Debatt: Samhället tar inte ansvar för sjuka ensamkommande

Uppsala kommun är mitt exempel, de flesta svenska kommuner har en likartad situation. Under ”andrummet” och efter införandet av lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige har ett stort antal privatpersoner fått rollen som ”hjälpare” till ensamkommande barn/unga som samhället övergivit under andrummet.

Uppsala universitets forskning (2016) visade att 76 procent av barn/unga som anlänt utan vårdnadshavare år 2015 diagnostiserades med PTSD (posttraumatisk stress syndrom). I maj år 2016 har Uppsala kommuns socialnämnd uppe till beslut att finansiera forskning om förebyggande traumabehandling. Socialförvaltningen skriver: ”Obehandlad riskerar posttraumatisk stress att leda till fullt utvecklad PTSD och långvarig psykisk ohälsa med utanförskap som följd. Behandling av utvecklad PTSD är resurskrävande och tar lång tid.”

Migrationsverkets utredningar är för många ytterligare ett övergrepp, att tvingas berätta om våldtäkt, övergrepp och våld blir en förlängning av traumat. Att bli misstrodd fördjupar känslan av ett nytt övergrepp.

Tvingas avsluta behandling

Antalet suicidförsök under 2017 var minst två försök per dygn under hela året. Självskador är mycket vanligt.

Uppsala kommun hade tidigt kunskap om att majoriteten av de ensamkommande barn/unga som vistas i kommunen bär på trauma, posttraumatisk stress eller PTSD. Trots denna kunskap har familjehemsplaceringar gjorts utan att hemmet meddelats psykisk status på barnet. Åldersuppskrivna har tvingats avsluta pågående behandling på Bup. Efter 18-årsdagen har landets flesta kommuner avslutat boendeplaceringen oavsett psykiskt mående och omsorgsbehov, utan vårdplan och stöd/rådgivning. I juli år 2019 riktade JO kritik mot socialnämnden i Västervik för att ha avslutat nödvändig vård när boendeplaceringen upphörde.

Två suicidförsök per dygn

Asylsökande har rätt till vård som inte kan anstå. Karolinska institutet (KI) fastställde 12 avlidna genom suicid under år 2017. Det är nio gånger högre jämfört med svenska unga, vanligaste metoden är hängning. Enligt KI remitteras asylsökande ungdomar sällan till specialistvård. Yrkes- och volontärnätverket Vi står inte ut har kännedom om cirka 30 avlidna i suicid 2015-2019. Antalet suicidförsök under år 2017 var minst två försök per dygn under hela året. Självskador är mycket vanligt. Den långa asylprocessen förhindrar kvalificerad vård, vård som absolut behövts för att förhindra dödlig utgång. KI skriver: ”De flesta avled dock under handläggningstiden och endast en minoritet av de suicidfall som kunnat valideras i denna studie hade fått avslag på sin asylansökan.”

Vi står inte ut vet att vissa av de avlidna hade uppehållstillstånd vid tidpunkten för döden, trots uppehållstillstånd fick de inte rätt vård i rätt tid. KI:s råd för suicidprevention fokuserar på stabilitet, förutsägbarhet och varaktiga sociala nätverk. SKL:s agenda för integration tar upp kompetensutveckling för att möta den psykiska ohälsan tidigt, behov av förbättrad samverkan mellan kommunerna och regionen. Dragkampen om ansvaret för psykiska hälsan slutar oftast med att ansvaret vältrats över till privatpersoner.

Extremt krävande

Mot bättre vetande har samhället vältrat över ansvaret till civilsamhället att hantera ensamkommande unga med komplexa sjukdomstillstånd. Tillstånd som även inom vården är oerhört krävande. Att vara i en närstående relation till någon som är psykotisk eller dissocierar är skrämmande och extremt krävande. Ändå avvisas ungdomarna oftast från psykiatrin eller skrivs ut efter några få dagar.

Många svenska familjer bedriver just nu hemvård av svårt psykiskt sjuka ensamkommande barn/unga med minimalt stöd från samhället. Vi har sällan utbildning i traumavård, psykologi eller har de professionellas verktyg och kompetens. Vi som är stödstruktur till ungdomarna saknar egna stödstrukturer. Sakkunniga inom området migration och trauma säger att inte ens utbildade professionella kan härbärgera alla dessa berättelser. Men vi, civilsamhället, förväntas klara att både stödja ungdomarna och ta hand om vår egen psykiska hälsa. Många hjälpare betecknas som sekundärt traumatiserade.

Oklar riskkalkyl

Hundratusentals personer som tagit emot ensamkommande barn/unga utgör kollaterala skador som regeringen offrar för att slippa ta ansvar för de personer som ju faktiskt redan finns här. Hur riskkalkylen ser ut för detta bondeoffer vet vi inte.

April år 2018 beskrev jag det akuta läget av utbredd psykisk ohälsa, suicid och självskador vid ett möte på socialdepartementet. Den akuta situationen var då redan känd hos regeringen och berörda departement sedan länge.

Retirerat från sitt ansvar

Uppsala kommun hade också tidigt hade de rätta kunskaperna, men valde att agera i strid mot detta. Genom att skriva ut svårt sjuka unga från boendeplaceringarna har kommunerna retirerat från ansvar med hänvisning till statligt ansvar. Även om det blivit ett statligt ansvar kommer ungdomen att bo i en kommun, och vara ett kommunalt ansvar. Migrationsverket har tydliggjort att de inte ansvarar för psykisk hälsa.

Ingen uppsikt över ideella

Uppsala ha gjort bedömningen att man vågar överlåta många hundra barn/unga med PTSD och andra komplexa psykiatriska diagnoser till privatpersoner som samhällets aktörer inte har någon som helst kontakt med. Där det saknas uppsikt över ungdomens välbefinnande och den ideella familjens situation. Ett bondeoffer för att slippa Svarte Petter med en riskkalkyl som aldrig redovisas. Hur många liv får andrummet kosta?