Debatt: Samhället tar inte ansvar för sjuka ensamkommande

DEBATT. Mot bättre vetande har samhället vältrat över ansvaret till ideella krafter att hantera sjuka ensamkommande. Det behövs uppsikt över ungdomens välbefinnande och den ideella familjens situation, skriver Elisabet Rundqvist från nätverket Vi står inte ut.

Elisabet Rundqvist
Ideellt familjehem, hjälpare och nätverket Vi står inte ut

 

Uppsala kommun är mitt exempel, de flesta svenska kommuner har en likartad situation. Under ”andrummet” och efter införandet av lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige har ett stort antal privatpersoner fått rollen som ”hjälpare” till ensamkommande barn/unga som samhället övergivit under andrummet.

Uppsala universitets forskning (2016) visade att 76 procent av barn/unga som anlänt utan vårdnadshavare år 2015 diagnostiserades med PTSD (posttraumatisk stress syndrom). I maj år 2016 har Uppsala kommuns socialnämnd uppe till beslut att finansiera forskning om förebyggande traumabehandling. Socialförvaltningen skriver: ”Obehandlad riskerar posttraumatisk stress att leda till fullt utvecklad PTSD och långvarig psykisk ohälsa med utanförskap som följd. Behandling av utvecklad PTSD är resurskrävande och tar lång tid.”

Migrationsverkets utredningar är för många ytterligare ett övergrepp, att tvingas berätta om våldtäkt, övergrepp och våld blir en förlängning av traumat. Att bli misstrodd fördjupar känslan av ett nytt övergrepp.

Tvingas avsluta behandling

Uppsala kommun hade tidigt kunskap om att majoriteten av de ensamkommande barn/unga som vistas i kommunen bär på trauma, posttraumatisk stress eller PTSD. Trots denna kunskap har familjehemsplaceringar gjorts utan att hemmet meddelats psykisk status på barnet. Åldersuppskrivna har tvingats avsluta pågående behandling på Bup. Efter 18-årsdagen har landets flesta kommuner avslutat boendeplaceringen oavsett psykiskt mående och omsorgsbehov, utan vårdplan och stöd/rådgivning. I juli år 2019 riktade JO kritik mot socialnämnden i Västervik för att ha avslutat nödvändig vård när boendeplaceringen upphörde.

Två suicidförsök per dygn

Asylsökande har rätt till vård som inte kan anstå. Karolinska institutet (KI) fastställde 12 avlidna genom suicid under år 2017. Det är nio gånger högre jämfört med svenska unga, vanligaste metoden är hängning. Enligt KI remitteras asylsökande ungdomar sällan till specialistvård. Yrkes- och volontärnätverket Vi står inte ut har kännedom om cirka 30 avlidna i suicid 2015-2019. Antalet suicidförsök under år 2017 var minst två försök per dygn under hela året. Självskador är mycket vanligt. Den långa asylprocessen förhindrar kvalificerad vård, vård som absolut behövts för att förhindra dödlig utgång. KI skriver: ”De flesta avled dock under handläggningstiden och endast en minoritet av de suicidfall som kunnat valideras i denna studie hade fått avslag på sin asylansökan.”

Vi står inte ut vet att vissa av de avlidna hade uppehållstillstånd vid tidpunkten för döden, trots uppehållstillstånd fick de inte rätt vård i rätt tid. KI:s råd för suicidprevention fokuserar på stabilitet, förutsägbarhet och varaktiga sociala nätverk. SKL:s agenda för integration tar upp kompetensutveckling för att möta den psykiska ohälsan tidigt, behov av förbättrad samverkan mellan kommunerna och regionen. Dragkampen om ansvaret för psykiska hälsan slutar oftast med att ansvaret vältrats över till privatpersoner.

Extremt krävande

Mot bättre vetande har samhället vältrat över ansvaret till civilsamhället att hantera ensamkommande unga med komplexa sjukdomstillstånd. Tillstånd som även inom vården är oerhört krävande. Att vara i en närstående relation till någon som är psykotisk eller dissocierar är skrämmande och extremt krävande. Ändå avvisas ungdomarna oftast från psykiatrin eller skrivs ut efter några få dagar.

Många svenska familjer bedriver just nu hemvård av svårt psykiskt sjuka ensamkommande barn/unga med minimalt stöd från samhället. Vi har sällan utbildning i traumavård, psykologi eller har de professionellas verktyg och kompetens. Vi som är stödstruktur till ungdomarna saknar egna stödstrukturer. Sakkunniga inom området migration och trauma säger att inte ens utbildade professionella kan härbärgera alla dessa berättelser. Men vi, civilsamhället, förväntas klara att både stödja ungdomarna och ta hand om vår egen psykiska hälsa. Många hjälpare betecknas som sekundärt traumatiserade.

