Därför är ett ukrainskt EU-medlemskap ingen självklarhet

Bilder av den ukrainska presidenten, Volodymyr Zelenskyj, med en underskriven ansökan om EU-medlemskap i händerna, gick världen runt i måndags kväll.

”Ett historiskt ögonblick” löd det efteråt på det ukrainska parlamentets officiella twitterkonto.

Det ukrainska beslutet om att officiellt ställa sig i kön till EU-medlemskap välkomnades av presidenterna för Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien och Slovenien. Det är de länder som i åratal har tryckt på för att kunna ge Ukraina och andra av de så kallade östliga partnerskapsländerna ett reellt europeiskt perspektiv.

Vill ha snabb process

På andra håll i unionen syntes mindre glädje över det ukrainska närmandet, som de senaste dagarna har blivit allt ljudligare och mer brådskande i takt med att bomberna fallit över stora delar av landet och ryssarna har stramat åt greppet kring huvudstaden Kiev.

Volodymyr Zelenskyj har tidigare gjort klart vad hans önskan är.

”Vi ber EU om att ta med Ukraina med det samma via ett nytt särskilt förfarande,” sade han i måndags.

Nu är farhågan att de ukrainska önskemålen kommer att slå in en kil i den annars rätt sammansvetsade enighet som har funnits bland de 27 nuvarande medlemmarna sedan Rysslands aggression mot Ukraina tog fart.

Ukrainas önskan riskerar nu att splittra unionen i två delar, mellan de som för allt i världen vill räcka ut en hand till en nation som kämpar för sin överlevnad och de som vill ha kvar en känsla för realiteterna.

För någon sådan snabbprocess finns inte.

Inte Island

Till och med när mönsterdemokratin Island i kölvattnet av den omskakande finanskrisen under en kort period sökte medlemskap i unionen, innan de drog tillbaka den, var det med en tidshorisont på minst tre år – i allra bästa fall.

Det var för ett land, som via sitt medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) redan följer reglerna för EU:s inre marknad och Schengensamarbetet och därmed har stora delar av EU-regelverket inkorporerat i sin nationella lagstiftning.

Ukraina är inte Island. Det är det fattigaste landet i hela Europa. Det har enorma problem med korruption och blir i den årliga klassificeringen av världens demokratier från Freedom House betecknat som bara en ”delvis fri” demokrati, med en totalpoäng långt under något EU-land. Till och med efter Ungern som, trots mer än ett årtionde med systematisk urholkning av de grundläggande demokratiska spelreglerna, klarar sig bättre.

Och i motsats till Island med sina 366 000 invånare, som inte skulle påverka den interna röstbalansen i unionen med många millimeter, skulle Ukraina gå in som unionens femte största land och på allvar ändra karaktären på hela samarbetet, både ekonomiskt och politiskt.

Detta blir ledarna från de 27 EU-länderna tvungna att ta i beaktande när de ska svara på Zelenskyjs brådskande begäran om ett snabbt inträde som både han, hans utrikesminister och hans justitieminister dagligen har upprepat offentligt medan missilerna regnat ned över deras land.

Bevis for stöd

Förväntningen är att EU:s stats- och regeringschefer ska komma fram till ett svar när de möts i Versailles den 10-11 mars för ett informellt toppmöte.

Zelenskyj har inte gjort det lätt för dem att avfärda honom. Han har kallat ett positivt tillkännagivande från EU för ”det främsta beviset för stöd” till sitt land. Efter att han nu skrivit ned sin önskan på ett officiellt dokument och offentliggjort det för världen är det svårt för ledarna att bara undvika hans vädjan så som de hittills har gjort.

Frestelsen för några kommer att vara att ignorera delen som handlar om att hasta igenom en ansökan och i stället ställa ukrainarna först i kön för att att få kandidatstatus. Utöver de åtta nämnda öst- och centraleuropeiska länderna har både Ungern och Grekland och också Europaparlamentet ställt sig bakom det.

Känslan är att det kan vara ett förhållandevis billigt sätt att gå de pressade ukrainarna till mötes.

Så kan man sätta igång den långdragna processen som startar med att EU-kommissionen ska göra ett uttalande om landets lämplighet för medlemskap. Det kan ta ett år eller mer att få fram, innan man överhuvudtaget är i närheten av att tala om att ha tagit ett steg mot reella medlemsförhandlingar.

Tomma löften

Men risken är att man ger löften till ukrainarna, som man inte på något realistiskt vis kommer att kunna infria, helt enkelt för att landet är ljusår ifrån att leva upp till ett enda av de så kallade Köpenhamnskriterierna som är grunden för medlemskap och som kräver hållbara demokratiska institutioner, respekt för minoriteter och en fungerande robust marknadsekonomi.

Samtidigt ska de överväga, vilka signaler det sänder till resten av regionen, särskilt länderna på Balkan som har tillbringat ännu längre tid i unionens väntrum och har genomfört smärtsamma reformer – i Nordmakedoniens fall till och med ändrat landets namn – för att göra sig förtjänta av det som Ukraina hoppas att uppnå på ett ögonblick utan att på något sätt vara klart för det.

Därför är det också många som vill ställa sig bakom den holländska premiärministern Mark Ruttes nyktra värdering på måndagen:

”Det är ingen mening med att tala om fullt tillträde.”

Utmaningen blir att få ut det budskapet utan att döda ukrainarnas hopp och drömmar.

Artikeln är översatt från altinget.dk.