Edholm: Rätt problembeskrivning men fel slutsats

Av: Lotta Edholm (L)
Oppositionsborgarråd i Stockholms stad

Tidigare i maj presenterade den Skolkommission som tillsattes för ett och ett halvt år sedan sitt delbetänkande om den svenska skolans framtida styrning. Betänkandet riktar svidande kritik mot kommunaliseringen av skolan, och menar att det är den främsta anledningen till de problem som den svenska skolan står inför idag. Man pekar med all önskvärd tydlighet på brister i resursfördelning, sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän, oklara ansvarsförhållanden och på en splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan, t.ex. genom en stor mängd statsbidrag med skilda syften.

Otydlig ansvarsfördelning blir otydligare

Trots det kommer kommissionen inte till den enda rimliga slutsatsen, det vill säga att det är dags att utreda en rimlig form för ett modernt statligt huvudmannaskap för den offentliga skolan. Man föreslår istället två alternativa modeller som riskerar att göra den redan oklara ansvarsfördelningen mellan kommun och stat än rörigare.

Dels föreslår kommissionen en nationellt bestämd resursfördelningsmodell som utifrån elevsammansättningen anger en lägsta nivå för varje kommuns resurstilldelning för undervisning och elevhälsa. Man överväger även ett alternativ som innebär att staten finansierar hela eller delar av kommunernas samlade kostnader för skolan genom ett sektorsbidrag och därtill hörande skatteväxling.

Dessa två modeller tvingar visserligen kommunerna att avstå från att bortprioritera skolan, men innebär inte någon vägledning i hur man kan säkerställa ett likvärdigt och samlat kvalitetsutvecklingsarbete för att höja skolresultaten.

Brist på ledarskap – inte pengar

Svensk skola lider sammantaget inte brist på pengar, även om det finns kommuner som inte klarat att satsa tillräckligt med pengar, utan tvärtom lider den brist på ett enigt och uthålligt ledarskap och styrning. Lärare och rektorer ska navigera mellan statens vilja, uttryckt i Skolverkets multitud av allmänna råd, och kommunalpolitiska prioriteringar som kan handla om allt från bättre skolmat, snyggare skollokaler till att höja andelen personal med genuspedagogisk högskoleutbildning samt en bred palett av andra mer eller mindre ändamålsenliga politiska målsättningar.

I bästa fall sammanfaller de och förmår styra mot högre kunskapsresultat och likvärdighet, i värsta fall motverkar målen i praktiken varandra. Det här är ett uttryck för det dubbelkommando, det vill säga inget kommando, som lamslagit såväl lärare och skolledare som kommuner och stat alltsedan kommunaliseringen.

Stärk läraryrket och förstatliga skolan

Ska svensk skola klara att höja resultaten långsiktigt, så att alla elever får den bästa möjligheten att utvecklas, krävs ett förändringsarbete på såväl klassrumsnivå och skolnivå som på huvudmannanivå. Liberalerna är övertygade om att om detta arbete ska kunna bedrivas långsiktigt behöver vi börja formulera en plan för ett samlat, statligt huvudmannaskap för skolan, samtidigt som reformerna vad gäller att stärka lärarprofessionen måste ligga fast.

Min och Liberalernas slutsats är denna: Det behövs inte mer av dubbelkommando utan mer av samlad styrning och ledarskap i svensk skola.