Oklar riskkalkyl

Hundratusentals personer som tagit emot ensamkommande barn/unga utgör kollaterala skador som regeringen offrar för att slippa ta ansvar för de personer som ju faktiskt redan finns här. Hur riskkalkylen ser ut för detta bondeoffer vet vi inte.

April år 2018 beskrev jag det akuta läget av utbredd psykisk ohälsa, suicid och självskador vid ett möte på socialdepartementet. Den akuta situationen var då redan känd hos regeringen och berörda departement sedan länge.

Retirerat från sitt ansvar

Uppsala kommun hade också tidigt hade de rätta kunskaperna, men valde att agera i strid mot detta. Genom att skriva ut svårt sjuka unga från boendeplaceringarna har kommunerna retirerat från ansvar med hänvisning till statligt ansvar. Även om det blivit ett statligt ansvar kommer ungdomen att bo i en kommun, och vara ett kommunalt ansvar. Migrationsverket har tydliggjort att de inte ansvarar för psykisk hälsa.

Ingen uppsikt över ideella

Uppsala ha gjort bedömningen att man vågar överlåta många hundra barn/unga med PTSD och andra komplexa psykiatriska diagnoser till privatpersoner som samhällets aktörer inte har någon som helst kontakt med. Där det saknas uppsikt över ungdomens välbefinnande och den ideella familjens situation. Ett bondeoffer för att slippa Svarte Petter med en riskkalkyl som aldrig redovisas. Hur många liv får andrummet kosta?

Forrige artikel Muf och MSU: Bloddonationens byråkrati hindrar livräddning och jämlikhet Muf och MSU: Bloddonationens byråkrati hindrar livräddning och jämlikhet Næste artikel SD: SD: "Sluta bortprioritera vanligt folk i sjukvården"
  • Rapportera

    Kinna Skoglund · Socionom

    Vem tar ansvar?

    Detta gör mig så otroligt ledsen och arg att politiker och myndigheter tar beslut och skapar praxis och sedan är det civilsamhället som får lösa konsekvenserna och se till att skeppet inte sjunker. Så otroligt fegt och oansvarigt och när ska detta komma upp i ljuset så alla förstår vad som pågår. Att förutom det extrema lidande som vi utsatt och utsätter barn och unga för (fast de skulle vara undantagna de hårdare reglerna) så påverkas otroligt många yrkesgrupper, familjer och volontärer. Regeringens sjukskrivningsmål kommer aldrig uppnås eftersom så många blir knäckta och går i väggen av att få hantera denna systemkollaps som är så långt ifrån ordning och reda man kan komma. På så många olika nivåer och instanser har denna pjäs "Kejsarens nya kläder" spelats och alla vet men ingen vågar säga något och de som försökt säga något eller påverka har snabbt "åtgärdats" uppifrån. När ska denna KAFKA pjäs ta slut???

  • Rapportera

    Helena Jönebratt · Lärare

    Regeringen måste ta ansvar.

    Fegt av regeringen att inte ta ansvar för den situation man varit med om att skapa genom de rättsosäkra asylprocesser man tillåtit Migrationsverket att fortsätta med under flera år. Läget är allvarligt och psykvården måste ta tag i situationen snarast.

  • Rapportera

    Anna Rosenkvist · Homeopat och kostrådgivare

    Känner igen

    Ja jag känner igen allt som beskrivs i denna artikel. Jag känner ett stort antal ensamkommande och många av dem har (fortfarande efter 4 år!) sömnsvårigheter och mardrömmar från traumatiska händelser i Afghanistan, och från flykten. Några exempel: En tjej ser kvinnan med barnet som drunknar i Medelhavet framför hennes ögon varje gång hon ska somna. Hon försökte rädda dem men misslyckades. En annan drömmer att han jagas av beväpnade män (vilket hände). En tredje hör helikoptern som kom över dem och mördade hans kamrater när han var barnsoldat. En fjärde har ångest och blir ibland gränspsykotisk och skär sig i armarna för att han är livrädd att deporteras. De upplever att de inte fått tillräcklig hjälp av vården. Jag har ägnat många timmar av min fritid med att hjälpa, stötta och ge gratis behandlingar. Tänk så mycket Kommunen och Landstinget tjänar på allt vårt gratisarbete! Och så mycket jag förlorat på inkomstbortfall. Jag har medvetet valt att gå ner i tid på mitt jobb för att hinna och orka hjälpa dessa ungdomar och kämpa för dem.

