Kjell, Henric och skillnaden mellan olika skönhetsfläckar

Plötsligt fanns män som #Kjell och #Henric...   

Från att ha varit en myndighet där efternamn alltid har varit det primära tilltalet har vi plötsligt blivit du och förnamn med folk ur försvarsmakten på sistone. Det började för några veckor sen då många, långt utanför Södra skånska regementet, P7, blev bekanta med #Kjell, en av medlemmarna i skyttegruppen GB som under en övning blev "skadad", till sina kamraters stora förtvivlan.

Filmen om Kjell och hans skyttegrupp

Bakgrunden var en film som först lades upp, men sedan plockades ner igen, kanhända på grund av mustigt språk och ett kanske inte heltigenom perfekt förlopp. Kjells namn ropas och vrålas många gånger under filmen, som utöver svordomarna även innehöll en rad oförglömliga repliker som "Du kommer tyvärr att dö", eller "Jag har en jättebra eldställning här".

Helt enkelt: Försvarstwitter tog klippet till sitt hjärta, memebilderna regnade och många utnämnde den till den bästa rekryteringsfilmen någonsin och besvikelsen när regementet plockade ner filmen var lika stor som när de lite senare lade upp den igen, med orden: 

"Det är inte snyggt
Det är inte ett nytt förband
Det är inte en jättebra eldställning
Men,
Det är i stridens hetta
Det är för varandra
Det är att Aldrig ge upp"

Dagen efter kompletterades filmen med ytterligare ett klipp, där de medverkande fick berätta om förloppet och övningen. Även Kjell.

Imperfektion bättre än välpolerat

Det hela var ett fint exempel på hur det som inte är perfekt ofta kan vara till större nytta än en välpolerad yta. Filmen kanske inte gav den snajdigaste bilden av värnplikten, men den gav upphov till mängder av samtal, om alltifrån förbandskit till hur en stor försvarsmyndighet kan och bör kommunicera. Och det går ju inte att säga annat än att den var spännande!

Igår fick vi bekanta oss med ett annat förnamn inom försvarsmakten, närmare bestämt #Henric, av skäl som inte heller de kan kallas välpolerade.

Henric och Skaraborgs regemente

I en numera inaktuell platsannons på Arbetsförmedlingens hemsida ligger jobbeskrivningen för tjänsten som chef över en garnisonsavdelning på Skaraborgs regemente (P4). Under rubriken "Kvalifikationer" syns krav som att den sökande bör ha körkort, god svenska i tal och skrift och erfarenhet av systematiskt arbetsmiljöarbete. Under "Meriterande" återfinns kompetensen "Erfarenhet från personalledande befattning och dokumenterat goda ledaregenskaper", tätt följd av en parentes med texten: "Här saknar Henric den tydliga erfarenheten varför jag tycker den bör flyttas till meriterande."

Den parentesen gjorde det tämligen klart för alla och envar att det redan fanns en person i åtanke för tjänsten, nämligen Henric. (Grattis till jobbet, Henric!)

Den avslöjande annonsen blev snabbt viral och när P4 Skaraborg ringde upp regementet medgav HR-chefen Marcus Rönnqvist att "Så får vi inte göra och vi har gjort fel."

Inte ovanligt med mixtrande

Myndigheter har, på gott och ont, en hel del krångel att hantera vid anställning. Det kanske alla har, men merparten privata företag behöver inte samtidigt handskas med offentlighetsprinciper och andra särskilda regleringar som rör staten som arbetsgivare specifikt. En sådan sak är att man ofta förväntas informera offentligt, på lämpligt sätt, om lediga tjänster så att intresserade kan söka dem. Så även om man kanske egentligen har för avsikt att rekrytera internt.

Enligt regeringsformen ska beslut om all statlig anställning fattas på sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Kanske inte så krångligt i sig, men offentlighetsprincipen gör att rekryteringsprocessen sker med en potentiell insyn som ett vanligt företag inte behöver fundera över vid en rekrytering. Det är förstås rätt och riktigt och ett viktigt värn mot svågerpolitik i det offentliga, men det kan också bidra till att offentliga organisationer blir lite trögare och mer fyrkantiga när de rekryterar. 

Att det därmed uppstår olika former av "mixtrande", av den typ som syns i annonsen i Skaraborg, är knappast någon överraskning. Man kan se detta på flera sätt.

Det finns förstås en rationalitet i att en chef på en arbetsplats ser uppenbara fördelar med att upphöja en befintlig medarbetare som redan "kan" arbetsplatsen till en arbetsledande position, hellre än att plocka någon utifrån. Det ska ju också gå att göra karriär, det är ju något alla branscher och samhällsområden lockar med, ibland rentav något som politiken adderar - för att skapa engagemang, som i reformen om förstelärare. Möjligheter att avancera kan absolut vara bra personalpolitik. I de enskilda fallen där man rekryterar internt kan det dessutom finnas mängder av goda argument, man vill slippa en lång process i ett läge där saker behöver hända snabbt.

Men, samtidigt. Om argumenten finns, varför mixtra? Om någon är helt rätt för ett jobb, ska det då behövas fix och småmygel för att facilitera en anställning? Ändå vet vi att sådant sker, hela tiden. Dock vanligen inte utskrivet i platsannonser. 

Besvärande skönhetsfläck

Problemet med sånt här förfarande är sällan individerna som får jobben, utan leden ovanför, de som handplockar. Handplockandet kan vara klokt, rätt och strategiskt, men det kan också vara ett sätt att skapa tacksamhet hos underlydande, konsensus kring det man själv vill i en verksamhet, behålla tummen på processer och skapa maktbaser för det egna ledarskapet. 

Just för att allt sånt här är så djupt mänskligt är vi noga med att sätta upp normer som ska motarbeta de här reflexerna. På samma sätt som vi är måna om regler kring offentliga upphandlingar för att motverka svågerpolitik bör en väl utförd rekrytering i det offentliga ha sökt brett och prövat alla lämpliga, inte bara kompisar. Har man gjort rätt och ändå landat i en intern rekrytering må det givetvis vara hänt.

Ibland vill man ha det välpolerade, trots allt. För medan filmen #Kjell var en charmig imperfektion som kom i dagen och gjorde Försvarsmakten mer mänsklig, får nog annonsen #Henric sägas vara en lite mer besvärande skönhetsfläck.