SDU: Direkt oansvarigt att skriva under FN:s migrationsavtal

Övergångsregeringen ämnar skriva under FN:s avtal ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration” på ett toppmöte i Marrakech i December. Övergångsminister Heléne Fritzon beskriver avtalet som balanserat och synes inte ha några invändningar mot att förbinda Sverige till detta problematiska ramverk. Avtalet innebär bland annat att nationerna som skriver under förbinder sig att motverka människosmuggling och trafficking vilket torde vara önskvärt. Dessvärre finns otaliga delar som är oprecist skrivna, vilket öppnar för tolkningar som vore direkt förödande. Dessutom inkluderar avtalet skrivningar som strider rakt mot en sund och balanserad migrationspolitik vilket skulle leda till än mer ansträngda offentliga finanser.

Sverige kan föra sin egen politik 

Tjänstemän från Justitiedepartementet har framhävt att avtalet inte är direkt bindande för Sverige, vilket förvisso är sant. Sverige tillämpar en princip gällande internationella avtal där de inte blir direkt gällande förrän de förs in i svensk lagtext. Man bör dock fråga sig vad syftet med påskriften är om det inte är menat att få någon effekt i praktiken. Det finns inget som hindrar Sverige som nation att föra sin egen politik på området och bekämpa de problem som finns i omvärlden utan att officiellt förbinda sig till diffusa och direkt skadliga avtalspunkter.

En övergångsregering bör inte ta så betydande beslut 

Vidare bör man ställa sig tveksam till om en övergångsregering ska anses ha rätten att förbinda Sverige på detta vis. Enligt grundlagen är det förvisso en del av Regeringens mandat att ingå internationella avtal och detta inskränks heller inte i lagtexten. Detta till trots så borde det finnas i åtanke att den avsatta regeringen i dag inte är företrädare för folket, detta privilegium återfinns hos den nyvalda riksdagen som tyvärr ännu inte har lyckats enas om en ny regering. Även om regeringen rent lagligt inte är tvingad att ha riksdagens stöd för att signera detta avtal bör det anses som en moralisk plikt att ha stöd från folkets företrädare innan man i en avsatt övergångsregering å Sveriges räkning förbinder landet till att genomföra så stora reformer som avtalet ändå innebär.

Avtalet är ospecifikt

I en tid där vi tvingas skära ner på flyktingmottagande och vår gemensamma välfärd ansträngs så bör ett sådant åtagande anses direkt oansvarigt. 

En direkt avgörande aspekt till problematiken bakom avtalet är att det endast gäller migranter, som till skillnad från flyktingar, tidigare inte har haft rätt till uppehälle och stöd av de sociala skyddsnäten i de länder som de migrerat till. Här återfinns ett av de kanske främsta argumenten mot påskriften och implementeringen av avtalet; att länderna förbinder sig att alla migranter, oavsett om de anlänt lagligt eller tagit sig in i landet illegalt, ska få tillgång till en grundläggande nivå av välfärd. Vilken nivå av välfärd detta gäller är inte specificerat, är det endast akut sjukvård? Tandvård? Skola? Rätt till bostäder?

Incitament för fler migranter

I en tid där vi tvingas skära ner på flyktingmottagande och vår gemensamma välfärd ansträngs så bör ett sådant åtagande anses direkt oansvarigt. Detta återspeglar delvis ett underliggande problem i migrationspolitiken i övrigt där ett generöst välfärdssystem skapar incitament för andra länders medborgare att ta sig till Sverige framför andra länder. Indirekt så kan dessa incitament ligga till grund för de farofyllda resor som ofta sker genom de människosmugglare som avtalet till del säger sig vilja bekämpa.

Ungsvenskarna anser att avtalets oprecisa innebörd och de ansträngningar avtalet kan innebära för en redan underfinansierad välfärd, polis och flera andra grundläggande element av vårt samhälle är skäl nog till att Sverige bör ansluta sig till den ökande skaran nationer som inte ämnar skriva under detta avtal.