  • Rapportera

    Ingela Sjunnesson · Ideellt familjehem

    Amnesti NU

    Bondeoffer är tyvärr helt korrekt benämning. Att överlåta ansvaret på civilsamhället, medvetet, är ett oerhört svek av politikerna. Naturligtvis kände de till att många av dessa unga bar på mycket trauman, men valde att lägga behandlingsansvaret i knät på civilsamhället. Den professionella hjälp som behövts utestängdes de flesta ifrån. Även de svåraste, suicidbenägna, och andra allvarliga självskadebeteenden. Jag känner flera vänner som vakat dag och natt över sina ungdomar, och nekats hjälp fr psykvården. Att upprepade ggr i sista stund rädda en ung människa från att ta sitt liv sätter djupa spår, samt att dygnet runt vara den enda som ska förhindra att det händer igen.. De som behöver andrum nu är ungdomarna, och de runt omkring, som levt flera år i detta vaakum. Amnesti NU!

  • Rapportera

    Carina Sjöström

    Civilsamhällets röst

    Har läst denna rapport och blir oerhört berörd av denna hantering av både de unga och civilsamhället. Oerhört viktig rapport
    http://vistarinteut.org/civilsamhallets-rost/

  • Rapportera

    Sussi jonson · Lärare

    Låt de unga stanna

    Elisabet skriver om Uppsala kommun. Jag bor i södra Sverige och upplever samma. Pressen på civilsamhället och oss engagerade är enorm. Vi har upptäckt något fruktansvärt fel i vårt fina Sverige och kan inte dra oss ur. Att lämna dessa ungdomar utan stöttning är inte ett alternativ. Men priset vi betalar är högt.
    Jag ställer mig allt oftare frågan om "Hur blir det sen? Vilken effekt kommer detta få på mig , min familj och människor i min närhet?"
    I min absoluta närhet finns en pojke som var 14 år när han kom till Sverige. Han har blivit brutalt psykiskt misshandlad av vårt samhälle. Hans lidande är svårt, mycket svårt.
    Han får dödspanikångestattacker ( ja, jag har hittat på ett ord för att beskriva). Dessa attacker är det mest brutala jag har sett en människa genomlida i mitt liv. Attackerna är så svåra att det tar dagar att komma tillbaka på ruta 0 igen. För honom och för mig.
    Jag fruktar på riktigt för hans liv.
    Jag är rädd för den dagen jag inte är nära. Jag är rädd varje dag för att attackerna ska komma.
    Ändå går jag varje dag till jobbet, gör ett bra jobb och betalar min skatt m.m
    Att vårt samhälle kan svika en ung människa som varit här i 4 år på detta sätt är för mig helt oförståeligt. Att samhället kan strunta i oss som kämpar för att hålla dessa unga vid liv är ett hån, en spottloska i ansiktet.
    4 år i en 18 årings liv. Reflektera över det !
    De är inte fler än att vi kan låta de unga stanna.
    Ge oss ro

  • Rapportera

    Titti Schönbeck · medmänniska

    Hög tid för ansvarstagande!

    Jag känner väl igen det som skildras i artikeln
    och är djupt bekymrad över hur det tillåts att vara. Ansvariga måste ta ansvar och inte som nu backa och vältra över på civilsamhället. Det får förödande konsekvenser på alla nivåer; individ-, grupp-, familj-, och på samhällsnivå. Det kostar så väl i lidande som rent samhällsekonomiskt. Lidandet kan inte mätas i pengar. Vi har inte sett alla konsekvenser av detta än. Varken humanitärt, psykiskt, psykosocialt, fysiskt, privatekonomiskt, i sjukskrivningstal, eller samhällsekonomiskt. Inte heller har vi än sett konsekvenserna när det gäller tilltro till myndigheter, beslutsfattare, politiker. Jag är, som många som är insatta och drabbade direkt och indirekt, djupt oroad. Detta är mycket allvarligt och det behöver ansvariga, allmänheten och media förstå. Ansvariga måste ta det på allra största allvar och agera. Det är akut. Tack Elisabet för att du skriver så det når ut och kan bidra till att förändra en ohållbar situation!

  • Rapportera

    Charlotte Lilja Pittuco

    Migrationspolitikens offer

    Kan någon på rak arm komma på en grupp barn och unga som avkrävs att de ska växa upp och bli välmående exemplarmedborgare utan föräldrar, vuxna etablerade förebilder och samhällsinsatser? Jag, Elisabet och många i #vistarinteut kan. Det här handlar om en extremt utsatt grupp unga flyktingar.

  • Rapportera

    Sara Jordeno · Professor och Dokumentärfilmare

    Sverige sätter tonen för Europa och Världen

    Vi har intervjuat medlemmar i Vi Står Inte Ut över hela Sverige. Det arbete Civilsamhället gör för de ensamkommande är mer än vad enskilda människor borde kunna mäkta med. De gör det för att regeringen har de facto skapat ett skuggsamhälle där unga får studera men inte har någonstans att bo, inte ha rätt till att arbeta men heller inga bidrag så de kan äta, om de får jobba har de inga bankkonton så lön kan betalas ut, de får vänta på asylbeslut så länge att de mentalt inte orkar längre. Det går bara inte ihop, och samtidigt görs de unga helt ansvariga för deras situation själva, fast de var barn när de anlände till Sverige. Vårt land sätter tonen för resten av Europa och världen för hur migranter behandlas, vi har därför ett ansvar att agera medmänskligt och inte grymt. Sverige bryter mot barnkonventionen och FNs andra konventioner om mänskliga rättigheter. Civilsamhället orkar inte se detta lidande men de går på knäna. Det är oerhört skamligt att politikerna valt att ignorera problemet och traumatiserar både flyktingar och svenska medborgare som varit med och byggt upp det Sverige vi har idag.

