Svårigheter när EU ska fånga in utsläppen

CCS. Tio år och över 500 miljoner euro senare står EU fortfarande utan någon testanläggning för att binda in och gräva ner utsläppen. Nu ställs hoppet till slutförhandlingarna om den uppdaterade utsläppshandeln i unionen.

Det är inte svårt att hitta uttalandena från tidigare år: ”130 CCS-anläggningar behövs innan 2020 för att hålla tvågradersmålet”, ”IPCC: Utsläppen kommer att fördubblas utan CCS” och EU-kommissionären Günther Oettinger: ”CCS behövs för att nå EU:s kĺimatmål.” Planerna som följde var många. Bryssel utlovade 12 testanläggningar till 2015. Men utfallet är inte mycket att skryta med.

63 projekt har enligt en granskning av tidningen Euobserver fått stöd, och ytterligare fem har blivit upphandlade. Sammantaget har 587 miljoner euro satsats enligt granskningen. Men än så länge har det inte blivit något färdigt projekt. 

Svårare att få napp

En forskare som har studerat utvecklingen på området är Max Åhman på Lunds tekniska högskola. Just nu ligger hans och några kollegors artikel som granskat EU-stödfonden NER300 i slutgranskning inför publicering.

– Det finns flera anledningar bakom misslyckandet, säger han.

Kriterierna för hur projekten skulle finansieras är en av orsakerna till att det aldrig kom till stånd några slutliga projekt. Det krävdes utöver EU-pengar även investeringar nationellt och av de deltagande bolagen, men efter flera pilotprojekt så har bolagen och länderna hoppat av en efter en.

– Det senaste skedde i Storbritannien 2016, säger Max Åhman.

En annan orsak är det låga priset på utsläppsrätter, som har varit för lågt för att bolagen skulle känna press på sig att ställa om.
– Inriktningen för de första stödpengarna var främst på energibolagen, och då främst kolkraftverken, som också är de som enklast skulle kunna dra igång testprojekt, säger han och fortsätter:

– Men den tydligaste orsaken är nog tillväxten av förnybart. Det gjorde att energisektorn hoppade av tåget. 


– Många av de stora energijättarna fick röda siffror i marginalen i och med att den förnybara elen drog ned priserna. Slutsatsen blev då antingen att det inte var värt att investera i kolkraftverken som ändå ser ut att fasas ut, eller att det istället var mer värt att lägga pengarna på grön el, säger Max Åhman.


”Blickarna vänds åt annat håll”

Under åren som följt har det istället blivit tydligt att det inte är i energisektorn, utan i den tunga processindustrin som behovet är som störst av CCS.

– De gick lite under radarn under den första vågen av diskussioner, säger Max Åhman.
Men även där har blickarna vänts åt annat håll, bland annat inom stålindustrin. Men den svenska satsningen som Vattenfall, LKAB och SSAB gör på vätgas är relativt lokal, enligt Max Åhman.

– I Europa är det fortfarande ett relativt stort hopp ställt till CCS. Men det är få som gör något åt det just nu.

Läs mer: Myndighet ger 50 miljoner till högriskprojekt 

”Sverige väljer att placera sig i baksätet”

Det finns fortfarande sektorer som just nu ser ut att behöva lägga sitt hopp till att kunna binda in sina utsläpp om de ska fortsätta med sina traditionella verksamheter i ett nollutsläppscenario. En av dessa är cementindustrin, som i Sverige släpper ut näst mest efter stålet.

– I den processen när vi tillverkar cementen så är det runt 60 procent av våra utsläpp i dag som vi behöver samla in. De uppkommer i den kemiska reaktionen när kalkstenen upphettas, säger Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Cementa, till Altinget.

Hon berättar vidare att delar av de utsläpp som redan nu tekniskt kan fångas in skulle kunna användas inom andra industrier. Men därutöver bedömer Cementa att det kommer att behöva ske inlagring. Bolaget trycker därför på att det ska tas offentliga initiativ till att utveckla infrastrukturen, både nationellt men också juridiskt på internationell nivå. Intresset har dock varit svalt från regeringens håll, vilket de beklagar.

