Vi ”ställer om” – till samma gamla rangordning

Minns du pandemin? Om du jobbar i vården, eller om du förlorade någon du älskade bakom lager av skyddsplast, då minns du. Vi andra suckar leende över hur avlägsen den känns: ”jag trodde allt skulle förändras men nu är ju allt som vanligt igen?!” och så bokar vi en flygbiljett.

Nej, inte jag, för jag flyger inte. Det är min princip och den håller jag hårt på, men precis som Groucho Marx så har jag tydligen andra principer när den inte passar.

Sålde bort miljön

Som doktorand är det nämligen viktigt att lära sig hur den internationella forskarvärlden fungerar. Det gör man genom att åka på kända forskares kurser i anslutning till stora konferenser. De kända forskarna lyssnar på doktorandernas idéer, delar med sig av sin visdom, och genom detta utbyte danas nya forskare. De stora konferenserna ligger långt bort, så långt bort att om jag tog tåget skulle jag inte hinna hem och ordna någon jul. Jag kan vara en duktig doktorand, en klimatklok konsument och en närvarande mamma, men inte allt på en gång: jag fick välja högst två.

Så jag valde bort miljön, jag sålde den för en misstänkt billig ”klimatkompensation”. Intalade mig att en enda flygresa skulle inte göra någon skillnad, men att tre dygn med kända forskare skulle göra det. När planet lyfte och jag trycktes in mot sätet av accelerationen var det inte direkt flygskam jag kände. Mer en förundrad sorg över hur principlös jag är, hur lätt jag föll in i normerna. Jag tänkte att det var nyttigt att inse hur ryggradslös jag är. Jag kände mig också lite glad över att allt var som vanligt igen, att forskare flyger utan betänksamheter så att nya doktorander får träffa världskändisarna i sitt fält och bli till som nästa generations forskare i deras ögon.

Jag blir inte till som forskare av att snällt ordna in i mig i en knasig statuspyramid, som kräver flyg och dyra kursavgifter av doktorander utan att ens ge de utlovade personliga kontakterna i utbyte.

Världskändisarna var hemma

Morgonen därpå satt jag med tjugo andra doktorander i ett klassrum. Men i stället för internationell stjärnglans möttes vi av en zoom-ruta på projektorduken. Lärarna, världskändisarna, var hemma hos sig. Det skulle inte bli tre dagars umgänge och insocialiserande i forskarrollen, det skulle bli några online-föreläsningar. Alldeles strax skulle vi börja. Så fort koordinatorn kunde få igång uppkopplingen. Det var nåt med lösenordet. Men låt oss vara tacksamma för att kursen ändå kunde genomföras! Före pandemin kunde vi ju inte ställa om så här. 

Medan jag väntar kollar jag nyhetsflödet. SVT berättar om inställda forskarbesök på Chalmers. Nobelpristagare skulle ha kommit dit och spritt sin intellektuella glans, men de blev sjuka och kunde inte dyka upp. Chalmers struntade i att försöka lösa det på Zoom. I stället ställde de in eventet och gav maten till Räddningsmissionen. Nyheten berättar inte vem som faktiskt åt maten. Jag väljer att tänka mig att det blev ett riktigt lyxigt julbord på ett härbärge. En fest för folk som var på plats och kunde passa på, i stället för en tillkämpad plan B som cementerar statusordningar.

Maktbalansen ändras inte

Uppkopplingen kom igång och kursen började, men vi doktorander var väldigt små i de stora forskarnas ögon. Rent bokstavligt, alltså. De kunde inte se vem som var vem i den lilla rutan på skärmen där tjugo hoppfulla blivande forskare trängdes. Hade vi frågor fick vi ropa ut dem med hög röst och hoppas att ljudet funkade. 

Pandemin känns avlägsen, och allt har blivit som vanligt, fast förstärkt av digitaliseringen. När vi ”ställer om” så ändras inte maktbalansen i de sammanhang som ställs om automatiskt. Doktorander har alltid haft låg status. Numera kan det ta sig uttryck i att vi betalar för en liveworkshop som blir en oförberedd zoomkurs. Vi blev inte sedda som nästa generations forskare. Vi syntes inte alls. Det är nog precis som före pandemin med den saken.

Min efterlängtade kurs, som jag tänkte var viktigare än mina principer, lärde mig helt andra saker än jag hade trott. Till exempel lärde den mig att jag lika gärna kan hålla fast vid mina principer. Jag blir inte till som forskare av att snällt ordna in i mig i en knasig statuspyramid, som kräver flyg och dyra kursavgifter av doktorander utan att ens ge de utlovade personliga kontakterna i utbyte. 

I stället kan vi väl allihop börja ställa om ordentligt, när det nu ska ställas om. Strunta i att fara och flyga efter internationella superstjärnors gillande, och hellre äta rester ihop med den som råkar vara på plats.