"Andra risker upphör inte för att corona är mest akut"

Peter Bennesved
Idéhistoriker, Umeå universitet

Inom området civil beredskap har Sverige länge varit ett föregångsland. Under 1950- och 1960-talet prisades våra satsningar världen runt, och fortfarande under 1980-talet kunde man konstatera att Sverige var ett av de länder i världen som lade mest pengar per capita på sitt civilförsvar. Speciellt i fråga om skyddsrum har Sveriges satsningar varit vida kända.

Men tiden går, och i dag, corona-året 2020, är samtalet ett helt annat. Skyddsrum, massevakueringar och folkgasmasker är inte längre på dagordningen. Det som upplevdes som ett potentiellt hot under andra världskriget och kalla kriget är inte längre politiskt aktuellt på samma sätt, även om riskerna för till exempel kärnvapenattacker, reaktorhaverier, eller rena bombningsföretag i rent teoretisk mening fortfarande finns kvar.

Trots det finns viktiga läxor för oss att dra av civilförsvarets idéhistoria. Här är tre punkter som är värda att ta med sig de kommande åren.

1. Tider av akuta kriser sätter igång politiska processer med konsekvenser för decennier framöver.

Varje ny strategisk och teknisk vändning är bunden att ärva och hantera tidigare satsningar vilket kan skapa begränsningar i myndigheters och politikers framtida handlingsmöjligheter.

Peter Bennesved
Idéhistoriker, Umeå universitet

I tider av kriser känner sig politiker och regeringar manade att visa beslutsamhet och driver fram lagändringar vars konsekvenser på lång sikt är svåra att förutse. Myndigheter får nya befogenheter, extremt förhöjda budgetar och tillskrivs stort ansvar, samt tillåts själv formulera hotbilder och problemkomplex som av prestigeskäl sen kan vara svåra att backa ifrån.

Resultatet kan också bli, som i fallet med skyddsrummen, ett slags vägbundenhet, så kallad ”path-dependency”. Varje ny strategisk och teknisk vändning är bunden att ärva och hantera tidigare satsningar vilket kan skapa begränsningar i myndigheters och politikers framtida handlingsmöjligheter.

För att undvika detta, post-corona, måste politiken ha ett fortsatt öppet sinne inför framtiden, förhålla sig kritiska till dominanta och färgstarka personligheter inom nyckelorganisationer, och se till att nya lagar har tidsfrister och utvärderas efter ett antal år.

Se upp för politisk enögdhet, andra risker upphör inte bara för att corona är det mest akuta just nu. Till exempel är kanske klimatfrågan och den sammankopplade försörjningsproblematiken, skogsbränder och vattenbrist de mest brännande frågorna från ett 50 års perspektiv och något som måste fortsätta uppta vårt medvetande även nu.

2. Akuta åtgärder måste strömlinjeformas socio-kulturellt för att lyckas, och presskonferenser och allvarliga brösttoner hjälper bara till en viss gräns.

För att lyckas med att implementera beredskapslösningar som innefattar även den enskilda medborgaren måste politikerna arbeta brett med att lansera åtgärder som en del av en större politisk vision. Det krävs en nationell samling kring denna typ av åtgärder. Att, till exempel, helhjärtat och framgångsrikt satsa på skyddsrum var en del av en politisk kompromiss vid andra världskrigets början där andra lösningar valdes bort av socio-kulturella och politiska skäl. Skyddsrummet passade en svensk, neutral, välfärdsmodell och kunde därför säljas in i en offentlig och politisk kontext.

För att sprida både teoretisk och praktisk kunskap om civilförsvar arbetade man också aktivt med en frivilligorganisation som på gräsrotsnivå kunde informera och engagera den enskilde i hyreshuset, i grannskapet, och i skolan.

Att enbart arbeta med piskan på presskonferenser hjälper bara till en viss gräns. Vad din granne och din nära vän gör, spelar mycket stor roll för hur individen agerar. Dörrknackning är inte att rekommendera under en pandemi, men en liknande form av närvaro måste till även i en digital tidsålder.

3. Ansvarsprincipen är inget universalmedel

Konflikten mellan centralisering och decentralisering återkommer med jämna mellanrum i civilförsvarets idéhistoria. Vid en revidering vid 1960-talets början ansåg man att centraliseringen gått för långt och konstaterade att den så kallade ansvarsprincipen behövde införas. Detta var dock begränsat till tekniska frågor till skillnad från i dag. Vid en krissituation var det inte särskilt effektivt om annars kunnig teknisk personal skulle bytas ut av en beredskapspluton från Civilförsvaret utan vare sig överblick och erfarenhet. Då var det helt rimligt att tänka att den som vanligtvis var ansvarig för telefonlinjerna under fred, även skulle arbeta med detta under kris.

I dag tycks ansvarsprincipen gift sig med ett lokalt och begränsat fokus på civil beredskap, ekonomiska åtstramningar och en allmän privatisering och decentralisering, och lett fram till slutsatsen om att varje region och kommun bäst själva vet vad som ska göras och planeras för.

Redan under civilförsvarets första epok (luftskyddet 1937-1944) insåg man begränsningarna med en sådan organisatorisk form. Till en början lyftes frivilligheten fram som ett värn mot fascism och militarisering, och organisationen byggde i stort sett på lokala föreningar med respektive eldsjälar. Den ledande myndigheten, Luftskyddsinspektionen, hade enbart en vägledande funktion. Som en konsekvens blev variationen i planering, utbildning, och kvalitet stora och slutsatsen man drog då var att hela organisationen måste centraliseras och toppstyras för att bli effektiv.

På frivillig väg blev det få skyddsrum byggda, både bland kommuner och fastighetsägare. Här befinner vi oss i dag, fast med andra problem utanför dörren. Med tanke på att Sverige 2020 är betydligt mer sammanlänkat än vad det var 1940 och det pris vi nu fått betala under året som gått finns det skäl att revidera ansvarsprincipen på allvar.