– Man väljer att placera sig i baksätet här. Det är lite förvånande med tanke på ambitionen att vi ska gå före EU och den globala agendan i klimatarbetet, säger Karin Comstedt Webb.


Läs mer: Romson: Ingen CCS-strategi på gång

Liksom hos många andra sektorer så finns det också andra idéer på hur cementindustrin skulle kunna minska utsläppen. De har även möjlighet att omvandla den infångade kolen till att bilda nya beståndsdelarna till cementen. I Australien planerar ett bolag att till år 2020 omvandla infångade utsläpp till just detta i kommersiell verksamhet. 

– Men vi har redan ett överflöd av materialet som man får i den processen. Det kan nog bara vara en del i en systemlösning, men med tanke på att det fortsatt skulle uppkomma utsläpp i senare led, så skulle infångning krävas ändå, säger Karin Comstedt Webb.

Läs mer: Miljömålsberedningen vågar inte tänka bort CCS 


Paus i Norge

Vårt grannland Norge har länge pekats ut som ett föregångsland på CCS-området, genom sitt långsiktiga arbete för att ta fram flera testprojekt. Tekniken finns redan igång på vissa gasfält, men att få igång en infrastruktur för infångning, transport och lagring från andra industrier har varit svårare. Allt förarbete finns klart för att praktiskt dra igång en anläggning på en av Cementas systerindustrier i Norge, men för några veckor kom dråpslaget. Regeringen la nämligen fram ett budgetförslag där 90 procent av finansieringen drogs bort.

– Man kan ju ha förståelse för att departemenet och regeringen vill se över vad de ska använda pengarna till. De trycker på en pausknapp och tar en viktig diskussion, även om det såklart inte var planerat för vår del, säger Per Brevik vid Heidelberg Cement till Altinget.

Varför drar ni inte igång detta själva då, om allt förarbete är klart?
– Vi är i behov av att ha stöd för att få till det tekniksprång som är nödvändigt även i nästa led. Det är också bakgrunden för avtalen mellan oss och myndigheterna, så vi hade räknat med det, säger Per Brevik och fortsätter:

– Nu får vi vänta på att de är klara med diskussionen i stortinget. Men vi står redo att dra igång inom några månader. Förhoppningsvis är vi där nästa sommar.

Hur ser resterande cementindustrin på det som händer i Norge just nu?
– Jag tror att vi i vårt bolag lägger stort hopp till att få detta att fungera. Detta är ett erbjudande som man bara får en gång.


Negativa utsläpp öppnar för mer CCS

Samtidigt är det också svårt att se att nollutsläpp kan nås i transport, jordbruk och industrisektorerna. Utöver kraven på dessa sektorer, så krävs även troligen negativa utsläpp framöver om Parisavtalets klimatmål ska kunna nås. IPCC trycker därför även på så kallad bio-CCS eller BECCS. Där sker en inlagring av kol som bundits i organiskt material, såsom träd, samtidigt som energin utvinns. Internationella forskningsgrupper och policyinstitut trycker därför på att lagstiftare ska ta fram regler för hur detta ska kunna ske på stor skala.

– Men även där har vi en bit kvar, säger Max Åhman.

Trots tidigare misslyckanden är intresset på EU-nivå fortsatt relativt stort. I och med att forskareliten, däribland IPCC, ser tekniken som en viktig dellösning för att nå målen planeras också mer EU-medel till området framöver. I den nya nederländska regeringens energiplan så beräknas också nära en tredjedel av utsläppsminskningen till år 2030 uppnås genom CCS, så frågan är inte död, fortsätter Max Åhman.

– I de nya fonderna, där just nu reglerna förhandlas fram, så kommer det troligen att bli ett större fokus på att få till CCS-anläggningar inom processindustrin. Men det är en större utmaning än inom energisektorn. Det är inte bara att sätta ett filter i toppen av skorstenen på kolkraftverket, utan det finns många fler utsläppskällor. Så det kommer nog att kräva större insatser för att komma i mål där, säger han.

