Elever med funktionsnedsättningar blir inte daltade

Vi noterar att det blåser kalla vindar nu. Av folkhemstanken där det ska finnas plats för alla finns inte mycket kvar. Tanken att mångfald berikar är på reträtt. Samhällets krav att driva på mot ökad jämlikhet och att sätta in åtgärder som kompenserar för sämre förutsättningar tonas ner. Nu ska så kallade marginaliserade grupper såsom arbetslösa, låginkomsttagare och personer med funktionsnedsättning rätta in sig i ledet. De fattiga ska lära sig att koka gröt, inte äta pizza. Alla som kan ska jobba, säger ansvarig minister, utan att problematisera hur svårt det är för långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättningar att få ett jobb.

De är i skribentens ögon egentligen lata och vill slippa jobbiga krav.

Eleverna blir måltavlor

Ett färskt exempel på detta synsätt applicerat på skolan levererades nyligen av Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten. Den så kallade Salamancadeklarationen, som innebär att elever med särskilda behov ska inkluderas i den ordinarie undervisningen, är enligt henne ett misslyckande. Detta har drabbat de mest utsatta eleverna ”som tvingas gå i vanliga klasser trots att de hade mått bättre av en mindre undervisningsgrupp”. Men den verkliga måltavlan för hennes kritik är de elever som behöver stöd för att klara undervisningen och deras föräldrar.

De är i skribentens ögon egentligen lata och vill slippa jobbiga krav. Hennes lösning är att barnen måste anstränga sig mer och lära sig att livet är tufft och fullt av motgångar. Om de inte gör det kommer ”denna genomcurlade generation som lärt sig att man har rätt till specialanpassningar så fort något blir obekvämt att få en chock när det är dags att ta steget ut i vuxenlivet.”

Raljerande beskrivningar

Vi reagerar starkt på den raljerande beskrivningen av de utmaningarna som elever med funktionsnedsättningar möter i skolan. De blir inte daltade i svenska skolor. Både forskningen och enkäter gjorda av de ideella organisationerna visar att föräldrarna får kämpa hårt för att få skolan att förstå och sätta in de stöd som behövs. Många föräldrar tvingas in i långvariga juridiska strider för att få vissa skolor att inse vad deras ansvar är. När det inte görs får de själva stötta och hjälpa sitt barn till någon form av undervisning. Pressen på familjerna leder till försämrad psykisk hälsa hos både barn och vuxna. Mer än var tredje förälder har enligt Attentions förra skolenkät fått gå ner i arbetstid (38%) eller till och med slutat arbeta helt (8%) på grund av sitt barns skolsvårigheter.

Barnen själva mår dåligt av att man inte tror på dem i skolan, inte bryr sig eller att de inte får det stöd de behöver. De hamnar efter i skolarbetet och känner sig misslyckade. Den fysiska skolmiljön frestar också på. Det är högljutt och stökigt i såväl klassrum, korridorer och matsalar. Intryckskänsliga barn blir snabbt dränerade på energi i denna typ av miljö. De saknar också bra vuxenkontakter där de känner sig sedda och trygga. Mobbing och utanförskap är en realitet som ytterligare ökar trösklarna till att prestera bra i skolan.

Lös problemen

Att ge eleverna de anpassningarna de behöver är en investering i framtiden så att elever med funktionsnedsättning slipper lämna skolan med psykiska problem, stora kunskapsluckor och minskade chanser att bidra till samhällsutvecklingen framöver. Det är ytterst märkligt att det verkar politiskt gångbart att beskriva ett stort antal elever som mer eller mindre värdelösa latmaskar när skolor misslyckas med sitt uppdrag. Det konstruktiva sättet att lösa skolans problem är att alla som har ett genuint intresse av att förbättra skolor på riktigt går i en fördjupad dialog om vad som kan och måste göras. Några viktiga steg på vägen i ett sådant arbete är:

• Ökad kunskap om funktionsnedsättningar bland dem som bestämmer och arbetar i skolan så att insatser kan sättas in direkt när svårigheter uppstår, även utan att kräva eller vänta på en diagnos.
• Förstärk det systematiska kvalitetsarbetet med rutiner för hur skolor ska sätta in, följa upp och utvärdera stödinsatser för att garantera att insatserna ger resultat.
• Samordna insatserna inom skolan och med andra aktörer som exempelvis BUP, socialtjänsten och myndigheter.
• Se barn och föräldrar som resurser i att hitta rätt anpassningar och stöd för en bättre fungerande skolgång.