

Med tanke på hur Nilsson och regeringen under det senaste året har agerat (eller snarare inte agerat) när det gäller den mycket oroande situationen för sill och strömming längs den svenska ostkusten, kommer Sverige troligen inte att kräva de kvotsänkningar som behövs för att skydda strömmingsbestånden i Bottniska viken.

En negativ utveckling

Facit för den svenska fiskeriförvaltningen är sällsynt dyster, sett även i en internationell jämförelse. I Västerhavets tidigare mycket rika och produktiva fiskevatten blir listan på arter som inte längre lämpar sig för kommersiellt fiske allt längre: torsk, kolja, lyrtorsk, långa, hälleflundra, havskatt, ål, rockor och hajar. Särskilt utarmade är kustnära områden, där lokala bestånd tidigare byggde upp ett givande kustfiske för bofasta och turister.

Nödropen från exempelvis kustfiskare i Stockholms skärgård, Västervik, Kalmar och Simrishamn har till sist trängt igenom.

Nu går utvecklingen åt samma håll även för den viktiga sillen, som utgör bas för rovfiskar, däggdjur och fåglar och som alltid har dominerat svenskt fiske. Sillbeståndet i västra Östersjön, Kattegatt och Skagerrak utgör i dag endast en spillra av vad det en gång var. På 30 år har beståndet minskat med 80 procent. Och i centrala Östersjön, från Bornholm till Ålands hav, har sill/strömming på samma sätt minskat med cirka 80 procent på 45 år.

Den negativa utvecklingen kännetecknas också av att förekomsten av sill/strömming varierar allt mer inom kustzonen – i många kustområden och skärgårdar, där småskaliga fiskare har fiskat sill/strömming i flera hundra år, kommer garnen nu upp mer eller mindre tomma.

”Avviker från fisktomma områden”

Unikt för den svenska situationen är också att det enda större havsområdet där fiskbestånden fortfarande är relativt produktiva återfinns i Öresund. Här råder förbud mot aktiva, mängdfångande redskap som trål och snörpvad på grund av trafiksäkerhetsskäl, då Öresund är ett av världens mest trafikerade sund. Att det industriella fisket inte fått tillträde är dock inte den enda förutsättningen: Själva förekomsten av fiskbestånd som reproducerar sig lokalt i Öresund är grunden till att just detta havsområde avviker från de fisktomma områden som breder ut sig allt mer längs med Sveriges kuster. Viktigt är också den stora mängd sill som vår och höst vandrar genom sundet.

Nödropen från kustfiskare

Det industriella fisket efter sill/strömming och skarpsill dominerar det svenska fisket. Det finns få möjligheter för svenska konsumenter att påverka fiskets inriktning eller omfattning eftersom endast en mycket begränsad del av fiskfångsterna utnyttjas för human konsumtion. Industrifiskets effekter längs med ostkusten börjar nu bli välkända för gemene man, nödropen från exempelvis kustfiskare i Stockholms skärgård, Västervik, Kalmar och Simrishamn har till sist trängt igenom.

När ministerrådet i oktober samlas för att ta beslut om nästa års fiskekvoter kan vi befara att samma elakartade utveckling kommer att fortsätta utmed Norrlandskusten. Till skillnad från centrala Östersjön, där fångstkvoterna för sill/strömming sannolikt sänks med 36 procent nästa år, har kvoterna i Bottniska viken redan ökats på med över 80 procent under 2021, på inrådan av Internationella havsforskningsrådet (ICES). Denna höjning föreslås ligga kvar nästa år och sker samtidigt som kustfisket desperat signalerar att strömming i fångstbar storlek blir alltmer sällsynt i både Bottenhavet och Bottenviken.

ICES forskare hänvisar bland annat till provtrålningar, som visat på stor förekomst av småvuxen strömming i de centrala delarna av Bottniska viken. Men det behöver inte vara samma bestånd som kustfiskaren hämtar sitt levebröd ifrån.

Nödvändigt med sänkning av kvoten

Kännedom om vilka populationer som utnyttjas i fisket är avgörande för att kunna anpassa uttaget av fisk till en hållbar nivå. För att yrkes- och fritidsfiske ska kunna ses som hållbart krävs att fisket inte medför oåterkalleliga negativa effekter, såsom att fiskbestånden försvinner för lång tid framöver.

Det brådskar att skydda de kvarvarande fiskbestånden i svenska vatten. En viktig del är att kartlägga var de lokala bestånden leker och hur de vandrar. De enskilda bestånden kan ses som havets produktionsenheter. För att bevara fiskens förmåga att anpassa sig till klimatförändringar, är det viktigt att mängden av olika lokala delbestånd bevaras. Att det förekommer lokala bestånd har moderna genetiska studier tydligt visat men mer forskning behövs för att få en mer fullständig bild hur många lokala bestånd det finns och hur stabila de är över tid.

Ministerrådet bör vid mötet i oktober betänka de skador som kan uppstå när väven av olika bestånd utarmas. Etablering av nya lokala bestånd kan ta mycket lång tid. Den stora höjningen av strömmingskvoten i Bottniska viken riskerar nu ödelägga beståndstrukturen, en struktur som ICES inte tar i beaktande trots goda vetenskapliga bevis. Kustfiskets varningar måste därför väga tungt och en sänkning av kvoten inför 2022 är en nödvändig försiktighetsåtgärd.