Forrige artikel Caroline Szyber: Inrätta en författningsdomstol Caroline Szyber: Inrätta en författningsdomstol Næste artikel Tingskog: ”Vi försöker jobba emot personprofilering” Tingskog: ”Vi försöker jobba emot personprofilering”
  • Rapportera

    Rune Geistrand · fd media- och marknadsanalytiker, numera pensionär i omställning...

    Det finns ju redan anläggningar som binder kol i jorden

    Med permakultur och/eller kiokol kan man fånga och binda koldioxid.
    Med plogjordbruket, främst om det även konstgödslas och besprutas så släpper åkrarna i stället ut mer - och samtidigt blir jorden allt fattigare.

    Utöver klimateffekten kan vi inte ha dagens jordbrukl. Vi skrev genom landsbygsminister Bucht på det franska initiative att öka mullhalten (grovt sett mängden kol) i jorden med 0,4% per år (fyrapromilleöverenskommelsen). Det kan vi göra.

    FAO räknade ut att ca 30% av jordarna förstörts på olika sätt på 40 år, och detta fortsätter. Inga reaktioner. 2006 med världens största gemensamma forskningsinsats kom fram till att vi inte kan fortsätta med "modernt" jordbruk (IAASTD). Inte mycket hände.

    Nu är det tid för ett uthålligt jordbruk - samtidigt får vi sluta kalhugga med de kolförluster som sker inte bara pga avverkad skog utan de vanliga kalkyggena - det finns 10-20 ggr sdå hög mullhalt här än i ekojordbruk och 100-200 ggr jämfört med industrijordbruket. Att påsta att kalhyggesteknik star i överensstämmelse med klimatmålen är inte sant (liksom att pasta att skogsavverkning är klimatneutral)När vi lämnar det fossila får det inte vara för att lämna alla andra hänsyn.

    Det finns framsynta metoder att binda koldioxid - och framförallt får vi lämna metoderna som snabbt släpper ut mer. Vi måste också för att om ett halv sekel alls ha någon jord att odla i.

  • Rapportera

    Rune Geistrand · fd media- och marknadsanalytiker, numera pensionär i omställning...

    Om biokol och CCS

    En teknik för att utvärdera hur man binder kol - och samtidigt berikar jorden är biokol (även om den bör tillämpas och utvärderas samtidigt)

    CCS - Vattenfall lovade i manga år att man skulle utveckla CCS - och antydde länge att man hade en fungerande teknik runt hörnet - men det var bara bluff av fd VD Josefsson. Det blev inte något CCS alls. Däremot enorma förluster när man tillsammans med fd minister Olofsson(c) köpte Nuon - och när man nu med den rödgröna regeringen sålde det miljö- och klimatgroteska brunkolen till ett dubiöst tjeckiskt företag.

    CCS är tre ord. Det finns inte någon sådan anläggning, det har bara varit decennier av dimridåer.

    Däremot finns miljö- och klimatsmart lant- och skogsbruk. Men de miljö- och landsbygsministrar vi haft har arbetat i motsatt riktning. S k marknadsdrivet jordbruk utan hänsyn till de höga indirekta kostnaderna och irreperabla förluster. Konsumenterna ska sköta miljöpolitiken.

    På skogssidan har skogsstyrelsen fått en chef, rekryterad från skogsindustrin, som sager att kalhyggen inte finns samt velat ha stop för att biotopinventering - samtidigt som vi vet att naturen utarmas alltmer och utrotningen av arter går allt snabbare.

  • Rapportera

    Lars Cornell

    OLÖNSAMT

    Det enkla svaret är att det inte är kostnadseffektivt.
    Att pumpa ned koldioxid i marken är oerhört dyrt, mängderna är små och påverkan på jordens temperatur nästan obefintlig.

    CCS är ett typexempel på symbolpolitik.

    I en tid när vårt överbefolkade klot behöver skogs- och lantbruksprodukter är det mer koldioxid som efterfrågas. Att skicka ned den i marken till stora kostnader är därför livsfientligt.