Och vilken kris hanterar vi här då?

Vad är krishantering? Ofta tycks det mig, sätts likhetstecken mellan krishantering och mediehantering. Att hantera krisen är att hantera bilden av krisen. Putsa och städa, skapa lugn. Krishantering är något som förmedlas, något man tar hjälp av kommunikatörer för att bemästra. Denna syn på krishantering är ett problem när den tar överhanden i organisationer. Man blir alltför lätt fokuserad på bilden utåt, och tappar intresset för hur insidan faktiskt fungerar.

"Sedan det första fallet av covid-19 konstaterades på ett svenskt äldreboende har över 800 tips, synpunkter och klagomål kommit in till Inspektionen för vård och omsorg", berättar Sveriges Radio i dag.

SR har gått igenom tipsen och hittat många fall där smittspridningens faror negligerats, men det som framför allt sticker ut är att personal har upplevt att ledningens ambition har varit att mörka allvarliga lägen och att man även har tystat personal eller sagt åt dem att inte lämna information till boende eller anhöriga. 

Okunskap eller "krishantering"?  

I reportaget intervjuas Åsa Furén-Thulin, chef för sektionen socialtjänst på Sveriges kommuner och regioner. Hon menar att läget var tufft i våras, men att situationerna som uppstod delvis uppstod på grund av okunskap. Det uttalandet kommenteras på Twitter av Mats Engström, skribent och analytiker som har följt och skrivit om myndigheternas hantering av pandemin ända sedan mycket tidigt i våras:

"SKR (liksom t ex Stockholm stad) kände till riskerna i februari men gav såvitt känt inga skarpa råd om att snabbt höja beredskapen inom äldreomsorgen."

Nej, våren kännetecknades istället av en process där frågan om skyddsutrustningens vara eller icke vara i äldreomsorgen drogs i långbänk och blev en strid mellan fack och myndigheter, med ett avslöjande om påtryckningar från SKR som grädde på moset.

Men, alldeles oaktat striden om skydden, är det okunskap som gör att man låter folk gå mellan avdelningar med smittade och avdelningar där alla är friska? Även om man går med på en sådan förklaring så kvarstår resten: Vilken typ av okunskap kan medföra att man säger åt personalen att inte informera anhöriga om läget på ett boende? I mina öron låter inte det som okunskap, det låter som krishantering av den sämre skolan.

Fler exempel finns

Det finns fler exempel på den här reflexen under pandemin. När regionerna i februari fick i uppdrag av Socialstyrelsen att inventera vårdplatser, tillgång till läkemedel, skyddsutrustning etcetera, var den övergripande bilden i den lägesrapport som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten sedan levererade till gd-staben på MSB ytligt sett lugnande.

Många regioner upprepade då att beredskapen och kapaciteten var god, men ständigt med tillägget att den bedömningen gällde "nuläget", "dagsläget" och i den "aktuella händelseutvecklingen". Nuläget då, i februari, var att vi inte hade något coronautbrott i Sverige, men vi betraktade sådana växa fram på andra håll i Europa. Socialstyrelsen och FHM konkluderade således:

"Baserat på Folkhälsomyndigheten bedömning av risken för smittspridning i Sverige är mycket låg i nuläget anser Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten att tillgången på personlig skyddsutrustning är god. Utifrån genomförd inventering månadsskiftet januari-februari 2020 var det sammanlagda antalet personlig skyddsutrustning bland Sveriges regioner tillräckligt för cirka 5 000 diagnosbesök och cirka 1 400 vårddygn."

Är detta bilden av en begynnande krishantering? En beredskap inför en möjlig utveckling? Nja, inte riktigt, va?

Vilken kris hanteras, egentligen

Det man bör fråga sig är: Vilken kris är det som hanteras när information om läget kommuniceras så här?

När regionerna sade att läget var gott, hanterade de då en kommande pandemi - eller hanterade de en genant insikt om att de trots att de enligt lag bär ansvaret för att klara krissituationer i fred, just förstått att de inte hade tillräckliga lager av utrustning och läkemedel?

Mediehantering löser inte allt

Nota bene. Allt detta är fullt mänskliga mekanismer som sätts i spel inom stora och komplexa organisationer. Det är inte konstigt att det blir så. Men det har potential att bli illa när många olika aktörer och myndigheter drar åt samma håll och bedyrar att allt är lugnt.

När regionen skriver "allt är lugnt givet att inget händer", vad borde myndigheten läsa? Vad borde regeringen och ministrarna läsa och säga?

Svaret på den frågan varierar säkerligen mellan situationer. Men kanske borde det inom ramen för krishanteringsrutiner finnas checkpoints där de olika kuggarna i hjulen tvingas stanna upp och fundera över vilka sociala mekanismer som finns inom systemen.

Finns det egenintressen inom organisationerna och bland de ansvarshavande som motiverar överslätning och att problem sopas under mattan? Kan det finnas incitamentsstrukturer som döljer risker här? Behöver vi fråga igen, på ett annat sätt? Om nej, säger vi det för att vi föredrar de här svaren framför andra möjliga? 

Det finns trots allt situationer som man inte kan mediehantera sig ur. Som krishanterare bör man säkerställa att de inte står för dörren.