En ansvarsfull svensk migrationspolitik är en ödesfråga
En ansvarsfull svensk migrationspolitik är en ödesfråga erik.blom 27 feb 2019 Morgan Johansson aviserar nu att utredningen av migrationspolitiken blir smal och ambitionslös. Vi moderater skulle gärna ta ansvar för att Sverige hittar tillbaka till en långsiktigt hållbar politik. Men vi vill inte medverka i en charad som mest syftar till att hantera januariöverenskommelsens inneboende spänningar, skriver Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson, på DN Debatt.
Moderaterna och Socialdemokraterna har historiskt tagit gemensamt ansvar för den svenska migrationspolitiken. Men under de senaste decennierna har denna samsyn ersatts av en ryckig och närmast principlös politik, önsketänkande och ogenomtänkta kompromisser. Kulmen var hösten 2015, när 163 000 personer under ett år sökte asyl i Sverige och det blev uppenbart att Sverige inte klarade av uppgiften.
Det finns alltså skäl till politisk självrannsakan på många håll. Men framför allt har vi nu ett nationellt ansvar att se framåt och hitta en väg tillbaka till en långsiktigt hållbar politik.
Moderaterna har därför sedan hösten 2017 gång på gång sträckt ut en hand till Socialdemokraterna för att våra båda partier än en gång ska ta gemensamt ansvar för migrationspolitiken. Vi har också gång på gång efterlyst en bred parlamentarisk utredning, som ger politiken brett stöd i riksdagen och bred respekt hos svenska folket.
Den grundläggande frågan är hur vi i Sverige ska kunna ta vår del av ansvaret för människor som far illa i en trasig värld, men samtidigt klara av att ta det fulla ansvaret för hur det sedan går i vårt eget land?
Den frågan har inte ställts och än mindre besvarats. I stället har politiska tillfälligheter gjort Sveriges migrationspolitik till ett lappverk som nästan ingen respekterar, men som ytterligare förvärrar våra svåra integrationsproblem.
Genom regeringens och stödpartiernas januariöverenskommelse har nu förutsättningarna för bra lösningar försämrats ytterligare. En parlamentarisk kommitté är visserligen en av punkterna i överenskommelsen, men migrationsminister Morgan Johansson aviserar redan nu att det ska bli en smal och ambitionslös utredning som bara tar sig an ett fåtal frågor.
Detta är på allvar. Sverige får inte än en gång tappa kontrollen över flyktingmottagandet. Inte minst eftersom vi redan har en väldig uppgift i att integrera de flera hundra tusen människor som redan har kommit till vårt land det senaste decenniet. Den uppgiften blir bara möjlig att lösa med en stram migrationspolitik under lång tid framöver. Sveriges integrationsproblem måste alltså vara ett viktigt ingångsvärde för en ny migrationspolitik. Migration och integration hör helt enkelt ihop.
Regeringen måste därför ge den parlamentariska utredningen direktiv som tar de svåra frågorna på allvar. Direktiv som ger förutsättningar för breda parlamentariska majoriteter, som gör att Sverige både kan ta humanitärt ansvar och få en fungerande integration av de människor som kommer hit.
Vi moderater kommer med full kraft delta i ett sådant parlamentariskt utredningsarbete och konstruktivt bidra till lösningar som är bra för Sverige. Men det kräver att ambitionen verkligen är att långsiktigt lösa problem.
Följande frågor måste då ligga på bordet:
1. Återvändandefrågorna. Tiotusentals personer vistas i dag illegalt i Sverige. Bara i år och nästa år beräknas Migrationsverket överlämna över 20 000 fall till Polismyndigheten. Det handlar om personer som själva vägrar medverka till återvändandet. Polisen har svårt att verkställa utvisningsbeslut och många som ska lämna landet försvinner i stället in i ett växande skuggsamhälle. Den utvecklingen måste stoppas. Ett nej ska vara ett nej. Ett fungerande återvändande är helt avgörande för den svenska migrationspolitikens långsiktiga trovärdighet.
2. Uppvärdera medborgarskapet. Det behövs ny lagstiftning för det svenska medborgarskapet, som motsvarar det som gäller i jämförbara länder och som bidrar till bra integration. Vägen till medborgarskap måste bli en viktig del av vägen in i det svenska samhället. Det handlar om förlängda tider för att kunna bli svensk medborgare, krav på kunskaper i svenska språket och om hur det svenska samhället fungerar, samt möjligheten att återkalla medborgarskap vid terroristbrottslighet.
3. Familjeåterförening. Till följd av januariöverenskommelsen går nu regeringen på egen hand i en mer generös riktning för familjeåterförening. Vi har respekt för familjers vilja till återförening. Men överenskommelsen kommer att innebära fler anhöriginvandrare och fler nya asylsökande, och framför allt ett budskap till omvärlden om att Sverige återgår till en generösare migrationspolitik än andra länder. Tyskland och Danmark fortsätter tvärtom med åtstramningar på detta område. Migrationspolitiken är illa lämpad för ogenomtänkt symbolpolitik just nu.
4. Kvalificering in i välfärden. Historiskt bygger de svenska välfärdsförmånerna på att man bor och jobbar i Sverige och betalar skatt här. Gör man det ska man också ha fulla rättigheter. De som kommer till Sverige bör i högre grad stegvis få rätt till olika bidrag och sociala förmåner, i takt med att man jobbar, betalar skatt och blir svensk medborgare. Kopplingen mellan migration, integration och de svenska välfärdssystemen måste alltså bli starkare. Det är både rimligt och rättvist. Sverige ska vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, men där alla också förväntas bidra.
Det bör ligga i den parlamentariska utredningens uppdrag, att löpande lägga fram principiellt viktiga delbetänkanden. Ett sådant borde handla om medborgarskapsfrågor och ett annat om kvalificering in till välfärdssystemen. Utredningen får heller inte bli en förevändning för att inte vidta åtgärder som är möjliga här och nu, exempelvis för vad regeringen omedelbart kan göra för att förbättra återvändandet. Det kan exempelvis handla om fler förvarsplatser eller tydligare uppdrag åt polisen.
Det här är inga enkla frågor. Men ska Sverige förbli ett land som är öppet inför omvärlden är de helt nödvändiga att ta tag i. Migrationspolitiken riskerar skapa allvarliga integrationsproblem och den riskerar att fortsätta att paralysera svensk politik. Att den kommande migrationsutredningen blir på allvar är därför avgörande för Moderaternas deltagande. Vi tar gärna ansvar för att Sverige hittar tillbaka till en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men vi kommer inte att medverka till en charad som mest syftar till att hantera januariöverenskommelsens inneboende politiska spänningar.
En ansvarsfull svensk migrationspolitik är en ödesfråga. Med bas i den samsyn som egentligen och sedan länge finns mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, skulle en seriös utredning kunna bli början på en bred och långsiktig enighet över blockgränserna i en fråga av central nationell betydelse. Men då krävs betydligt högre ambitioner än de som regeringen hittills presenterat.
Ulf Kristersson (M), Partiledare
Maria Malmer Stenergard (M), Migrationspolitisk talesperson
Läs artikeln här.