  • Rapportera

    Emma Salomonsson

    Bara förlorare här.

    Saknar ord, därför tacksam att någon annan beskriver den verklighet jag har kring mig - där civilsamhället får ta ett alltför stort ansvar. Civilsamhället ska alltid vara en aktiv det i det gemensamma, men denna totala överlämpning av en väldigt stor grupp människor med fysisk och psykisk ohälsa är ohållbart. Ohållbart för de som behöver hjälpen och de som försöker ge den utan samhällets uppbackning. Det finns bara förlorare här.

  • Rapportera

    Anna Norlin

    Så viktig text

    Instämmer i allt. Så viktig text. Det här är ett av Sveriges största svek och vi är alla förlorare. Politiker måste vakna och agera. Hur är det möjligt att detta får fortsätta?

  • Rapportera

    Kajsa Aronsson

    Vi ör många vittnen

    Läser och känner igen mycket. För mig har det varit svårt att förstå hur så extremt utsatta ungdomar blivit helt lämnade till civilsamhällets förmåga att hjälpa.
    I Sverige finns god kunskap kring hur människor med svåra trauman kan få stöd att läka, men den hjälp når inte den här gruppen. Jag har följt en ungdom med ohyggligt våldsam uppväxthistoria som inte blivit lyssnad på, som flyttats runt mellan olika boenden, som fick avslag och sedan flydde vidare till Tyskland och slutligen fick vård där. När han ansågs tillräckligt frisk återfördes han till Sverige för utvisning.

  • Rapportera

    Anneli Sandstedt · God man

    Tyvärr är det sant...

    Alla de som har skrivit har berättat om den nakna grymma verklighet som vi lever i nu i Sverige, vårt fosterland! Tyvärr är jag inte längre stolt över detta landet! Vi måste nu se till att låta de unga få amnesti och stanna kvar i Sverige! Allt annat är kvalificerad galenskap! Vi har använt så mycket resurser i form av skattepengar och ideellt arbete på dessa unga så låt dem nu få stanna i Sverige och låta dem få utbilda sig och arbeta här!

  • Rapportera

    Maria Bergström · Lärare

    Viktig fråga

    Tack för att du lyfter detta viktiga ämne. Dessa ungdomar behöver professionell hjälp.

  • Rapportera

    Elisabet Rundqvist · Förf. till texten, suicidbevakning för #vistårinteut

    Anonym berättelse




    Jag fick ett privat meddelande, skribenten har godkänt att jag delar det här:

    Elisabet, jag känner igen allt det du skriver om. Det har varit smärtsamt och svårt i vår familj. Jag visste inte hur sjuk hen var när vi tog emot ett ensamkommande barn. Vi visste inte hur psykos och dissociation tar sig uttryck - men det kom snart att ta mycket stor plats i vårt liv. Jag tänker mycket på vad jag utsatt mitt biologiska barn för, att allt skulle komma att handla om att klara vardagen med ett annat barn, som var allvarligt sjukt. Jag har förlorat tid med min familj i kampen mot psykoser och dissociativa episoder. Nu är hen mer stabil, och vi är på väg mot ett normaliserat liv igen.”

  • Rapportera

    Britt Claesson · Familjehemsförälder

    Vem tar ansvar?

    Tack, artikeln beskriver en verklighet som är vardag för oss som står nära ungdomar. Vi försöker gång på gång påverka, men det är så svårt att nå fram på allvar. Har nyligen träffat människor som inte har en aning om hur det är. De tackade och sa ”så bra att du berättar, nu har vi argument att använda när det kommer upp i diskussioner”.

  • Rapportera

    Helena Dahlin · Frivilligt fadderhem

    Ett obeskrivligt svek

    Många ensamkommande bär på mycket svåra trauman. Flera år av oviss väntan på asylutredningen skapar än mer ohälsa. Under utredningen tvingas barn och unga detaljerat berätta om trauman, våld och övergrepp. Ofta blir deras berättelser ifrågasatta och bedömda som icke trovärdiga. Det i sin tur skapar nya trauman. Ideella krafter lämnas ensamma med mycket svårt sjuka unga, så sjuka att många tar sina liv. Att barn och unga och vi frivilliga lämnas utan stöd från samhället är ett obeskrivligt svek.

