Slutreplik: Enfeldts sakkunskaper vilar på skakig grund

Det är åtminstone modigt av Johan Enfeldt att hävda att min debattartikel om Roger Akelius och skolpengen innehåller felaktiga påståenden. Men det är det också det enda positiva jag kan säga om hans replik. Det är i själva verket Enfeldt som har fel. På varenda punkt. Och det är heller inga små fel som kan viftas bort.

Låt mig bemöta dem i tur och ordning:

• ”Den kommunala skolan har […] ett lagstadgat ansvar att erbjuda alla elever plats och dessutom vid en skolenhet nära hemmet”, skriver Enfeldt. Det stämmer inte. Villfarelsen om ett ”geografiskt utbudsansvar” är vanlig bland friskolemotståndare. Men något sådant existerar inte. Hur ska man annars kunna förklara att kommuner lägger ned skolor (i mycket högre utsträckning än fristående huvudmän) och ibland bussar elever till skolor i andra stadsdelar (vilket många friskolemotståndare för övrigt tycker är toppen)?

På så sätt har Enfeldt rätt i att likvärdighet inte råder. Men det är friskolornas elever som missgynnas.

• Det är inte heller den kommunala skolan som har ett lagstadgat ansvar att erbjuda alla elever en skolplats, utan kommunen. Därför räknas utbudsansvaret, enligt skollagens förarbeten, inte in i skolpengsberäkningarna. Detta ligger utanför skolpengen och därför avsätter kommunerna, som vi visat i rapporten Är friskolorna överkompenserade?, också resurser utanför den. Kommunerna är med andra ord redan kompenserade för sitt bredare uppdrag. Därutöver får de, enligt samma rapport, 11 000 kronor mer per elev och år – pengar som inte går att förklara med det bredare uppdraget. På så sätt har Enfeldt rätt i att likvärdighet inte råder. Men det är friskolornas elever som missgynnas.
• Enfeldt menar vidare att friskolor väljer själva när de startar och lägger ned: ”En kommunal skola måste ofta starta innan elevunderlaget egentligen är tillräckligt stort och måste också finnas kvar eller lösa frågan om skolplatser även när elevunderlaget minskar.” Men det första ledet i detta resonemang gäller självklart i större utsträckning friskolor som bär den ekonomiska risken helt på egen hand. De är inte garanterade fulla hus från dag ett, utan behöver oftast starta med bara någon årskurs. Att kommuner lägger ned skolor oftare än friskolor har jag redan konstaterat – alltså faller även det andra ledet.
• ”[…] i praktiken har friskolorna stora möjligheter att sålla fram ett önskat elevunderlag” påstår Enfeldt och spinner på föreställningen att friskolor har ett socioekonomiskt starkare och ”lättare” elevunderlag. Men det stämmer inte för aktiebolagsdrivna friskolor, som har samma elevunderlag som kommunala skolor. De är nämligen intresserade av att nå så många som möjligt. Det ligger i det för Enfeldt så förhatliga vinstintressets natur. Urvalet sköts inte heller ”utan insyn” – Skolinspektionen har mandat att kontrollera kösystemen.
• Och absolut följer skolpengen eleven. När eleven byter skola följer pengen med, oavsett hur ”huvudmannen vill använda den”.
• ”Friskolornas riksförbund har jobbat stenhårt för att stoppa insynen”, skriver Enfeldt. Har han missat att vi i många år drivit att vi vill ha just en insynsprincip?
• En skola kan inte över en natt få en ny ägare. Det borde Enfeldt verkligen känna till. Vi har en strikt Ägar- och ledningsprövning, ÄLP, för den som vill äga eller leda friskolor. Att Akelius köp hävdes innan ÄLP aktualiserades visar att också de som i dag äger friskolor inte vill släppa in vem som helst i ägargruppen.
• Med andra ord demonstrerade affären Akelius att friskolemarknaden står pall för att det stormar en tid. Den svenska modellen med kostnadsfria skolval för alla elever är mycket populär och lär överleva många stormar till. Enfeldts sakkunskaper om skolan däremot vilar dessvärre verkligen ”på skakig grund”.