Debatt

Skolans problem handlar om ovilja och sänkta ambitionsnivåer

En förändrad syn på kvalitét, kunskap och ambitioner hos skolhuvudmännen har försämrat lärarnas situation. Det skriver Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund. 

”Inrättandet av lärarlegitimationen kom snabbt att visa konsekvenserna som misskötseln av läraryrkets status över tid har fått”, skriver debattören.
”Inrättandet av lärarlegitimationen kom snabbt att visa konsekvenserna som misskötseln av läraryrkets status över tid har fått”, skriver debattören.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin/LR
Åsa Fahlén
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Det förs sedan en lång tid tillbaka en mycket viktig debatt om skolans läroplaner, den kunskapssyn dessa vilar på samt hur betyg- och bedömningssystemen ska vara uppbyggda. Debatten är inte på något sätt ny, den har förts mer eller mindre kontinuerligt sedan åtminstone 1842 då folkskolan grundandes.

Negativa samtida tendenser

Det senaste tillskottet i debatten är en ny bok av IFN-forskarna Magnus Henrekson och Johan Wennström som presenteras vid ett seminarium i dag.

I boken driver forskarna tesen att den huvudsakliga förklaringen till den svenska skolans negativa utveckling avseende resultat och likvärdighet, står att finna i en postmodernistisk, relativiserande och konstruktivistisk kunskapssyn. Detta i synnerhet efter millennieskiftet.

Förekomsten av ”lärarlösa lektioner” vittnar om en kraftigt devalverad syn på skolans undervisning.

Om denna tes går att verifiera eller inte lämnar jag åt forskarsamhället att utreda. Men ur ett lärarfackligt perspektiv finns det några samtida tendenser som måste lyftas fram om man ska kunna förstå varför skolan utvecklats som den har gjort. Jag tänker på hur riksdagen och skolans huvudmän har förhållit sig till sådant som påverkar skolans och undervisningens kvalitet.

Låt mig lyfta fram tre områden, nämligen reglering av lärares meritering, lärares fortbildning och undervisningstiden.

1. Lärares meritering ska bidra till ökad kvalitet

Tanken med meriteringssystemet är att stimulera lärare att utveckla sin pedagogiska och ämnesmässiga kompetens. Det ska ge läraren möjligheter att utveckla sina kunskaper och sin lärarroll och även ge en lönehöjning.

Men som en följd av kommunaliseringen kom i princip all reglering av lärares och rektorers behörigheter och meritering att avskaffas. Detta var en tidstypisk åtgärd som syftade till att skapa ökad ”flexibilitet” i verksamheten.

Att inrätta lärarlegitimationen var ett första viktigt steg i att återupprätta ett regelverk för lärares behörigheter. Inrättandet av lärarlegitimationen kom snabbt att visa på konsekvenserna av den misskötsel av läraryrkets status som skett över tid. Lärarbristen är som bekant oerhört stor.

2. Lärare måste få utvecklas inom sitt yrke

På 1980-talet kunde lärare studera en viss tid vid universitet med två tredjedelar av sin lön och i princip kunde man studera till en licentiatexamen.

Likt regelverket för lärares behörigheter och meritering har regelverket för lärarnas fortbildning monterats ned. På 1980-talet kunde lärare studera en viss tid vid universitet med två tredjedelar av sin lön och i princip kunde man studera till en licentiatexamen. Detta övergick i samband med kommunaliseringen till ett system utan individuella garantier för fortbildning och en förekomst av fortbildning som vida underskrider de avtalade nivåerna för lärarkollektivet. Fortbildningsmöjligheterna inom de fristående skolorna är till och med sämre än inom de kommunala.

De kommunala och privata huvudmännens syn på kvalitet i och ambitioner för undervisningen syns också i hur man hanterat lektorerna i skolan. Dels kapade huvudmännen tillförseln av lärare som nådde licentiat- eller doktorsexamen, dels slutade man anställa personer med sådana examina. Exempelvis fanns år 1995 955 lektorer i gymnasieskolan. Det motsvarade 327 elever per lektor. Fram till år 2014 hade dessa minskat med 88 procent till endast 110 lektorer. Det motsvarade 2942 elever per lektor.

Till slut blev staten tvungen att gripa in genom att skapa forskarskolor för lärare och motsvarande karriärtjänster. Detta har förbättrat siffrorna något, men de ligger fortfarande långt under de ambitionsnivåer svensk skola hade förr.

3. Lärares undervisningstid måste bestämmas

Tanken med att organisera skolundervisning är att lärare ska undervisa elever. Undervisningstid är därför skolans viktigaste enhet. Innan 1990-talets reformer fanns det noggranna regler för hur mycket undervisningstid eleverna skulle få i ämnena, under terminerna, årskurserna och stadierna. På samma sätt fanns det motsvarande avtalade regler för hur mycket undervisningstid en lärare kunde ha, för att också värna lärarnas möjligheter att planera och efterarbeta sin undervisning.

I princip hela det kvalitetsstödjande regelverket försvann efter 1990-talets reformer. Försök inleddes till och med försök att slopa grundskolans timplan. Förekomsten av ”lärarlösa lektioner” vittnar om en kraftigt devalverad syn på skolans undervisning.

Tydligt ointresse

På flera av de områden jag nämnt har staten återinträtt som aktör. Detta har varit nödvändigt då de kommunala och privata huvudmännen uppenbarligen inte visat ett tillräckligt intresse att upprätthålla kvaliteten.

Denna ovilja och sänkta ambitionsnivå för undervisningens kvalitet kan inte förbises när vi diskuterar svensk skolas resultat och likvärdighet. Men görs satsningar och förbättringar inom ovanstående tre områden kan svensk skolas nedåtgående utveckling vändas.

Nämnda personer

Magnus Henrekson

Professor och senior forskare Institutet för näringslivsforskning, styrelseledamot Stiftelsen Affärsvärlden
Doktor i nationalekonomi (Göteborgs uni., 1990)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00