Debatt: Socialdemokraternas logiska kullerbyttor i Nato-debatten

Gunnar Hökmark
Ordförande, tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)

Den svenska Nato-debatten är underlig. Regeringen är överens med riksdagen om vikten och värdet av ett fördjupat försvarspolitiskt samarbete med Finland. Socialdemokraterna är också överens om vikten av ett utvecklat samarbete med amerikansk militär samt med det norska och danska försvaret, liksom om vikten att med Storbritannien bidra till en ökad insatsförmåga i världen.

Socialdemokraterna söker samarbeten

Socialdemokraterna anser till och med att utvecklingen av samarbetet med USA är viktigare än det med Nato och därmed alla de europeiska länder som är Natos europeiska ben. De förespråkar stora gemensamma övningar med förband från alla dessa länder.

De har efter lång tid insett att man måste stoppa den nedrustning som pågått sedan 2004, men bara genom att återgå till den nedrustade nivå som vi hade då. I stället för att stärka försvaret i samklang med vad som krävs i Europa och ta del av en gemensam säkerhetsgaranti försöker regeringen i stället utveckla så många bilaterala relationer med Nato-länder som möjligt.

Rysk upprustning

Konstigt nog vill man inte utveckla samarbetet med Nato till ett medlemskap. Man är samtidigt för det mesta av vad ett sådant samarbete innehåller

Gunnar Hökmark
Ordförande för tankesmedjan Frivärld

Skälet till att Socialdemokraterna vill utveckla samarbetet med andra är att man inser att vårt egna försvar är otillräckligt och för svagt inför det växande hot som Ryssland har rustat sig själv till.

Det är en omfattande upprustning som har pågått sedan början på 2000-talet – ungefär från när Sverige tog nästa kliv i sin nedrustning – och som har gett Ryssland ett militärt överläge i Östersjön. Landet har numera en överlägsen förmåga vad gäller marktrupper i vårt närområde, skarp förmåga till att med snabba luftlandsättningar genomföra begränsade militära operationer i Östersjöregionen och specialförband för att kunna kontrollera Arktis.

Nya former av krigföring

Men det är inte bara upprustningen det handlar om när vi diskuterar hoten från Ryssland. Det handlar också om hur Ryssland målmedvetet har använt sin militära förmåga för att genomdriva politiska krav. Invasionen av Georgien. Invasionen av Ukraina och den fortsatta konventionella krigföringen i landet, mitt i Europa och i strid med den europeiska säkerhetsordningen.

Men vi ser också hur hoten mot andra länder omvandlas till andra former av krigföring. Desinformation, cyberkrigföring, datahackning, politiska påtryckningar och hot, samt hotfull retorik om hur Europas gränser och Rysslands makt borde se ut. Aggressiv militär närvaro i luften och på Östersjön. Stora anfallsövningar utformade som angrepp på grannländer. Återkommande hot om kärnvapen som en konsekvens som motståndare kan drabbas av.

S är för allt utom medlemskapet

Inför detta är det inte underligt att även socialdemokrater söker samarbete. Men konstigt nog vill man inte utveckla samarbetet med Nato till ett medlemskap. Man är samtidigt för det mesta av vad ett sådant samarbete innehåller – förutom den gemensamma säkerheten.

Nordiskt försvarssamarbete har blivit en återkommande punkt på den försvarspolitiska agendan. Atlantiskt samarbete med USA vad gäller övningar och genom förberedelser för att få hjälp ses som väsentligt. Det handlar om träning, övningar, utbildning av gemensamma förband och insatsstyrkor med alla de europeiska Natoländernas militära förband, samt organiserat samarbete för att i fredstid kunna öva och i krigstid kunna samverka.

Men ändå vill man inte in i Nato. Trots att det är då vi är medlemmar i den allians som är en förutsättning för vår egen säkerhet.