|
I morgon är det val. Efter fyra år av rödgrönt styre kan Sverige välja en ny väg.
Sverige har under de senaste fyra åren dragit nytta av en stark internationell högkonjunktur. Räntorna har varit rekordlåga och exportindustrin har dessutom haft draghjälp av en svag krona. Trots det växer BNP per capita långsammare än i andra EU-länder och klyftan mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden har förblivit stor.
Konjunkturinstitutet konstaterar dessutom att det strukturella sparandet i de svenska offentliga finanserna i praktiken är noll. Det vore inte ansvarsfullt att måla ut svenska statsfinanser som svaga, men vi står sämre rustade än vad vi borde göra.
Framför allt har en högkonjunktur som hade kunnat nyttjas för strukturreformer för stärkt tillväxt och en bättre fungerande arbetsmarknad förslösats. Den stora frågan i svensk ekonomisk politik är inte om det kommer en lågkonjunktur, utan när den kommer och hur hårt den kommer att slå.
Historiskt vet vi att Sverige sällan har mjuka landningar när ekonomin vänder nedåt. Tvärtom har vi ofta drabbats hårdare än andra länder. Beredskapen för det är sämre än vad den borde vara. Ekonomin och arbetsmarknaden har inte reformerats, tvärtom har strukturella svagheter snarast förvärrats.
Det som framför allt riskerar att ske i nästa lågkonjunktur är att människor som i dag inte är del av arbetsmarknaden får ännu längre till ett jobb. Det kommer sätta press på de offentliga finanserna, men det kommer också att ytterligare försvåra för integrationen.
Misslyckas vi med integrationen kommer vi misslyckas med så mycket annat. Då riskerar tiotusentals människor fortsatt utanförskap. Arbetslöshet och socialbidragsberoende kommer att gå i arv från en generation till en annan. Konsekvenserna av sociala problem kommer tränga ut framtidsinvesteringar. Sverige kommer att bli fattigare.
Det är i denna miljö och med dessa framtidsutsikter som vi moderater tillsammans med de andra allianspartierna förberett oss för ett regeringsskifte. Vi är redo. Och i grunden handlar uppdraget om att återupprätta det svenska samhällskontraktet.
Under de senaste fyra åren har skatterna höjts med 60 miljarder kronor. Samtidigt har vårdköerna fördubblats. Polistätheten är den lägsta på tio år. Mer än var sjätte elev lämnar nionde klass utan tillräckliga betyg för att komma in på gymnasiet.
Gängvåldet skakar våra förorter – med 43 döda i 320 skjutningar förra året. Stöldligor plågar hela landsändar. Skolmisslyckandet bygger upp ett framtida utanförskap som kommer skapa nya sociala problem. Trefaldigade köer till barn- och ungdomspsykiatrin skjuter på diagnoser och åtgärder som hanterar framtida konsekvenser för barn och deras familjer.
Det kommer att behövas mer pengar i svensk välfärd. Det utrymme som växer fram i svensk ekonomi kommer till betydande del behöva gå till att stärka kommunerna.
Men fortsätter vi på samma sätt som hittills kommer det inte att räcka. Om höjda skatter var lösningen på Sveriges problem, så hade vi inte haft några problem. Politiken måste nu visa sig förmögen att prioritera och använda skattebetalarnas pengar på rätt saker och på rätt sätt.
Under mandatperioden har regeringen satsat dubbelt så mycket på att höja byggsubventionerna som att stärka polisen. Det går inte. Vi måste välja. Statens grundläggande uppgifter måste komma först.
Samhällskontraktet ska återupprättas. Det behövs en politik som prioriterar kärnstaten, det vill säga försvar och polis, vård, skola och omsorg. Annat får komma senare.
I förlängningen handlar det om politikens legitimitet. Medborgarna måste lita på att deras höga skatter finansierar ett samhälle som fungerar.
Valet 2018 är ett vägval. Jag förstår att det finns många som är besvikna med samhällsutvecklingen. Jag förstår också att det finns de som känner att de vill proteströsta mot en mandatperiod som inte har varit bra. Vi har haft en regering som aldrig borde ha tillträtt och en opposition som inte drev sin politik ända in i kaklet. Men det är en sak att sända signaler. En annan att ta ansvar för förändring.
Jimmie Åkesson har under den här valrörelsen gett olika och motsägande besked om hur han kommer att agera efter valet. Ibland ska Stefan Löfven avsättas, ibland öppnar Sverigedemokraterna upp för att låta Socialdemokraterna fortsätta att regera.
En röst på Moderaterna är en röst för regeringsskifte. Vi kommer att göra allt vi kan för att avsätta en regering som gjort sitt. Jag kommer också göra allt jag kan för att få till stånd en moderatledd regering som kan inleda arbetet med att återupprätta det svenska samhällskontraktet. Nu är det upp till väljarna – antingen en röst för maktskifte, eller en signal för missnöje.
Ulf Kristersson, partiledare (M)
Läs artikeln här.
|
