Replik: Skogen är mer än råvara till industrin

Nyligen varnade professorn Sten B Nilsson här i Altinget för virkesbrist. Han var inte först. För fyra år sedan kom SLU med rapporten Skogen räcker inte. Författaren var en annan professor, Tomas Lundmark, och han slog fast att i Götaland avverkas hela nettotillväxten. Som smålänning ser jag konsekvensen av detta – allt fler kalhyggen, mer ungskog och färre fina svamp- och bärskogar.

Men professorerna missar att skogen inte bara är en tillgång för skogsindustrin. En annan aktör är en växande besöksnäring, som nu är på väg att återhämta sig från sviterna efter pandemin. Det innebär att bara momsen från internationella besökare på nytt närmar sig 20 miljarder, vilket kan jämföras med en momsbefriad export av pappersmassa som ger noll kronor till statskassan.

Dags att lyfta blicken 

Jag förstår att läget är akut för svensk skogsindustri, nu när flödet av skogsråvara från Belarus och Ryssland till Europa har upphört. Trycket ökar på svenska skogar, men en klok politik är inte att lägga alla ägg i samma korg. Näringar som turism har potential att i valda delar av södra Sveriges skogar skapa nya och fler jobb på landsbygden. Men det finns fler skäl för att lyfta blicken.

Här har Sverige en viktig roll att spela när det gäller att göra praktisk verkstad av EU:s vällovliga ambitioner att återskapa förlorad och skadad natur.

Ett är vår biologiska mångfald. Artkrisen i Götalands skogar är okänd för många, men rödlistade arter finns inte bara i norr. De trängda arterna är fler i söder och några försvann helt eller delvis från landet redan under förra seklet, som svart stork, mellanspett och vitryggig hackspett. I Götaland finns 1 875 unika, bofasta och rödlistade arter. Samma siffra för Norrland är enligt Artdatabanken 423 och för Svealand 100 arter. Några arter knutna till skogen är dessutom redan regionalt utdöda. I Norrbottens län handlar det om elva arter, men i Skånes skogar är siffran tio gånger högre. Här noteras 110 arter som regionalt försvunna.

Och frågan är större än storleken på några sällsynta insekter. Förändringarna har skett på landskapsnivå, som när Europas vidsträckta lövskogar reducerades till en spillra. En naturgeografisk region, som inkluderar Skåne, Halland och Blekinge, där bara två promille återstår av de ursprungliga lövskogarna. Allt enligt en rapport från Södra. Här har Sverige en viktig roll att spela när det gäller att göra praktisk verkstad av EU:s vällovliga ambitioner att återskapa förlorad och skadad natur.

Fakta på bordet 

I sommar kommer O-Ringen till Oskarshamn med omnejd. Redan nu vill jag be landets orienterare om ursäkt för alla hyggen, täta granåkrar och att vi här i östra Småland inte har lyckats att skydda mer än 1,6 procent av vår landareal. Astrid Lindgrens Vimmerby kan stoltsera med Norra Kvills nationalpark, landets äldsta ek och minst en halv miljon besökare. Men den som vill uppleva mer vild och vacker natur gör sig inte besvär. Kommunens skyddade landareal uppgår bara till två promille.

Många vill njuta av skogen och den här resursen borde räcka till mer än pappersmassa och sågade trävaror. Det är också möjligt för olika näringar att samexistera, men framtida investeringar och affärsidéer förutsätter kunskap om hur spelplanen ser ut idag och inte minst imorgon. Läget i de svenska skogarna är mer än lovligt dunkelt. Därför håller jag med Sten B Nilsson om att vi behöver fakta på bordet. Varför inte börja med att släppa in en handfull oberoende forskare på Sveaskog? Vårt statliga skogsbolag äger nästan tio procent av Smålands skogar. En ordentlig genomlysning av dessa gemensamma tillgångar skulle ge skogslandet Sverige viktiga svar på akuta frågor.