  • Rapportera

    Britta Eliasson · Familjehem kontrakterad och ideell

    Har det i mitt hem

    Ja precis som du beskriver vältras ansvaret över på oss ideella krafter. Unga som skrivs upp i ålder kastas ut och plötsligt hade jag en ungdom med panikångest i soffan. Sen skrivs samme ungdom ner i ålder gör att sedan fylla 18. Kastas hit och dit.
    Hur kan man blunda för detta?? Helt otroligt!

  • Rapportera

    Christina Johansson · bibliotekarie

    Sveket med stor S

    Att det här får fortgå år efter år i ett land som vårt är helt fasansfullt trots att vi är så många som berättar om deras upplevelser, ser vad som pågår och stöttar så mycket vi som vanliga civila kan göra. För det arbetet hånas vi av såväl politiker som personal i medierna mfl. Att just de ensamkommande ungdomarna inte är värda vård eller att bli trodda på är helt ett politiskt fulspel. Hur länge ska civilsamhället orka dubbelarbeta och leka psykiatriker? Många som stöttar arbetar inom skola, vård och omsorg och flera är redan utbrända eller på väg att bli sjuka. Det är politikernas fel och de leker i en mycket kostsam sandlåda.

  • Rapportera

    Jet Koopmans

    I ett samhälle tar vi hand om varandra

    Många är vi som arbetar ideellt, hjälper våra granner men också tar hand om de många unga som kom 2015, på flykt från farligheter på väg mot en framtid i trygghet. Många bärande på trauma, ensamhet, längtan och som behövde en trygg vuxenperson. Hur ska vi klara detta utan uppbackning från kommun, region, staten??

  • Rapportera

    Ann-Sofie Spångberg · Frivilligt familjehem

    Inte värdigt landet Sverige!

    Detta är något vi många frivillighem känner igen. Många är kvällar och nätter med att hålla om och trösta. Min ungdom tog jag hem då åldersupskrivning och flytt nalkades. En flytt som skulle innebära ännu ett trauma bort från skola och trygga nätverk. Många är vi frivilliga som faktiskt räddat livet på de unga. Det borde vara samhället! Jag tänker ofta på de unga som inte har några nätverk alls. Det är inte värdigt landet Sverige att inte ta hand om unga med svåra trauman och krigsupplevelser.

  • Rapportera

    Kia Edvardsson · Socialpedagog

    Kia Edvardsson

    Detta känner vi igen. Vår ungdom försökte ta sitt liv efter att han fått sitt andra avslag. Då orkade han inte mer. Dagen efter blev han hemskickad. Då var ansvaret vårt. Dödsångest är svårt att ta hand om när man saknar erfarenhet av så svåra tillstånd. Så nu behöver vi andrum. Och ungdomarna behöver andrum.

  • Rapportera

    Kristina Eriksson

    Hemskt

    Tack Elisabet för en oerhört viktig artikel. Ett av världens rikaste länder behandlar unga asylsökande människor på ett väldigt ovärdigt vis, det är beklämmande.

  • Rapportera

    Kirsti Haugsand Wennerholm

    Tack för oerhört viktig text

    Skämmande hur okunskap och historielöshet fortfarande dominerar.

  • Rapportera

    Emrika Larsson

    Det räcker nu!

    Mänskligt lidande är svårt att mäta i pengar. O pengar ska inte vara avgörande för hur vi behandlar medmänniskor. Men faktum är att allt det lidande som vi skapar genom hela denna sjuka situation med ensamkommande som dels inte får uppehållstillstånd, dels inte får vård som behövs både med anledning av det hemska de upplevt innan o under flykten hit samt här under så många år, kan vem som helst räkna ut att det kostar onödiga pengar. När dessutom civilsamhället får leka sjukvård av alla de slag ökar lidandet enormt, både för ensamkommande, deras svenska familjer/vänner o för alla volontära krafter runt om i landet som finns där dag o natt!!! Ta ansvar för sjukvård för de ensamkommande som behöver och se till att asylprocessen från början är säker! Fett trött på denna karusell av mänskligt lidande o orättvisa!!!

  • Rapportera

    Anette Granström · Projektledare Infra Uppsala

    Hur ska civilsamhället orka?

    Vi är så många som hanterar dessa unga, konstigt att det inte händer mycket mera hemska saker. Vi behöver hjälp och stöttning. Var är samhället?

  • Rapportera

    Sofia Dahlström

    I samma sits

    Tack för din viktiga text, Elisabet.
    Situationen är ohållbar och snart spricker det totalt. Politikerna har haft sitt ”andrum” - hög tid att ge civilsamhället och de ensamkommande andrum nu.

