KD: Ofrivillig ensamhet är ett samhällsproblem

Frågor kring politikens gränser eller ambitioner saknar inte relevans, men när det gäller ensamhet menar jag att denna typ av resonemang snarast har skymt sikten så att vi inte sett en av vårt samhälles stora utmaningar – ensamheten.

Själsligt och kroppsligt

Inriktningen i Sverige har varit att politiken ska säkra individens oberoende – inte förutsättningarna för goda relationer. Vi har inte tillräckligt vägt in hur reformer påverkar gemenskaper och haft ett starkt fokus på det materiella, på bekostnad av människans sociala och själsliga behov. Som sångaren Tomas Andersson Wij uttrycker det materiellas dominans: ”Vi har fyllt alla rum till bredden, men de ekar tomt ändå”.

Vi måste börja tänka om, och nu pekar ju också forskningen på att det själsliga hänger intimt ihop med det kroppsliga. Metastudier har nämligen visat hur ensamhet förkortar våra liv och orsakar mer smärta, mer demens, mer depression och mer hjärt-kärlsjukdomar.

Ensamheten innebär en slags kronisk stress på kroppen som sliter på immunförsvaret – kroppen försvarar sig mot den obehagliga situation ensamhet innebär. För den som är ofrivilligt ensam och isolerad kan denna utdragna stress innebära en stor påfrestning på hälsan och välbefinnandet.

Kräver närvaro av andra

Ensamheten har medfört extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12 miljarder bara för år 2017.

Jakob Forssmed (KD).
Ekonomisk-politisk talesperson.

Ensamhet har visat sig vara ett lika stort hot mot vår hälsa som rökning. Mot det senare har vi sedan länge vidtagit en rad åtgärder i samhället: rådgivning, skatter, arbetsgivarpolicies, läkarsamtal och varningstexter. Men ensamhet har egentligen en ännu tydligare samhällelig dimension: att sluta röka kan du göra själv, men att sluta vara ensam och isolerad kräver närvaro av andra. Vi måste därför sluta betrakta ensamhet som ett individuellt problem och börja se det som ett samhällsdito.

Påverkar livschanser

Ensamheten medför också stora offentligfinansiella och samhällsekonomiska kostnader: beräkningar baserat på forskning om ensamma äldre som jag låtit göra visar exempelvis hur ensamheten medfört extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12 miljarder bara för år 2017.

Men ensamhetens effekter är långt ifrån bara synliga bland äldre: ensamhet är även en stark riskfaktor för att misslyckas i skolan, enligt forskning från Örebro universitet. Den ensamhet barn upplever när de tror att vuxna inte har tid för dem, eller i relation till jämnåriga, påverkar därför också livschanser och behov av samhällsinsatser.

Reformer och insatser

I andra länder börjar kampen mot ensamhet bli allt mer självklar. I Storbritannien är frågan högt prioriterad – premiärministern har gjort det till en nationell uppgift att ”utrota ensamheten under vår livstid” och utsett en särskild minister för att samordna arbetet.

Nu behövs också i Sverige ett samlat politiskt ansvar för arbetet mot ofrivillig ensamhet som en del av en ministerportfölj, och en samlad nationell strategi behöver tas fram. Jag föreslår i min motion en lång rad reformer och insatser som skulle kunna ingå i en sådan strategi:

• Underlätta för ideella organisationer som arbetar med frågan, men som också själva erbjuder gemenskap som ett mervärde. Detta kan ske genom ett handslag mellan det offentliga och föreningslivet, genom skattereduktion för gåvor till sådana organisationer, men också inom ramen för upphandlingsreglerna när det gäller välfärdstjänster.
  
  
• Satsa stort på äldreboenden med gemenskapsmöjligheter och ge den enskilde möjlighet att själv välja när det är dags att flytta till ett sådant. Höj bostadstillägget för att möjliggöra detta för fler och förtydliga socialtjänstlagen så att sociala behov – som att bryta ensamhet och isolering – ges större vikt vid biståndsbedömning. Avsätt medel för gemenskapsvärdar på trygghetsboenden och öka det sociala innehållet i äldreomsorgen.
  
  
• Erbjud äldresamtal bland annat för att upptäcka personer som är isolerade och kunna peka på gemenskapsmöjligheter.
  
  
• Sociala aktiviteter bör kunna skrivas ut på recept inom sjukvården – det har i en del fall visat sig vara lika effektivt som förskrivning av läkemedel. Där detta har prövats i Storbritannien har antalet vårdbesök minskat.
  
  
• Stötta kommuner med deras arbete kring att bryta ofrivillig ensamhet, till exempel med sociala lotsar.
  
  
• Gör det obligatoriskt för skolhuvudmännen att ha evidensbaserade program för att se till att elever inte blir mobbade eller exkluderade och öka tillgången till elevhälsan för att motverka ungas ensamhet.
  
  
• Genomför reformer som ökar föräldrars möjlighet att vara med sina barn – också när de är lite äldre, till exempel i samband med lov eller studiedagar.
  
  
• Gör gemenskapsmöjligheter – på samma sätt som som miljömässighet – till en bärande princip vid planeringen och byggandet av bostadsområden.

Ett varmare samhälle

När jag förde samtal med Storbritanniens ensamhetsminister i höstas så lyfte hon också fram vikten av att arbeta strukturerat med frågan och i beredningsprocessen av politiska förslag aktivt pröva utifrån vilka konsekvenser de får för gemenskap – för familjer, nära relationer och civilsamhället i övrigt. Ett sådant policytest bör vara en del av en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet.

Politiken har sina gränser och uppgiften att bryta ensamheten faller på oss var och en, men att motverka ensamhetens allvarliga konsekvenser måste också bli en högt prioriterad uppgift för varje regering, oavsett färg.

Människan är i grunden en gemenskapsvarelse och vi måste utforma reformer, satsningar, lagar, regler och förordningar på ett sätt som stödjer människan i hennes strävan efter gemenskap med andra. På så sätt skapar vi också ett varmare samhälle.