Rayman: Har vi tur i huggsexan om skyddsutrustning?

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) meddelade i veckan att regeringen lättar på reglerna för skyddsutrustning så att Arbetsmiljöverket ska kunna godkänna utrustning som inte är CE-märkt. Dagen efter kunde näringsminister Ibrahim Baylan (S) tillkännage att företaget Essity ska leverera flera miljoner kirurgmasker (alltså munskydd) till den svenska sjukvården. Det löser måhända inte allt, men det är två styrkebesked från regeringen, i grevens tid.

Höga krav

Även bortom de enklare munskydden finns det behov av lite mer flexibilitet á la Nordmarks regellättnader. Under de dagliga presskonferenserna har Socialstyrelsen återkommande poängterat att det vore illa om vårdpersonal invaggades i ”falsk säkerhet” genom att utrustas med sämre utrustning än de krav som i dag ställs och utlovas. Så är det givetvis, kvaliteten i sig bör man inte ge avkall på.

Men, hur kräsna har vi råd att vara under rådande omständigheter? SVT rapporterade nyligen att Socialstyrelsen tackat nej till en stor last utrustning som Sverige hade kunnat köpa tillsammans med Polen. Detta då ordern innehöll andningsmasker med klassningen FFP2 i stället för FFP3.

Förvisso finns en kvalitetsskillnad mellan de båda, men samtidigt är vi i ett läge då det återkommande har rapporterats om sänkta skyddskrav, att personal har fått rådet att andningsskydd inte behövs, att det räcker med munskydd ­– om ens det. Trygghetskliven nedåt i dessa kravsänkningar i regionerna är tveklöst större än hoppet mellan FFP3 och FFP2. De vårdmedarbetare som hittills har uppmanats att använda enbart munskydd, eller rentav spara på dem, hade säkert gärna tagit ett FFP2 i stället. 

Närproducerat vägen fram?

Märkningar och våra möjligheter att hoppa över den svenska byråkratins krokben är emellertid inte det enda molnet på himlen i utrustningsfrågan. Hur välförsedda våra lager kommer att vara framöver beror också på hur väl Sverige hävdar sig i den huggsexa som pågår på den globala marknaden. I förra veckan kapade USA en leverans som var på väg ombord på ett flyg mot Frankrike. Strax innan avfärd bjöd USA över och hela leveransen av skyddsmasker fick ny destination. Oschysst? Jajamen, men det är där vi är nu. Och nästan oavsett om kurvorna planar lite eller stiger lär det kommande året innebära en intensiv förbrukning av allt vårdmaterial. 

Det är i ljuset av detta man bör se Ibrahim Baylans och statliga forskningsinstitutet Rises enträgna begäran i går om att andra svenska företag som kan producera utrustning för vården ska höra av sig och få sina produkter kvalitetskontrollerade. (Ska man tro snacket som går i de Facebookgrupper och andra sociala medie-sammanslutningar som just nu sjuder av aktivitet, ligger det redan sådana mejl och väntar på svar på näringsdepartementet.) Inhemsk produktion av all relevant sjukvårdsutrustning skulle just nu lösa mycket. 

Kinesiska restriktioner en risk

Ett skäl till att lokal produktion är viktigare än någonsin är att Kina införde nya exportregler den 1 april. De nya reglerna begränsar kraftigt de kinesiska företagens möjligheter att exportera skyddsutrustning. Reglerna kom delvis som ett svar på att mycket undermåligt material har exporterats, vilket förstås är bra. Men under detta skäl finns också mindre välvilliga anledningar.

Regleringen innebär bland annat att många företag som har varit inriktade specifikt på att producera för och exportera till utlandet inte längre får göra det, då de saknar den certifiering som tidigare inte krävts för export, medan producenter och leverantörer som redan är certifierade inte har samma vana att exportera till utlandet, eftersom de normalt verkar på hemmamarknaden. Och som alltid när handel och export är krångligt och svårt så är risken hög att korruptionen, liksom behovet av kontakter ökar. 

Regionerna i Sverige bör se upp

Det kinesiska syftet är sannolikt delvis att hålla en tumme på utflödet. Faran är ännu inte över i Kina och man vill inte stå utan skyddsmaterial om epidemin blossar upp igen. De nya reglerna ger större möjligheter att stoppa olika försändelser med hänvisning till de nya reglerna, lite utifrån vilka länder man gillar och inte, exempelvis. Det gör i sin tur kinesiska exportörer ovilliga att skeppa iväg material mot faktura. Deras saker kan ju i värsta fall stoppas på väg ut ur landet.

Allt sammantaget gör de nya reglerna import från Kina svårare (för en informativ genomgång, läs China Law Blogs postning om saken). De kanaler svenska inköpare har upparbetade sedan tidigare riskerar att ha blivit ”mindre värda” och osäkerheten i redan lagda beställningar kan vara stor. Här bör Sveriges regioner se upp och säkerställa att väntade leveranser inte går upp i rök. 

I brist på svar – håll tummarna!

Hur de kinesiska reglerna påverkar Sveriges sits framöver är dock svårt att få veta något om – och då har jag ändå försökt. Frågor kring just arbetet med inköp av andningsmasker och annan skyddsutrustning är synnerligen svåra att få besvarade och ansvaret är utspritt på ett otydligt sätt. Ingen vill prata, ingen vill svara, knappt ens rådgivarna utanför myndighetskorridorerna. En del som vill prata vill inte bli citerade. Andra vill inte förstöra kontakter som kan leda till affärer. I kontakter med ett av våra största sjukhus fick jag höra att man inte hade lust att medverka i intervjuer som skulle kunna ”sprida oro” – vilket förstås är ett omöjligt löfte att ge. Ur journalistisk synvinkel är det centrala att informationen stämmer, inte om den är oroväckande eller ej.    

Oaktat hur det faktiskt ser ut får man hoppas att vi har turen på vår sida i den globala kampen om utrustningen. Och att fler svenska företag är redo att producera.