  • Rapportera

    Cia Larsson · Frivilligt fadderhem

    Okunnig

    Jag vet inte vad jag ska göra. Frivilligt fadderhem åt pojke med ptsd. Skolan påtalar att han skurit sig i armarna. Ett suicidförsök innan han fann bostad hos oss. Jag ger trygghet men vet och kan inte mer. Hoppas det hjälper, för samhället har inte uppdraget. Bara vi.
    Ledsen

  • Rapportera

    Emy Malmgren

    Många som berörs

    Detta är viktigt att nå fram till politikerna.
    Det är en orimlig sits ideella krafter hamnat i och civilsamhället har dragit en mycket tung last i flera år nu! Ohållbart.

  • Rapportera

    EvaMärta Granqvist

    27 frivilligorganisationer kräver andrum för civilsamhället - amnesti för de ensamkommande nu!


    "Det värsta är att ansvariga politiker och myndighetspersoner vägrar att ta ansvaret för sina egna beslut. Man låter tiden gå och utsätter därmed tusentals traumatiserade asylsökande ungdomar för omänskliga påfrestningar. År efter år. Många gånger kan det liknas vid ren tortyr, samtidigt som de nekas vård och behandling för psykisk ohälsa och missbruksproblematik.
    Sedan faller ansvaret på oss volontärer. Det är vi som förväntas arbeta oavlönat och utan övriga resurser, med att stävja följderna."

    Amnesti för de ensamkommande nu!
    "
    http://www.ostrasmaland.se/debatt/stoppa-tvangsutvisningar-till-kriget-i-afghanistan/

  • Rapportera

    Ylva Liljeholm

    Var är männen?

    Det mesta är nämnt i kommentaren ovan. Politiken har skapat en inhuman, ohållbar och för samhället svindyr situation för de ensamkommande. Kan bara hålla med om det mesta. Ett annat perspektiv. Var är männen i civilsamhället. Vet att det finns en och annan som engagerat sig men i debatten, i demonstrationerna, HÄR... Skulle det bli annorlunda om även våra män ställde sig upp och röt att de fått nog? Jag raljerar inte. Jag undrar uppriktigt.

  • Rapportera

    Lotta Fredstam

    Politikerna svek...

    ...men civilsamhället stod kvar. Vi hade inget val. En amnesti för de ensamkommande skulle kunna reparera en del av skadan och få en del ungdomar och familjer att läka.

  • Rapportera

    Agneta Romin · Läkare, god man, volontär

    Trygghet först

    För attkunna reparera skadorna efter svåra trauman hade Sverige behövt göra allt annorlunda: små boenden med tillräcklig personalstyrka/ familjehem. Tidiga uppehållstillstånd. När tryggheten fanns- bearbetande behandling...då hade de flesta varit i mål nu. Trygga unga, i skola eller på jobb, självförsörjande.
    Nu blev det stora opersonliga boenden, lång väntan, återtraumatisering i migrationsprocessen och i bästa fall en ideell tröstare på nån parkering...bostadslöshet, hopplöshet, missbruk och svält varken helar eller förminskar flyktskälen.

  • Rapportera

    Ulrika Henkelman · Musiker

    Igenkänning....

    Jag arbetar med ensamkommande på ideell basis, med musiken som hjälpmedel. Flera berättar om att de upplever musiken som läkande och att den dövar ångesten. Förutom musikarbetet behöver vi lägga tid och kraft ( och kunskap , som vi egentligen inte har) på att guida dessa unga människor i sin psykiska ohälsa. Känns ibland som om vi har för stort ansvar för alldeles för trasiga människor. Människor som blir misstrodda , som inte har sin familj nära, som är märkta av olika händelser och som börjar tappa tron fullständigt på vårt land, deras hopp för ett bättre liv. En skam för Sverige att hantera människoliv , barn , på detta sätt !

  • Rapportera

    Helen Sjöström

    Vi går sönder

    Tack Elisabet Rundqvist för denna jätteviktiga artikel. Våra flyende medmänniskor och vi som öppnade våra hjärtan håller fullkomligt på att gå sönder. Detta kommer att kosta på många sätt som våra styrande inte ens tänkt på.

  • Rapportera

    Rita Larsson

    Generell uppgradering av psykvården

    Nedrustningen av psykvården drabbar de som inte själva orkar ta tag i sin situation utan är utelämnade att ha anhöriga och vänner som kan trycka på för att den utsatta ska få rätt vård. När infödda ungdomar drabbas hårt av indragningar, trots att de kanske har ett fungerande nätverk som kan föra deras talan, hur mycket mer är inte utsatta är inte ungdomar med PTSD som aldrig får chansen att läka ut pga långdragna asylprocesser och många gånger utan socialt stöttande nätverk? I Jämtland har man dragit ner psykvården så att personalen går på knäna och i sommar har man haft väktare stundom för att kunna hantera personalbrist.
    Katastrof att dra in resurser till de mest behövande.

