Ärkebiskopen backar inte från ”eutanasi”

Under pandemins inledning skrev presidiet för Sveriges kristna råd en debattartikel där de krävde att Coronakommissionen skulle undersöka ”hur nära eutanasi” behandlingen av de äldre hade varit. Ärkebiskop Antje Jackelén står fast vid ordvalet.

Foto: Henrik Montgomery/TT
Anders Gustafsson

I fredags upphörde pandemilagen och nyligen presenterade Coronakommissionen sin slutrapport. När den nämnda debattartikeln publicerades i Dagens Nyheter i juni 2020 blev reaktionerna starka. 

”Jag har gått ur Svenska kyrkan. Det är jag glad för när jag nu läser vad ärkebiskopen insinuerar att vårdanställda gjort sig skyldiga till”, skrev Hanne Kjöller

”Det tog liv”

Läkaren Johnny Ludvigsson frågade: ”Menar trossamfundens ledare att den personal och de läkare som ansvarar för äldreboenden medvetet låtit döda äldre människor?” 

– Det här att sortera människor i vilka som förtjänar att räddas och vilka som inte gör det. Vi vet nu att i stället för syre gavs ibland palliativa läkemedel. Det tog liv. Och det fanns ingen problematiserande diskussion. Vi gör det till pragmatiska, tekniska och ekonomiska frågor, och då gjordes bedömningar på gruppnivå, fast det ska göras individuella bedömningar, säger ärkebiskop Antje Jackelén till Altinget.

Många definierar eutanasi på ett annat sätt, exempelvis Svenska kyrkan själv på sin webb. ”Eutanasi innebär att en person får en dödlig dos av ett medel av till exempel en läkare”.

– Begreppet eutanasi är färgat av historien under nazitidens Tyskland. Egentligen betyder det ”den goda döden”, men det blev ett kodord för att sortera bort liv som ansågs inte värt att göra något för.

– Det är sorteringsmekanismen som är väldigt starkt förknippad med själva begreppet. Det var därför vi valde ordet ”eutanasi” och inte ”dödshjälp”. Frågan om det här var undantag eller toppen på ett isberg var berättigad, säger Antje Jackelén.

”Helt oacceptabelt”

Det är inte bara de kyrkliga dignitärerna som har ifrågasatt vården av de äldre på särskilda boenden under pandemins initiala fas. Ivo gjorde en egen granskning av journalerna för 847 patienter och brukare vid 98 särskilda boenden. Den visade att i ungefär var femte fall hade ingen individuell bedömning gjorts. 

Coronakommissionens första delbetänkande lutade sig mot denna rapport och skrev: ”I 40 procent av dessa fall har det inte heller skett en individuell bedömning av en sjuksköterska. Detta är enligt kommissionen helt oacceptabelt.”

Så att här fanns etiska problem som förtjänade att belysas håller många med om. Problemet var att det, när man använde begreppet eutanasi på ett annat än det vedertagna, kunde uppfattas som att man riktade pekfingret mot vård- och omsorgspersonal. För eutanasi utförs av personer, inte av strukturer eller arbetsplatskulturer.

Kyrkostyrelsen och biskopsmötet har hänvisat till European Association for Palliative Cares definition. ”En läkare (eller annan person) som avsiktligt dödar en annan person med hjälp av läkemedel, efter den personens uttryckliga och frivilliga önskan.”

– Men artikeln innehåller inte någon sådan förebråelse överhuvudtaget, utan det står ”hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?”. Det finns ju den historiska innebörden av eutanasi, det kan inte avvisas, det här att sortera människor i vilka som förtjänar att räddas och de som inte gör det.

Den svåra diskussionen måste vi ta, inte gömma oss bakom att 'Oj, du får inte anklaga någon'.

Men var det rimligt att implicera att omsorgs- och vårdpersonalens arbete med de äldre kunde ha tangerat eutanasi?

– Det är intressant att du ställer frågan på det viset. Vi skriver ordagrant i artikeln: ”Personalen i vården har gjort ett enastående arbete under hård press”.

– Men i Sverige har vi en benägenhet att väldigt snabbt förvandla frågor till praktiska, tekniska och ekonomiska spörsmål. Det finns en styrka i den orienteringen, men det finns också en svaghet. Och den visade sig här. Vi stannar inte så länge i de stora frågorna: Vad är egentligen en människa? Och vad menas med människans värdighet?

