Tidöpartiernas integrationspolitik är inget annat än ynklig

Socialdemokratin bygger på idén om ett samhälle som håller ihop, där vi alla möter lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter och förväntningar. I Sverige ska vi inte ha parallellsamhällen. Men i dag sliter segregationen sönder vårt land, ökar misstron och göder nyrekryteringen till de kriminella gängen. Segregationen har inte uppstått över en natt, och har flera bottnar. Inte minst ökade klyftor och orättvis fördelning av samhällets tillgångar. Många har anledning att reflektera självkritiskt över varför segregationen vuxit sig så stark.

Samhället har brustit

En grundförutsättning för att lyckas bryta segregationen är att Sverige har en fortsatt stram migrationspolitik. Den S-ledda regeringen la om politiken, och mottagandet framgent behöver vara väsentligt lägre än de senaste decennierna. Även om etableringstiden kortades avsevärt under vår tid i regering, så är det uppenbart att samhällets förmåga att erbjuda bostäder, utbildning, jobb, samhällsintroduktion och gemenskap har brustit – med segregation, trångboddhet, utanförskap och missnöje som konsekvens. Det är snarare viljan att ta itu med dessa följdverkningar än själva migrationspolitiken som utgör den verkliga skiljelinjen i svensk politik.

Tyvärr har vi fått en regering som är styrd av Sverigedemokraterna och som tydligt signalerar att de saknar ambition att bryta segregationen. I stället har de avvecklat myndigheten med det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregationen. Det blir ingen behovsprövning för att ta itu med den okontrollerade arbetskraftsinvandringen.

Höga krav räcker inte

Investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter avskaffades, och bosättningslagen ska rivas upp så att vissa kommuner ska slippa undan sin del av det gemensamma ansvaret för flyktingmottagandet. De prioriterar skattesänkningar för samhällets välbeställda i stället för tillräckliga resurser till välfärden. Därtill skär de ned på vuxenutbildningen och arbetsmarknadsinsatserna med miljardbelopp – trots att en av de mest uppenbara förklaringarna till segregationen är att människor som har invandrat till Sverige inte i tillräckligt stor utsträckning har lyckats etablera sig på arbetsmarknaden.

Krav och stöd är två sidor av samma mynt, men högern stirrar sig blind på ena sidan.

Vi är överens om att det ska vara högt uppsatta krav på enskilda att göra sig anställningsbar och lära sig svenska. Det var därför vi socialdemokrater gjorde det till en skyldighet att delta i etableringsinsatser, inte bara en rättighet som Alliansregeringen. Men att ensidigt hänvisa till en stram migration och höga krav räcker inte för att bryta segregationen. Det måste ackompanjeras av möjligheter och verktyg som ger människor de färdigheter som behövs för att komma in i samhället. Krav och stöd är två sidor av samma mynt, men högern stirrar sig blind på ena sidan.

”Inhumana excesser”

Tidöavtalet innehåller dessutom flera inhumana excesser så som angiverilagar och indragen rätt till tolk inom exempelvis vården. Det är en ynklig politik som kan bli rent kontraproduktiv för samhällsgemenskapen. Vägvalet som allt tydligare tornar upp är huruvida vi ska dra vårt samhälle i en riktning mot mer splittring eller sammanhållning.

Högern har valt det första alternativet, som spär på segregationen och grogrunden för sociala spänningar. Vi socialdemokrater väljer den motsatta vägen och ser att det krävs en generalplan som spänner över flera politikområden för att bryta segregationen. Varje unge ska få se sina mammor och pappor gå till jobbet, växa upp och kunna forma sitt liv och bli en självklar del av vårt samhälle. Det gör Sverige starkare.