  • Rapportera

    Örjan Carlbring

    Fega och okunniga politiker

    Det är så ledsamt att politikerna (ja, det är vi som valt dem och vi kan välja annorlunda nästa gång) inte klarar av att ta sitt ansvar. Men också på något sätt glädjande att det sk civilsamhället tar över. Men till vilket pris?

  • Rapportera

    Ragnhild Sorin

    Dags för förändring

    Tack för en oerhört viktig text. De här människorna behandlas vedervärdigt. Nu är det dags för Sverige att vända kurs. Stoppa utvisningarna och låt de unga stanna

  • Rapportera

    Malin Woldemariam · Sjuksköterska

    När ska livet vända?

    Har sett mycket psykiskt lidande. Hört barnet gråta i sömnen. När är det nog?

  • Rapportera

    Joel Larsson

    Finns det någon värdighet kvar?

    Skriver under på allt som skrivs i artikeln. När ska riksdag och regering ta de nödvändiga beslut om amnesti som krävs för att dessa unga människor ska kunna börja sina liv på riktigt. Gymnasielagar och tillfälliga lagstiftningar har visat sig otillräckliga och i det senare fallet förödande. Om det finns någon värdighet och barmhärtighet kvar så bör den visa sig nu!

  • Rapportera

    Sigbritt herbert · Pensionerad lärare

    Fruktansvärd situation

    Det är många unga som befinner sig i en fruktansvärd situation. De kom hit för att de var i fara i hemlandet. Här har de nu väntat i fyra år och väntar fortfarande. För varje dag förstörs något i dem. Det här är inte värdigt ett land som vill kalla sig humanitärt.

  • Rapportera

    Agnetha Sandvik

    Inhumant och rättsvidrigt.

    De ensamkommande ungdomarna , som kom runt 2015, har hamnat i limbo, av det lapptäcke av nya lagar, specifika datum i asyllagen, åldersuppskrivningar och psykiskt lidande av minst fyra år av ovisshet.
    Den psykiska ohälsan, som i alltför många fall, slutat i total katastrof - självmord.
    Självskadebeteende och nedbrutna.
    Ett civilsamhälle som försökt och försöker hjälpa och stötta, håller också på att rämna...
    Ett civiliserat och medmänskligt land som Sverige, har begått ett oerhört misstag, då politikerna i riksdag och regering, tog sin hand från de ensamkommande ungdomarna.
    Det finns bara ett sak att göra;
    Ge amnesti NU!

  • Rapportera

    Ute Stöckmann · Lärare

    Tack för denna viktiga artikel!

    Ensamkommande asylsökande ungdomar har behandlats illa av det svenska samhället. Det har inte funnits någon respekt för deras människovärde i asylprocessen. Fokus har legat på att avvisa istället för att rädda liv. Hög tid att tänka om! #amnestinu

  • Rapportera

    Johanna Eklund · Lärare

    Så sant

    Tack för texten. Den är tyvärr sann och alltför sorglig. Växte upp med en bild av Sverige som ett land som var solidariskt och som försökte ta hand om de som hade svårt. Nu upplever jag att man aktivt stjälper istället och överlämnar omsorg om våra medmänniskor till civilsamhället som kämpar och går sönder. Vad gör detta med vårt land när vi låter människor gå under?

  • Rapportera

    Ann-Sofie Gumælius · Godman, volontär, familjehem, pensionerad läkare

    Hur långt är ett”andrum” och vad får det kosta?

    Ja, hur många liv får ett ”andrum” kosta i Sverige 2019????
    När jag blev godman våren 2015 var jag stolt över Sveriges mottagande av ensamkommande minderåriga som sökt asyl. Allt verkade fungera och det fanns en stor beredskap för behövliga improvisationer när ungdomarna blev allt fler. Jag berättade om samhällets ansvar för oss alla, samverkan mellan olika nivåer och institutioner osv. Sedan dess har jag känt mig sviken ett otal gånger över flykten från ansvaret på alla nivåer i vårt samhälle. Jag förstår inte vad som har hänt med mitt land. Var är jämlikheten, allas rätt till vård på rätt nivå, respekten för medmänniskorna??? Vem tog ifrån de styrande all förmåga till inlevelse i andras livsöden? Vad hände med mänskliga rättigheter, barnets perspektiv och den omhuldade rättssäkerheten?
    Hur kan Sverige av alla länder vända ryggen till en av samhällets mest utsatta grupper, och inte ens bry sig om oss som kämpar för deras överlevnad?

  • Rapportera

    Marie

    Jag är en del av detta!

