C-ledamot: Lokalsamhällets mötesplatser behövs

Trygghetsfrågorna har på senare tid tagit stor och rättmätig plats, också i bostadsdebatten. Att vi planerar samhällen där man både kan dra sig tillbaka och på ett naturligt sätt umgås med människor är inte så enkelt som det kan verka. Jag är övertygad om att de som planerade miljonprogramsområden också ägnade en tanke åt detta som även kallats social ingenjörskonst. Exemplen på det i historien är inte alltid positiva och det är heller inget som en modern samhällsplanerare skulle använda i dag för att beskriva sitt arbete.

Däremot talas det om att göra offentliga miljöer till goda mötesplatser och om att planera för samverkan mellan boende, fastighetsägare, företag, kommun och civilsamhälle.

Trots samlingslokalernas betydelse upplever man på många håll att det är svårt att bedriva verksamheten långsiktigt på grund av att finansieringen är splittrad och inte sällan osäker.

Ett sådant begrepp har vi lånat från USA, nämligen BID, Business Improvement Districts. Formen har skapats för att åstadkomma förändring på otrygga platser som under långt tid varit på dekis, ofta centralt i storstäder. När någon part väljer att frånträda sitt ansvar leder det lätt till en negativ spiral, där otryggheten tilltar och förfallet växer. Bryant Park mitt på Manhattan och Meatpacking District med sin High Line Park hade inte varit möjliga om inte staden gått in och aktivt ställt krav på fastighetsägare att medverka.

Måste orka vara långsiktig

Nu diskuteras det huruvida BID:s kan användas som modell, med eller utan en sådan tvingande lagstiftning man haft i USA. Många av de samhällsproblem vi ägnat oss åt att lösa har att göra med att människor med olika bakgrund inte möts på lika villkor och görs delaktiga.

Det har man däremot lyckats med i Gårdsten utanför Göteborg. Genom långsiktigt arbete, samarbeten och involvering av de bosatta har det som det första området i Sverige strukits från polisens lista över särskilt utsatta områden. Modellen är omskriven och många önskar kopiera den, men det förutsätter att man orkar vara långsiktig och på allvar ge människor i lokalsamhället förtroende att vara delaktiga och bestämma. Det är det som är grunden för vår demokrati.

Folkrörelsedrivna mötesplatser

Mötesplatser och lokaler för olika typer av verksamheter är en viktig infrastruktur såväl för demokrati och trygghet som för civilsamhälle och meningsfulla fritidsaktiviteter. Här spelar även de föreningsdrivna samlingslokalerna en mycket viktig roll. Där de finns utgör dem en mötesplats för föreningslivet, kultursektorn, kompisgänget och familjer. I den svenska traditionen är de ännu i dag folkrörelsedrivna: bonderörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen driver tillsammans 2 700 mötesplatser. Dessa kommer alltjämt spela en stor roll för att samla människor så snart det blir tillåtet.

Bygg inte bort möten

Men de behöver bli fler och vanligare på platser där många människor bor, där segregationen vuxit till ett samhällsproblem och utanförskapet växer. I dag ägnar vi mycket kraft åt att återskapa tryggheten, genom nya planteringar, bättre belysning och infrastruktur för gående, cyklister och kollektivtrafik. Det är nödvändigt, eftersom många med rätta drar sig för att vistas utomhus efter mörkrets inbrott.

När områden rustas och renoveras kan det bidra till att människor som fått det bättre väljer att bo kvar. Låt oss inte glömma bort att förtätning med ett fokus enbart på boyta, kan leda till att platser för spontana möten utomhus försvinner och att vårt nordiska klimat gör att man hellre vistas inomhus.

Ge rätt förutsättningar

Utmaningen är att inte enbart planera och bygga dessa lokaler, utan även se till så de lämnas över till de som ska använda dem. De tre samlingslokalorganisationerna – Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets hus och parker och Våra gårdar (uppräknade i storleksordning) – skulle här kunna spela en roll som exempel och utbildare.

Trots samlingslokalernas betydelse upplever man på många håll att det är svårt att bedriva verksamheten långsiktigt på grund av att finansieringen är splittrad och inte sällan osäker. Samlingslokalerna och de föreningar som driver dessa bör ges långsiktiga förutsättningar för att verka i hela landet och regeringen bör ge ett uppdrag till dessa att sprida goda exempel, samt organisera de urbana lokalsamhällenas mötesplatser.