»Det är paradoxen: att drabbas av samhällets oförmåga, och därför söka samhällets hjälp.«
Rummet är kalt och spartanskt , med enbart två fåtöljer och ett litet bord. Centralt är tomheten, att andas i och att fylla med en berättelse. In hit släpps rent fysiskt inga levnadsvillkor, pengar eller politiska spel – här får omvärlden stå åt sidan för människan som lever i den. Men patienten som jag rings ner för att träffa i natt är synnerligen ärrad och präglad av det där utanför. Hur...