    I april 2017 åkte jag och hämtade en av mina elever som hade kastats ut från sitt boende, förlorat sin gode man, sin BUP-kontakt och hela sitt sammanhang i livet. Han hade skrivits upp till 18 år och fått avslag på sin asylansökan av en handläggare på migrationsverket som inte ens hade träffat honom. Pojken var vid denna tidpunkt 16 år gammal och svårt traumatiserad. När jag körde hem honom chockades jag av insikten om att jag och mitt hem var det enda han hade i sitt unga liv. I mina händer hade jag fått fullt ansvar för en hel människa utan att någon myndighetsperson visste vem jag var eller över huvud taget brydde sig om det. Jag hade kunnat vara pedofil, hallick, missbrukare eller misshandlare men ingen var intresserad av det. Hade inte pojken fått flytta hem till mig hade han skickats till något asylboende för vuxna. Där hade han delat rum med X antal främmande vuxna män, han hade inte fått gå i skola, det hade inte funnits personal nattetid och varit klent med personal dagtid. På dessa boenden förekommer frekvent alkohol, droger, sexuella övergrepp och våld. Pojken bor kvar hos mig och varje dag är jag tacksam över att jag har möjlighet att hjälpa en medmänniska och att jag har förmånen att kunna påverka en annan människas liv i positiv riktning. Jag är emellertid för all framtid djupt besviken på det land, Sverige, som tidigare för mig var en rättsstat. Det är helt sanslöst att samhället rent ut sagt skiter i ett traumatiserat barn och att barnet i fråga av ren tur får hjälp av en privatperson med goda avsikter. Jag saknar medicinsk utbildning och har bara min livserfarenhet och sunda förnuft att falla tillbaka på.

  • Rapportera

    Louise · Tidigare familjehem nu frivillig hem

    Louise

    Mycket bra artikel och vit många som delar upplevelsen av att se svårt sjuka barn och ungdomar begå flera självmordsförsök efter varandra och som inte klarar leva inte den stress asylprocessen innebär. För dessa barn och ungdomar är det vardag att läkarintyg om livshotande tillstånd bestrids, ifrågasätts eller ignoreras av tjänstemän utan medicinsk kompetens. ESAO och UNHCR skriver om att exempelvis Afganistan har 3 psykiatriker och 10 psykologer för en befolkning på 30 miljoner människor och MIV anser att det finns tillgång till psykiatrisk vård där är fullständigt absurt.

  • Rapportera

    Mikael Kinning · Projektansvarig MedMänniskaNu/Vellinge

    Kommuner duckar sitt ansvar och regering och riksdag blundar.

    De flesta kommuner fyller inte ut kostymen att hantera det kommunala självstyret. Regering och riksdag är inte tillräckligt tydliga och mitt i denna sörja av halvgenomtänkta lagar, rättsosäkra myndigheter, står människor och sjunker djupare och djupare ner i ett oåterkalleligt trauma. Få kommuner vågar ta ett medmänskligt ansvar och regering och riksdag duckar. Kvar står frivilliga och ideella krafter, för vad skulle vi annars göra?

  • Rapportera

    Mikael Levy · f.d. lärare och rektor

    Ingen kan vara helt frisk

    Jag tänker att ingen som flyr sitt land och i de flesta fall sin familj kan vara helt frisk, även om det ofta är svårt att se hur det är ställt under den leende ytan. Vi har en kille som bor hos oss och det är med all säkerhet den osäkra framtiden som är den främsta boven, med all respekt för traumatiska upplevelser i Afghanistan och en fruktansvärt påfrestande flykt. Vi kan tala om mycket av det, men det är den osäkra framtiden och godtyckligheten i myndigheternas hantering som gräver de djupaste hålen. Jag känner skam över mitt land.

  • Rapportera

    Joanna Ågren · Frivilligt familjehem

    Ensamt ansvar

    Jag känner igen mig så starkt i beskrivningen i artikeln. Vår familj tog som frivilligt familjehem emot en ungdom 2017. Han led av grav PTSD pch mådde mycket dåligt psykiskt. Jag fick konstant kämpa för att han skulle få adekvat hjälp från psyk.vården. Det var hela tiden en kamp mot myndigheter och sjukvård och jag var helt slutkörd där mitt jobb och familj blev lidande. Ungdomen började så småningom må bättre tack vare att vi inte gav upp och till slut fick bra vård. Men vid det laget hade jag istället nästan knäckts under all mental press det innebar att försöka bära en ung människa som har gått igenom så mycket livstrauman. Något jag inte var rustad för. Jag hade önskat att det fanns mer stöd för oss som frivilligt ställer upp och tar hand om dessa fantastiska ungdomar. Samhället skulle vinna mycket på det. Vi är ju en otroligt viktig länk i att integrera dessa ungdomar så att de snabbare kam stå på egna fötter och klara sig själva. Bara det i sig sparar dyrbara skattepengar. Något alla tjänar på. Rätt stöd till familjehemmen skulle ge många positiva ringar på vattnet.

  • Rapportera

    anita ståhl · pensionär

    tar inget ansvar överhuvudtaget

    samhället tar inte ansvar för dom svenskar som arbetat i hela sitt liv och betalat skatt.Tänk på det du som klagar.