Lagerblad: "Krävs kraftfullt agerande för att bygga modernt försvar"

Av: Peter Lagerblad

Före detta statssekreterare och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa och i Norden har under senare år klart försämrats. Hoten mot vår säkerhet är i dag mer komplexa än under det kalla kriget. Förutom ett väpnat angrepp måste vi också kunna möta det så kallade hybridkriget  som terror, cyberangrepp och destabilisering av vårt land.

Samhällsutvecklingen har medfört att när vi i dag ska möta dessa hot måste vi i många fall utgå från andra förutsättningar än när det tidigare totalförsvaret byggdes upp efter andra världskriget. Globaliseringen, digitaliseringen och privatiseringen av samhällsviktiga verksamheter ställer krav på nya lösningar.

Krisberedskapen inte tillräcklig

Alldeles oavsett orsak krävs ett mer kraftfullt agerande för att bygga ett modernt civilt försvar. Det brådskar.

Föga känt är att det civila försvaret avvecklades omkring år 2000. De två senaste decennierna har den offentliga inställningen varit att resurserna inom krisberedskapen i stort sett är tillräckliga även för en krigssituation. Detta är inte alls fallet.

På den politiska nivån kom insikten om dessa förhållanden till uttryck i 2015 års försvarsbeslut. Planeringen för ett civilt försvar skulle återupptas. Under senare år har även medel anvisats för denna planering. En process har påbörjats, men inte kommit vidare långt.

Försvarsberedningen har i december 2017 i rapporten ”Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret” (Ds 2017:66) gjort en gedigen genomgång av frågan. Ett av underlagen har varit det fleråriga projekt som  Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedrivit, som avslutades med rapporten ”Ett trovärdigt totalförsvar” våren 2018. Slutsatserna är väldigt likartade. Det är viktigt att notera att det råder politisk enighet om Försvarsberedningens förslag.

Flera bristområden

I båda rapporterna lyfts en rad allvarliga bristområden i den civila beredskapen fram:

Ledningssystemet måste utformas så att vi kan leda verksamheter i hela hotskalan från kris till krig på central, regional och lokal nivå. De så kallade ansvars- likhets- och närhetsprinciperna som idag gäller för krisberedskapen är inte tillfyllest för att möta ett hybridkrig och ett väpnat angrepp. På central nivå måste en myndighet ges en kraftfull roll att leda och samordna det civila försvaret enligt regeringens inriktning.

Sjukvården och räddningstjänsten som måste inriktas på att kunna klara stora och allvarliga skadeutfall med behov av omfattande traumasjukvård. Landstingen måste ta detta ansvar. De kommunala räddningstjänsterna måste kompletteras med regionala räddningsstyrkor utbildade med civilplikt eller värnplikt.

Cyberförsvaret kräver väsentligt förstärkta resurser och kraftigt förstärkt  ledning för ett integrerat cyberförsvar.

Det psykologiska försvaret måste stärkas. Påverkansoperationer pågår redan i dag mot vårt land exempelvis genom så kallade trollfabriker.

Försörjningen av livsnödvändiga förnödenheter främst  livsmedel, drivmedel och läkemedel måste säkerställas genom samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

Elnätet, särskilt vårt stamnät, är en av de mest sårbara delarna av vår infrastruktur. Hållfastheten och uthålligheten i våra centrala elsystem måste stärkas.

Det brådskar – men går långsamt

Vi kan alltså konstatera att det är angeläget att bygga upp ett modernt civilt försvar – något som brådskar. För att åstadkomma detta krävs att en ny struktur för det civila försvaret kommer på plats. Politisk enighet föreligger. Med detta som utgångspunkt borde regering och myndigheter kunna åstadkomma snabba resultat, men det går långsamt. Efter förslaget från Försvarsberedningen i december 2017 beslutade regeringen om direktiv för en utredning om ansvar, ledning och samordning inom det civila försvaret först i augusti 2018. Utredningen ska vara färdig i mars 2020. Därefter vidtar en beredning inom regeringskansliet. Man har all anledning att tro att det tar ytterligare några år innan förslagen kan förverkligas.

Varför tar det så lång tid? Är frågan inte prioriterad? Är uppdelningen av ansvaret för totalförsvaret mellan försvars- och justitiedepartementen orsaken? Är stuprören inom den svenska förvaltningen  orsaken? Alldeles oavsett orsak krävs ett mer kraftfullt agerande för att bygga ett modernt civilt försvar. Det brådskar.