Stig-Björn Ljunggren om ängslighetens tid: "Prata med alla"

Av: Stig-Björn Ljunggren 
Statsvetare och politisk kommentator

Vår tid är renhetens tid. Alla vinnlägger sig om att hålla sin filterbubbla ren från ohyra; sin åsiktskorridor obefläckad; sitt nätverk kosher. Vi lever i ängslighetens och den politiska korrekthetens tid. Förresten är det inte politiskt korrekt att säga politiskt korrekt. Det tyder på en dold agenda. Liksom användandet av begrepp som ”snöflinga” och ”den nya folkvandringstiden”.

"Rädsla för invasion"

Tidsandan är också präglad av en rädsla för invasion. Den svenska modellen hotas, så vi gör bäst i att åter se till att gränserna bevakas av polis; att våra svenska slantar inte flyter iväg utomlands i onödan; att svenska arbetslösa får jobben och inte utbölingar.

Hot från alla håll

Invasionshotet kommer också från den anglosaxiska kulturen, det som förr kallades för ”USA-imperialismen”. Vårt svenska språk hotas. En skribent slog nyligen larm i UNT om att turisterna som kommer till Island snart har gjort att isländskan helt försvinner som språk – och samma öde riskerar att drabba Sverige.

Vi lever i ängslighetens och den politiska korrekthetens tid.

Sen har vi förstås hotet från islam. Om böneutrop tillåts på fredagar i Växjö kommer med alla säkerhet Sverige inom kort att styras med sharialagar.

Kineserna är annars det nya hotet. Deras ekonomiska aktiviteter riskerar att utarma det svenska näringslivet.

Dimmig historisk förståelse

En gammal goding är förstås hotet från ryssen. Jag har själv skäl att uppmärksamma den hotbilden eftersom min hemby en gång bränts av ryssarna. De är inte att leka med. De har också motsvarande upplevelser av oss svenskar och brukar påminna om Poltava och en del andra historiska omständigheter som vi själva ofta har dimmiga begrepp om eftersom vi avskaffat den delen av historieundervisningen.

Ett land har alltid en armé. Sin egen, eller någon annans.

Jag har dock uppfattningen att vi ska prata med ryssarna. Jag har överhuvudtaget en mycket liberal hållning till vem man kan prata med. Eller skriva för. Jag pratar med kvällstidningar trots att många anser att de är paria; jag har skrivit i Proletären, trots att de kämpar för proletariatets diktatur, och jag har publicerat mig i organ på högerkanten som vill samma sak, fast tvärtom. Jag har givit ut böcker på Timbro, vilket mina sossevänner tyckte var förskräckligt. Jag har till och med skrivit förord till en svensk utgåva av Mein Kampf.

"En smula paranoida"

Således är min hållning till ryssarna likartat. Även om vi vet att de är nervösa och en smula paranoida bör vi tala med dem. Vi lär oss då att deras historiska erfarenheter av omvärlden är dystra. De har inte utan skäl fått för sig att de inte kan lita på någon. De har också dragit slutsatsen att det är bättre att vara etta på bollen istället för tvåa. Samt fått för sig att nästa krig inte ska utkämpas på ryskt territorium.

Med den hispiga grannen, hur förfar vi bäst?

Nödvändigt att prata

Som sagt, börja med prata med dem. Jag har till och med gått så långt att jag låtit mig intervjuas av deras propagandakanal RT. Och vederbörligen blivit fulklippt så att mina utsagor om att Sverige INTE är en krigszon omvandlades till en försäkran om att det är illa, mycket illa, i synnerhet sedan migranterna anlänt.

Så kan det gå. Men alla medier gör mer eller mindre omfattande klipp och citat i syfte att driva sin historia. Det är därför makthavare ser till att själva spela in när de pratar med journalister. Även våra fina seriösa svenska journalister har nämligen en tendens att annars leka med andras ord.

"Mer resurser på krigsmakten"

Förutom att vi ska prata med ryssarna ska vi också satsa mer resurser på krigsmakten. Det kommer att bli dyrt. Men med fyra repetitionsövningar i bagaget brukar jag känna mig som rätt person att påminna om vad Mao Zedong lär ha sagt: Ett land har alltid en armé. Sin egen, eller någon annans.

Ljunggren bor i Uppsala men är bördig från Hamrånge som år 1721 brändes av ryssarna.