Krönika av 
Claes Arvidsson

Det svenska svaret till Lavrov bör vara skarpt

Brevet från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov lär inte ha orsakat glädjeutrop i Arvfurstens palats. Det genomgående mönstret är att Ryssland hela tiden sätter press på väst i hopp om att konfliktskygga ledare ska vika undan.

Foto: Russian Foreign Ministry Press Service/AP/TT
Claes Arvidsson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Carl Bildt var trendsetter till vår tids twitterdiplomati, men brevskrivandet har fått en renässans på ryska UD, som verkar ha fångat upp den gamla slagdängan:

Ett brev betyder så mycket
Mycket mer än man tror
Blott några enkla små rader
Det gör glädjen så stor

Uppfordrande ton från Lavrov

Utrikesminister Ann Linde utropade dock knappast ”Å så kul med brev från Sergej!”, när den senaste korrespondensen (pdf) damp ned i Arvfurstens palats. I en uppfordrande ton begär utrikesminister Lavrov svar på frågan hur Sverige ska säkerställa den europeiska säkerhetsordningen.

Brevet är en uppföljning på de mycket långtgående krav som i december riktades till USA respektive Nato. I praktiken var dessa en begäran om en rysk intressesfär, som också Sverige skulle ingå i.

Med mindre variationer har brevet skickats till medlemmar i EU och Nato. EU och Nato har, klagar man, flyttat fram sina positioner i riktning Moskva. Därmed bryter man med avtalsformuleringen från OSSE-toppmötet i Istanbul 1999 om att ingen stat ska stärka sin säkerhet på någon annan stats bekostnad. Men om man läser hela avsnittet i den delen av stadgan (pdf) för europeisk säkerhet framgår att problemet i verkligheten handlar om Ryssland.

Finland avfärdar rysk ”maskirovka”

Den finske presidenten Sauli Niinistö har avfärdat brevet med hänvisning till att det inte innehåller något nytt och att syftet snarast är att skapa förvirring i väst. Det är så att säga en del i den ryska informationskrigföringen. Som sådan ingår den i ett brett spektrum av agerande med syfte att vilseleda för att dölja Putins verkliga intentioner. Kort sagt, det som med en rysk militärteknisk term heter maskirovka.

Är truppförflyttningarna vid gränsen till Ukraina inledningen till en ny invasion? Är inseglingen av landstigningsfartyg i Östersjön upptakten till angrepp mot Gotland? Och vad betyder det att fartygen i stället förflyttats till Svarta havet?

Och så vidare. Och allt är möjligt.

Politiskt förtryck på hemmaplan

Ingen vet hur den ryska målbilden ser ut. Kanske ska drömmen om Storryssland förverkligas med en ny invasion av Ukraina. Kanske nöjer man sig med att säkerställa att Ukraina inte kan bli ett demokratiskt föredöme. Kanske handlar det om något annat.

Det vi vet är att Putin har positionerat Ryssland som stormakt, Belarus är i ryska händer och den militärstrategiska geografin har radikalt förändrats med rysk trupp vid Belarus gräns till Ukraina, Polen och Litauen. I skuggan av krisen har man dessutom i lugn och ro ytterligare kunnat trappa upp för det politiska förtrycket på hemmaplan – också det en vinst. Putin har flyt.

Press på väst

Det genomgående mönstret är att Ryssland hela tiden sätter press på väst i hopp om att konfliktskygga ledare ska vika undan. Också därför var det viktigt att Försvarsmakten vidtog beredskapsanpassade åtgärder bland annat på Gotland när temperaturen ökade under julhelgen. Typiskt nog ledde detta till anklagelser från Kreml om aggressivt agerande från svensk sida.

Det är den vanliga ryska propagandabilden. Vill man veta sanningen är det en god tumregel att utgå från motsatsen till vad som hävdas i Kreml. Så även med den senaste posten från lögnens rike.

Sveriges svar bör vara skarpt

Ryssland har brutit mot Helsingforsavtalet, OSSE:s grundstadga och grundakten mellan Nato och Ryssland. I Budapest ingicks 1994 ett avtal i vilket Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser, som uteslöt hot ett användande av militärt våld mot landets territoriella integritet och politiska oberoende. Avtalet uteslöt också ekonomiskt våld.

Allt i utbyte mot att Ukraina som då var världens tredje starkaste kärnvapenmakt, överlät kärnvapnen till Ryssland.

Ann Linde lär i något format skicka ett avvisande svar till Lavrov. Det bör vara skarpt. Och följas upp med tyst diplomati i form av åtgärder för att här och nu för att öka försvarsförmågan. Styrka är det enda språk som Putin förstår.

Och så behöver vi prata mer om det där med Sverige i Nato. 


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00