Kan du utveckla?

– Det vet vi ju nu, att i stället för att ge syre gav man ibland palliativa läkemedel, och det tog liv. Och det fanns ingen problematiserande diskussion. Vi gör det till pragmatiska, tekniska och ekonomiska frågor, och då gjordes bedömningar på gruppnivå, fast det ska göras individuella bedömningar.

– Den svåra diskussionen måste vi ta, inte gömma oss bakom att ”Oj, du får inte anklaga någon”. Det är inte en anklagelse mot någon.

– Frågorna vidrör en öm punkt. Enligt World Values Survey ligger Sverige bland de fem sämsta länderna när det gäller att se med respekt på människor över 70 år. Samtidigt vet vi att den värdighet som ett samhälle behandlar sina medlemmar med är ett mått på allas trygghet och tillit. Det är sådana frågor som måste ställas om vi ska hålla på människans unika värdighet, säger Antje Jackelén.

”Får inte anklaga”..? Enligt SCB är undersköterska inom äldreomsorg, hemtjänst och hemsjukvård Sveriges vanligaste yrke, med över 130 000 anställda 2019. Det går att läsa er artikel som att ni kastade dem och övrig äldreomsorgspersonal under bussen för att få sitta med i Coronakommissionen?

Du vet ju själv hur det är, att ibland måste man i en debattartikel spetsa till saker för att det ska bli debatt.

– Nej, vi skrev uttryckligen att de gjorde ett enastående arbete. Inte på något vis anklagar vår artikel personalen. Däremot är det rimligt att påpeka att det händer något när bedömningar och prioriteringar görs på gruppnivå, fast man ska göra individuella bedömningar.

Den håller väl de flesta med om? Men innebörden av eutanasi är väl tämligen väletablerad? Om ni använder det i en annan bemärkelse, behöver ni då inte vara väldigt tydliga med vad ni menar? Annars riskerar det att bli en sorts schweizisk arméknivs-definition av begreppet, där man bara kan ta fram den som passar.

– Jag tror att det var bra att frågan ställdes på just på det här viset, för det väckte ju en nödvändig diskussion. Och det var några tvärsäkra som tyckte att vi hade alldeles fel, men nu med mer avstånd vet vi att vi inte hade alldeles fel.

– Sorterandet på liv och död, och dessutom på gruppnivå, kränker det människovärde som vi vill värna om.

Tycker du att det blev tydligt i er artikel?

– Det var en debattartikel, inte en vetenskaplig artikel. Ja, jag tycker fortfarande att det var viktigt att den debattartikeln skrevs. Du vet ju själv hur det är, att ibland måste man i en debattartikel spetsa till saker för att det ska bli debatt.

Fast när ni i det här fallet värnade om en grupp utsatta, de äldre, ser du inte risken att ni offrade de näst mest utsatta – vård- och omsorgspersonalen? Där och då var de ifrågasatta för att det dog många på äldreboendena? Förde ni någon diskussion om deras människovärde?

– Det står ju till och med i artikeln att de gör ett enastående arbete. Och hur mycket har inte våra sjukhuspräster stöttat personalen? Det kunde ställas frågor om att läkare gjorde sådana bedömningar hemifrån, som det sades. Men ingenting i artikeln låter sig lånas till att påstå att det klankas på undersköterskor och sjuksköterskor.

Ni skrev också att Människovärdesfrågan bör vara en självklar grund för bedömningen av hur respekten för människors lika värde har påverkats av de åtgärder som har vidtagits, och därför borde representanter för trossamfunden vara med. Är representanter från trossamfunden bättre än andra på att reflektera kring människovärdet?

– Jag skulle säga att i vårt samhälle underskattas teologers kapacitet och kompetens. Den utbildning som teologer har inkluderar en mångfald av vetenskapliga metoder. Och teologer tränas till att ”connect the dots”, göra saker förståeliga på ett allmänmänskligt språk. Så där finns en kompetens som oftast underskattas i samhället.

Läs också

Nämnda personer

Antje Jackelén

Senior rådgivare vid centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet
Doktorsexamen i teologi (Lunds uni., 1999)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00