Karin Pleijel: Riktade statsbidrag träffar fel

I våra större städer fylls klasser till bristningsgränsen, och extrarum skapas i paviljonger som står tätt på skolgårdarna. Samtidigt protesterar föräldrar mot en nedläggningshotad skola i Ludvika, där man saknar tillräckligt elevunderlag. Hur skapar vi en likvärdig skola när behoven ser så olika ut i landet? Kommunerna har olika förutsättningar och individer kommer alltid att ha olika behov. Ska likvärdighet garanteras genom att besluten tas långt ifrån den så kallade verkligheten, på den statliga nivån? Eller ska de tas nära eleverna, på den kommunala, med risk för olikhet?

Centrala beslut skapar stelhet

1990 svepte decentraliseringens vind över Sverige. Göteborg delades i 21 stadsdelar med eget ansvar för grund- och förskola, socialtjänst, äldreomsorg, kultur och fritid. Beslut nära medborgarna skulle inte bara bli bättre och smartare utifrån den lokala kontexten, utan också skapa en mer levande demokrati. Detsamma skedde på fler håll och det var samma år som Göran Persson kommunaliserade skolan. Tilltron till de nära besluten var stor.

2016 har vinden definitivt vänt. Lärarfacken går i spetsen för centralisering och vill åter förstatliga skolan, som ett recept för likvärdighet. Men även skollagen betonar att likvärdighet är olika för olika individer. Likvärdighet kan exempelvis vara en timmas stöd för Ajar, som ”bara” saknar sin familj, men livslångt för Ella, som nog uppfyller några av kriterierna för en diagnos i autismspektrat. Rektor i samråd med lärare avgör Ellas stöd, och om en timma räckte för Ajar. Han kanske behöver tre nästa vecka? Det krävs snabba beslut för barnen kan inte vänta på insatser som avgör deras framtid. Ju längre bort besluten tas från de som berörs, desto stelare och trögare riskerar de att bli. Det är lite som att beställa på postorder, du måste formulera i text det du önskar. I skolans fall riskerar det att landa i att endast väl belagda diagnoser ”räknas” för att få medel.

Riktade medel går till administration

Ju längre bort besluten tas från de som berörs, desto stelare och trögare riskerar de att bli.

Möjligen kan en riktad ”basresurs” från stat till huvudman, baserad på väl valda socioekonomiska faktorer, vara ett sätt att skapa mer likvärdiga utgångspunkter över landet. Skulle detta även ersätta de många riktade statsbidragen får vi en effektivare resursanvändning. Alltför mycket av de riktade medlen går idag till merarbete och administration, istället för till eleverna de är avsedda för.

En bra lärare är det mest avgörande för elevernas kunskapsutveckling. Ingen föds dock till ”bra lärare”. Det yrkesskickliga i varje lärare utvecklas i ett varmt och professionellt klimat. Matte- och läslyften har skapat en god infrastruktur på skolorna för kontinuerlig, vardagsnära, elevcentrerad, kollegial fortbildning. Strukturer som kan fyllas med allt från lokalt till vetenskapligt material från våra statliga skolmyndigheter. Samtidigt behöver mer tid för fortbildning skapas inom ramen för lärarnas uppdrag. Skolorganisationen måste underlätta för huvudmän och rektor att skapa denna utvecklande skolmiljö. Rektors roll kan inte nog betonas i detta sammanhang, där varje unik elev skall stöttas och peppas på rätt nivå för att kunna lyckas i skolan.