Ted Goldberg: "Forska fram en ny narkotikapolitik"

Av: Ted Goldberg,
Professor emeritus i sociologi

I egenskap av generalsekreterare i lobbyorganisationen Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS) skriver Per Johansson en replik på min artikel på Altingets debattsajt. Lobbyorganisationer är inte till för att föra fram vetenskapligt hållbara resonemang utan deras verksamhet syftar till att påverka den politiska processen i en viss riktning. Under mer än ett par decennier var RNS en framgångsrik lobbyorganisation – som bidrog till att den svenska narkotikapolitiken inte grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Emellertid, sedan millennieskiftet har RNS sakta förlorat mark. Men än i dag påverkas svensk drogpolicy av de prohibitionistiska idéerna som RNS alltid förespråkat, till exempel höga straffsatser och tvång.

Realistiska mål istället för ouppnåeliga visioner

I många andra länder, till exempel Nederländerna, Schweiz och Portugal, har man insett att prohibition inte fungerar – det vill säga den har inte lett till, och inte heller kommer att leda till, ett narkotikafritt samhälle. Det har visat sig att prohibition har drivit oss åt precis motsatt håll – problematisk konsumtion har ökat kontinuerligt. Dessutom har vi fått oacceptabla kontrollskador, som till exempel hög dödlighet, urholkning av våra fri- och rättigheter och utestängning av narkotikakonsumenter ur samhället.

Medan Sverige klamrat sig fast i en ouppnåelig ”vision” om ett narkotikafritt samhälle har en del andra länder valt att ställa upp realistiska mål och experimenterat sig fram till alternativa åtgärder. Detta förhållningssätt kallas harm reduction (skademinimering). RNS, och många svenska politiker, har konsekvent bekämpat varje förslag som kunde bidra till skademinimering, till exempel underhållsbehandling, sprutbyte, boenden för aktiva drogkonsumenter, stöd i stället för tvång och så vidare. Men som Per Johansson mycket riktigt påpekar – numera vinner harm reduction mark även i Sverige.

Baksidorna tas inte på allvar

Man kan inte mekaniskt överföra drogpolicy från ett land till ett annat, och därför kan man inte säga att bara för att en åtgärd fått ett visst resultat i ett land kommer den automatiskt att leda till liknande resultat i Sverige. 

Per Johansson vägrar ta till sig prohibitionens misslyckanden. Han påstår att det inte är de prohibitionistiska åtgärderna som Sverige bedrivit under snart fyra decennier som orsakat att Sverige ligger näst högst i Europa i narkotikarelaterade dödsfall, utan försöker göra gällande att dödsfallen i stor utsträckning beror på de harm reduction-åtgärder som vi (i begränsad omfattning) infört på senare år. Under flera decennier karakteriserade denna ovilja att baksidorna av den svenska narkotikapolitiken på allvar inte bara RNS, utan även regering och riksdag, oavsett politisk färg.

Viktigt med vetenskapligt förhållningssätt

Men med detta vill jag inte ha sagt att alla prohibitionistiska åtgärder bara är dåliga och alla harm reduction-åtgärder automatiskt är bra. Exempelvis diskuteras utomlands varför vissa underhållsbehandlingsprogram lyckas bättre medan andra fungerar sämre. Så även om han överdriver kan Per Johansson ha lite rätt när han säger att vissa harm reduction-åtgärder kan ha bidragit till att dödstalen fortsätter öka. Av detta skäl är det viktigt att identifiera och åtgärda (om möjligt) buggar i systemet. Att göra så ingår som en väsentlig del i det jag kallar ”det experimenterande samhället”, där narkotikapolitiska åtgärder genomförs på prov och sedan blir föremål för rigorösa vetenskapliga utvärderingar. Men hittills har inte ett sådant förhållningssätt tillämpats i vårt land. Fram till nyligen har ingen och inget som ifrågasatte prohibitionens trossatser tagits på allvar. Allt och alla som talat emot har förtigits eller hånats. Men om Sverige fortsätter drömma om ett framtida narkotikafritt himmelrike, kommer ännu fler att dö i onödan. Tiden är mogen att lämna bakom oss tron på denna verklighetsfrämmande ”vision” och det är dags att på allvar forska fram en ny narkotikapolitik.

Åtgärder byggda på andras erfarenheter

Det är slående att Sverige, som länge betraktade sig som världsmästare i narkotikapolitik och som predikade ”den svenska modellen” för andra länder, har på inget sätt bidragit till den narkotikapolitiska utvecklingen som numera pågår runtom i världen. När vi nu, yrvaket, börjar ta till oss nya idéer, bygger våra åtgärder på andra länders erfarenheter och traditioner, inte våra egna. Men det är inte så att en storlek passar alla. Man kan inte mekaniskt överföra drogpolicy från ett land till ett annat, och därför kan man inte säga att bara för att en åtgärd fått ett visst resultat i ett land kommer den automatiskt att leda till liknande resultat i Sverige. Så att göra som Per Johansson gör, till exempel peka på ökat drograttfylleri i Colorado som ett argument mot att juridiskt reglera cannabis i Sverige, är lika fel som att argumentera för att vi bör juridiskt reglera cannabis därför att det inte finns någon indikation på ökat drograttfylleri i Nederländerna. Vi kan, helt enkelt, inte veta vad som kommer att hända i Sverige med mindre än att vi genomför en policy (på prov) och vetenskapligt undersöker resultaten.

"Vi hamnar inte, vi styr"

Per Johansson är rädd för att en juridisk reglering av cannabis kommer att leda till en cannabisindustri som, på bekostnad av folkhälsan, bedriver lobbyverksamhet för att maximera sina vinster. Visst kan det bli så, men vi behöver inte hamna (som Per Johansson uttrycker det) i denna situation. Som exemplet alkohol visar, om vi är uppmärksamma, och bestämmer oss för att sätta folkhälsan främst, har vi den politiska makten som behövs för att hindra att vinstintressen bestämmer över politiken. Kort sagt, vi hamnar inte, utan vi styr. Så låt oss styra utifrån vetenskap i stället för tro och fromma förhoppningar.