Den psykiatriska vården sviker människor med schizofreni

Att psykisk ohälsa är en av vår tids största samhällsutmaningar råder det ingen tvekan om. Regeringen visar i en nyligen tecknad överenskommelse med SKR att arbetet för att bekämpa den psykiska ohälsan har fortsatt hög politisk prioritet.

Omfattande brister i vården

Socialstyrelsen presenterade en nationell utvärdering av vården och stödet vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd i oktober 2022. Utgångspunkten för utvärderingen var bland annat att undersöka följsamheten till Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd (2018). Utvärderingen visar dessvärre att det fortfarande finns omfattande brister. Riktlinjer som det finns, och fanns, konsensus kring ska vara gällande för att säkerställa jämlik vård. Utvärderingen manar därför kraftigt till förändring när det gäller vården för personer som lever med schizofreni och liknande psykossjukdomar. 

Schizofreni är en av våra folksjukdomar, det är den vanligaste diagnosen bland alla psykossjukdomar och är enligt WHO en av de tio sjukdomar som orsakar mest sjukdomsbörda och funktionshinder i västvärlden. I Sverige insjuknar 1 500–2 000 personer i schizofreni varje år, och i dag lever cirka 30 000–40 000 personer med diagnosen schizofreni. En stor andel av de som vårdas inom den slutna psykiatriska vården har sjukdomen och tillhör en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.

Fokusera även på fysisk hälsa

Resultatet av Socialstyrelsens utvärdering är nedslående, men visar också på förändringspotential för den som vill sätta sökarljuset på bristerna. Ett exempel på en sådan förändring är att årskontroller av somatisk hälsa tillsammans med rådgivande samtal kring hälsosamma levnadsvanor har ökat. Det är en viktig parameter då vi vet att medellivslängden för personer med schizofreni är cirka 12-15 år kortare än hos befolkningen i övrigt till följd av sämre kroppslig hälsa inom gruppen.

Ett av skälen till att vi glädjande nog kan se en viss förbättring just avseende detta är att det funnits ett politiskt och medialt fokus, som synliggjort vikten av såväl insatser som strukturerad uppföljning. Allt fler regioner väljer nu att följa upp just hur man kan stärka även den fysiska hälsan.

Men trots enstaka ljusglimtar är bristen i följsamhet av riktlinjerna för vård och stöd för personer med schizofreni i det närmaste patologisk. Vi väljer ordet patologisk, för att man kan jämställa det just med grav sjuklighet att den psykiatriska vården har så svårt att arbeta efter evidensbaserade riktlinjer.

Ta till vara på forskningen

Följden blir dramatisk när vården inte följer uppsatta riktlinjer, särskilt som vi vet att det leder till att sjukdomen försämras, att individen och närstående lider och att den yttersta konsekvensen kan bli en för tidig död. Bristande vård vid psykisk sjukdom drabbar individen hårdast, men också de som finns omkring individen.

Tillvaratagandet av ny forskning på olika plan och kunskapen från de som lever med och runtomkring sjukdomen måste också bli bättre, exempelvis genom ”peer support”, som är grundläggande för att psykiatrin ska nå de resultat som vi alla förväntar oss.

Följden blir dramatisk när vården inte följer uppsatta riktlinjer, särskilt som vi vet att det leder till att sjukdomen försämras, att individen och närstående lider och att den yttersta konsekvensen kan bli en för tidig död.

Socialstyrelsens utvärdering belyser bristerna och utfallet av den psykiatriska vården. Det är bra, men otillräckligt så länge inte vårdgivaren tar sitt ansvar. Vi efterlyser därför:

• Tydligare målbeskrivningar av vårdinnehållet i regionerna och framför allt uppföljning av vilken vård som ges. Följderna kan annars bli upprepat återinsjuknande i psykos, vilket kan ge bestående funktionsnedsättningar, för lite symtomlindring och svårigheter att få sysselsättning. Vi måste veta att vi ger rätt insats för varje individ.
• Att regionerna, som huvudmän, i sina avtal och kommande upphandlingar av vård, ställer krav på att vårdgivarna kan redovisa resultat och utfall av den vård som givits.

Allt med målet om remission och bästa möjliga hälsa för varje individ. Varför skulle vi nöja oss med mindre?