Westerholm vill ha mer tvärpolitiskt samarbete

Barbro Westerholm har aldrig varit rädd för att ta i kontroversiella frågor. Med en bakgrund som läkare och läkemedelsforskare har hon aldrig varit beroende av sitt politiska uppdrag. 1979 tillträdde hon som Socialstyrelsens första kvinnliga generaldirektör. I samband med det ockuperade RFSL Socialstyrelsen trappa. Under fem år hade organisationen arbetat för att stryka homosexualitet från sjukdomskvalifikationen, men tidigare hade myndigheten sagt nej.

– Jag hade inte tänkt på den frågan tidigare, men när jag stod där inför de som ockuperade trappan tänkte jag varför ska man inte kunna leva tillsammans med den man älskar oavsett kön?

För den nya generaldirektören tog det bara några veckor innan homosexualitet slutade att klassas som en sjukdom.

– Jag visste hur enkelt det var att stryka det, eftersom jag arbetat med andra delar av sjukdomskvalifikationen tidigare. Det här var en fråga som Socialstyrelsen själv hade makten att styra över.

Frågor som följt med länge

Det här är en sådan där tjatfråga som måste gå igenom. Här finns en hel del kvacksalveri, sorgeterapeuter och allt möjligt som kan bli certifierade på bara ett par dagar. Det är ju att lura människor.

Om att psykiatrin saknas i kvacksalverilagen

Som generaldirektör för Socialstyrelsen var Barbro Westerholm opolitisk. Liberalerna, eller Folkpartiet som det hette då, gick hon med i den 1 september 1985. Dagen efter att hon slutade på Socialstyrelsen.

– Jag blev politiskt väckt under åren på Socialstyrelsen, där kom det upp frågor som rör allt från livets början till livets slut och många av dem är av etisk karaktär. De frågorna tog jag med mig in i politiken och har arbetat vidare med.

Frågor om assisterad befruktning, HBTQ-rättigheter och livsslutsfrågor har följt med sedan den tiden. Nyligen röstade riksdagen genom att tillåta ensamstående kvinnor att insemineras. Det är en fråga som Barbro Westerholm har drivit sedan tidigt 1990-tal. Men skam den som ger sig.

– Jag har inte alltid haft partiet i ryggen, då var det bara en riksdagsledamot som stödde mig, sedan blev det fler och fler. Så det gäller att vinna över partiet, eller så är man fri att motionera på egen hand.

Det hade kunnat gå fortare att få igenom lagändringen, men Sverige är vi inte vana vid koalitionsregeringar, menar Barbro Westerholm. I de borgerliga regeringarna ska det finnas enighet. På 1990-talet när hon valdes in till riksdagen för första gången var det vanligt med samarbeten över såväl parti- som blockgränser. Men i och med att de borgerliga partierna bildade Alliansen år 2006 blev det tvärstopp för samarbeten med andra partier. Vilket är något som Barbro Westerholm saknar idag.

– Vi fick en tobakslag och mer pengar till genusforskning tack vare att kvinnor över block- och partigränser samarbetade. Det tvärpolitiska samarbetet upphörde i och med 2006. Det vill jag återuppväcka. Inte när det kommer till budgeten, men mer allmänpolitiska frågor.

Frågor drivs bäst med kunskapsunderlag

1999 lämnade Barbro Westerholm riksdagen eftersom hon tänkte att hon inte hade mer att ge. Istället började hon engagera sig i pensionärsorganisationen SPF Seniorerna.

– De fyllde på ordentligt i min idégryta. Så jag kom tillbaka till riksdagen 2006 och det är ju äldrefrågor, sjukvård- och folkhälsofrågor som jag jobbar mest med nu.

Förutom att vara riksdagsledamot är Barbro Westerholm även engagerad i Statens medicin-etiska råd (Smer). Åren i riksdagen har bland annat lärt henne att för att driva frågor behövs det ett bra kunskapsunderlag. Genom statens medicinska-etiska råd får Barbro Westerholm chansen att gå på djupet med vissa av de knepiga frågorna. En av dessa frågor berör vården vid livets slutskede, som Barbro Westerholm menar behöver utredas ytterligare.

– Dödshjälp ska vi inte ha i Sverige. Däremot ska vi göra sista biten av resan skonsam och det gör man med god vård och omsorg, smärtlindring, att man får sova. Den palliativa vården måste bli effektiv i hela Sverige, kunskapen brister på många håll.

Tjatfrågor att kämpa vidare med

Vissa frågor får inte släppas trots att det möter motstånd. Nyligen skrev Barbro Westerholm en motion tillsammans med moderaternas Finn Bengtsson om att den så kallade kvacksalverilagen även ska gälla inom psykiatrin. Det här är en lagstiftning som varit en egen lag och som sedan flyttat över till hälso- och sjukvårdslagen, men där man inte tagit med psykiatrin.

– Det blir bara nej, och nej och nej. Det här är en sådan där tjatfråga som måste gå igenom. Här finns en hel del kvacksalveri, sorgeterapeuter och allt möjligt som kan bli certifierade på bara ett par dagar. Det är ju att lura människor.

En av anledningarna till att förslaget gång på gång möter motstånd tror Barbro Westerholm beror på att det saknas ett opinionstryck ute i samhället. För en hälso- och sjukvårdsminister som börjar djupdyka i det här då kommer det innebära ett starkt ifrågasättande.

– Det innebär en politisk fajt som du kanske inte är beredd att ta om du vill bli omvald. Ska vi få igenom en ändring i kvacksalverilagen då måste det hända någonting, en riktig olycka.

Kommuner sätter käppar i hjulen

Om man blickar framåt finns det framförallt en fråga som Barbro Westerholm menar är särskilt viktig att lyfta fram. Vem ska ha egentligen ha ansvaret för vad inom hälso-, sjukvård och omsorg?

– Nu är den stora frågan hur vi ska använda våra resurser effektivt. Vi ska inte höja skatten en krona förrän vi har gjort klart allt det vi betalar i onödan för att det är ineffektivt.

Inom flera områden måste sjukvården och omsorgen hållas ihop. I dag har landstingen ansvar för en del och kommunerna för en annan. Samtidigt är kommunernas kompetens på sjukvårdsområdet på många håll väldigt svag. I flera fall med exempelvis multisjuka äldre och sällsynta diagnoser, där läkemedlen kan utgöra en ohållbart stor del av landstinget budget, borde det utredas om inte staten bör ha ett större ansvar, menar Barbro Westerholm.

– Vi måste djupdyka i hur det har blivit i Danmark och Norge, som har ändrat så att staten har ett större ansvar, säger Barbro Westerholm och tillägger:

– Jag är inte helt emot en statlig sjukvård, jag tycker vi måste belysa frågan. Det kommunala självbestämmandet sätter käppar i hjulet och hindrar utvecklingen.